Efter sexton misslyckade fertilitetsbehandlingar fick Rebecka Björk sin son – då blev allt mörkt

förlossningsdepression.

Nu, när depressionen börjat lätta, är hon inte samma Rebecka som tidigare. Det är inte en dålig sak.

25.11.2020 kl. 09:50

Rebecka Björk har alltid känt sig som en människa med stor kapacitet.

– Jag har känt mig supereffektiv, den som har koll på det mesta. Jag har inte varit en bra förebild för andra, utan snarare den jätteduktiga som sätter alla andra framför sig själv. Det var kanske därför fallet blev extra stort.

Nu när hon hunnit analysera vad som hände, förstår hon att depressionen hängde ihop med de långa fertilitetsbehandlingarna. Hon har ett syndrom som gör att hon egentligen inte kan bli gravid på naturlig väg. De äldre sönerna fick Rebecka och Daniel Björk tack vare fertilitetsbehandlingar.

Ett tredje barn började de drömma om – och försöka få – för många år sedan.

– Vi gick igenom sexton misslyckade fertilitetsbehandlingar, och det blev också väldigt dyrt. Alla våra besparingar gick åt. Men hur mycket hormoner jag än fick ville mina ägg inte utvecklas. Jag hade också några missfall som jag aldrig egentligen bearbetade – jag bara gick vidare.

Efter sexton besvikelser och 20 000 euro fattigare gav de upp. De flyttade till sitt drömhus, de gjorde sig av med alla babygrejer.

– Efter att vi bott i vårt hus ett tag började min mage kännas konstig.

Men det kändes som en omöjlig tanke att hon skulle kunna vara gravid, så magen fick växa lite till innan hon gjorde ett graviditetstest – i smyg.

– Och så var det positivt. Vi var så chockade! Vi kunde inte tro det, vi tänkte att det måste vara någon sorts misstag. Vi gick på ett tidigt ultraljud, och när vi fick det bekräftat grät vi alla: jag och Daniel och sköterskan.


Hon kunde inte sova

Idag vet hon att det finns en koppling mellan fertilitetsbehandlingar och förlossningsdepression. Så tungt är det att gå igenom alla misslyckanden och grusade förhoppningar att upp till en fjärdedel av dem som sedan blir mammor drabbas av depression.

Men själv hade hon aldrig varit deprimerad tidigare, och förlossningen gick fint. Det var först när lilla Wilhelm var 1,5 månader, efter dopet, som någonting började kännas helt fel.

– Jag fick en massa konstiga fysiska symtom, framför allt muskelkramper i hela kroppen. Min pappa dog i en nervsjukdom, och jag blev orolig för att jag kanske led av samma sjukdom.

Alla test hon gick på visade att allt var normalt. Hon verkade inte lida av någon neurologisk sjukdom. Hon hade inte järnbrist.

Sedan kom coronaepidemin och de stora pojkarna skulle hemundervisas. Det var intensivt, huset kändes inte tillräckligt stort för dem alla.

"Mina tankar och känslor fick aldrig ro, och jag slutade sova. De flesta nätter sov jag inte alls, eller kanske två timmar. Och när sömnen krånglar – då går det utför ganska fort."

– Mina tankar och känslor fick aldrig ro, och jag slutade sova. De flesta nätter sov jag inte alls, eller kanske två timmar. Och när sömnen krånglar – då går det utför ganska fort.

Hon fick mer och mer muskelkramper, och dessutom fick hon ont i hela kroppen. Om hon gick på en långsam promenad hade hon smärtor i benen i två veckor.

– Skalade jag en potatis fick jag värk i handen.

Det var först när alla fysiska orsaker uteslutits som hon landade i att det måste handla om en förlossningsdepression.


Var du nedstämd?

– Det varierade från dag till dag, men för det mesta var det mörkgrått. De svarta dagarna kom då jag inte sovit alls. Men jag är en fighter och tänker positivt, så genast om jag sovit lite bättre i två nätter kände jag mig hoppfull. Daniel bad för mig och sa: Du behöver bara några veckor med god sömn så blir det bra.

Men det bara fortsatte. Wilhelm var liten, och tekniskt klarade hon av att sköta honom.

– Men de stora pojkarna … Jag ville ju inte sitta och äta med dem, för jag stirrade bara framför mig eller grät, och annars låg jag. Jag orkade inte gå och hålla i Wilhelm, jag orkade inte sitta och hålla i honom. Om jag inte ammade låg han på golvet. Jag kunde inte le. Och jag kunde inte tugga.

Först blev allt värre

Rådgivningsläkaren skrev ut depressionsmedicin, och när hon började med den blev allt först bara värre. Biverkningarna var många. Hon led av tandpressning, och käkarna var så sjuka att hon knappt fick ner någon mat. Ansiktet och tungan domnade – hon sluddrade när hon försökte tala. Hon hade konstant spänningshuvudvärk.

Hon, som alltid älskat att sjunga och spela gitarr, slutade sjunga.

"När man mår så dåligt skulle man behöva en människa som går bredvid en, någon som vet exakt vad det handlar om. Någon som säger: Det här behöver du inte oroa dig för, men det där ska vi kolla upp."

