Min systerdotter skulle äntligen hälsa på oss över veckoslutet. Senast hon skulle komma hamnade hon i karantän eftersom en skolkompis hade smittats av corona.
Så kom fredag morgon och jag kommer just upp på mitt kontor då min telefon ringer. Det är en kollega som har tråkiga nyheter. Hen har testat positivt för corona och jag blir uppmanad att testa mig omgående. Vi satt ju mittemot varandra dagen innan i cirka en timme utan munskydd och därför är risken stor att jag smittats eftersom hen fick sin diagnos samma dag.
Vädret var helt underbart och situationen kändes minst sagt absurd när jag gick till testningen. En skön promenad via gamla stan i Borgå, men jag kände mig väldigt olustig. Jag både skämdes och kände mig jätteharmsen över att jag varit så korkad att jag inte använt munskydd då vi hade mötet. Dessutom tyckte jag synd om kollegan som hade fått corona.
Det blev karantän för säkerhets skull för mig, och svaret på testet skulle komma inom ett par dagar. Sköterskan tröstade mig med att vi alla med största sannolikhet någon gång kommer att drabbas av corona, men att den inte är så svår nu i höst jämfört med vad den var i våras.
Allt som jag hade inbokat för veckoslutet måste avbokas. Min systerdotter måste igen bli besviken och det smärtade mig mest. Jag var tvungen att förskansa mig i vår bastubyggnad här hemma. In i huset ville inte familjen ha mig.
Karantänstiden är slut för denna gång men vi håller basturummet i beredskap för nästa familjemedlem som måste vara i karantän. För samtalet med sköterskan fick mig att tänka om vad gäller coronan: inte om jag blir smittad ut när jag blir smittad.
Vilken tid lever vi i? Nytt för vår generation men inte för mänskligheten.