– När man mår så dåligt skulle man behöva en människa som går bredvid en, någon som vet exakt vad det handlar om. Någon som säger: Det här behöver du inte oroa dig för, men det där ska vi kolla upp.

Hon kände några personer som haft förlossningsdepression, och dem ringde hon upp turvis. En vän och läkare kunde hon ringa när hon undrade över sin medicinering eller över något fysiskt symtom.

Men det tog några månader innan det tydligt vände till det bättre.

Har den här erfarenheten förändrat dig?

– Jo. Jag har insett att jag inte behöver vara den superkvinna som jag var tidigare. Jag har fått ett nytt perspektiv på mig själv, men också på Gud. Min Gudsbild och min tro har kanske blivit mer komplicerad, men samtidigt större.

När hon mådde dåligt kunde hon inte be. Hon, som vanligtvis haft så lätt för att känna Gudsnärvaro, kände inte alls att Gud fanns där.

– Guds väsen och hans kärlek är så inrotade i mig att jag visste att han fanns där, men jag kände det inte. Det var ett klassiskt exempel på det där med fotspår i sanden – man ser bara ett spår och tror att man är ensam, men just då är man buren.

Vännerna i församlingen bar dem både praktiskt och i bön.

– Det fanns till och med perioder då folk fastade för mig, och jag tänkte: Wow! Tänk att de gör det för mig!

Hon orkade inte ta hand om hemmet, och hennes man Daniel kunde inte bara lämna sitt uppdrag som kyrkoherde. Om hennes man var tvungen att jobba var det någon vän från församlingen som kom hem till dem och hjälpte till.

– Jag låg på soffan och försökte att inte tänka på hur jag mådde. Jag är jättetacksam över att jag också fått pröva på att vara riktigt sårbar. Hemmet var ju i totalkaos och jag själv såg bedrövlig ut, men det spelade verkligen ingen roll. Jag tänkte: Det här är människor som jag älskar och som älskar mig, och att vi vågar släppa in dem i vårt liv när det är riktigt illa kommer att vara en rikedom, och vi kommer att komma varandra närmare.

För att Gud ville

Hon funderar fortfarande på det här med bön och helande. Vad händer när man ber och det inte blir bra? Hur lever man med det, och hur ser en sådan Gudsrelation ut?

– Att tacka Gud var en övning jag gjorde hela tiden. Jag försökte hitta de små sakerna att vara glad över och att tänka att Gud är trofast fast det inte känns så. Jag visste att Gud inte ville att jag skulle må som jag gjorde, men att han kan använda det.

Hon tänker ofta på Corrie ten Boom, som överlevde Förintelsen.

– Hon hade en bra bild som jag höll fast vid, många gånger om dagen. Hon sa att när du sitter på tåget och tåget åker in i en tunnel och det blir svart: vad gör du? Inte hoppar du ju av tåget. You stay there and you trust the driver. (Du stannar på din plats och litar på föraren.) Det var mitt mantra. Det är mörkt nu, men: You stay there and you trust the driver.

Hon hade aldrig dåligt samvete över att hon inte orkade be.

– Jag var nådig mot mig själv. Och Daniel var jättebra på att gilla läget. Han sa: Nu är det så här och vi tar ingen stress. Vi gör det här tillsammans. Om det här livet är vårt nya normala löser vi det också.

Idag känner hon att hon är helt fri från depressionen. Sömnen har också kommit tillbaka. Spänningshuvudvärk lider hon fortfarande av, och den blir värre om hon har för mycket program.

Och lilla Wilhelm växer och frodas och fyller hemmet med glädje.

– Idag känner jag att vi inte skulle få ett barn till för att vi kämpat så hårt och varit så duktiga. Då skulle inte Gud ha fått äran. Vi har Wilhelm för att Gud ville det.

Text och foto: Sofia Torvalds



Nu när papperstidningen utkommer bara varannan vecka vill redaktionen satsa lite mer på webbsidan.

layout. Kyrkpressens webbsida har genomgått en liten ansiktslyftning. 27.12.2019 kl. 10:02
Personintervjuer och nyheter toppar listan på de mest lästa artiklarna år 2019.

Kyrkpressen.fi. Vi har rankat dom mest lästa webbartiklarna – i toppen ligger människoöden, bråk och biskopsval. 27.12.2019 kl. 09:08

julevangeliet. Vi har alla hört Reidar Wasenius, till exempel när vi åkt tåg eller ringt någon som talar ett annat samtal. Hör honom läsa julevangeliet! 19.12.2019 kl. 19:40
Hanna Lagerström kallar sig språknomad.

julevangeliet. Dialekten är Hanna Lagerströms hjärtespråk, det språk hon använder när hon rappar – och nu också när hon läser julevangeliet. 19.12.2019 kl. 12:00
– Folk frågar när jag ska hänga upp dem. Jag är ju illa tvungen att göra det. Det har blivit en tradition, säger Stefan Barkar

jul. Ibland kan det uppstå en smärre trafikstockning framför familjen Barkars hus i Forsby, Pedersöre. Bilister stannar upp för att beundra och fotografera julbelysningen på tomten. Huset som ligger längs landsväg 741 mellan Jakobstad och Lappajärvi har blivit något av en lokal sevärdhet. 19.12.2019 kl. 17:21
Mia Anderssén-Löf är kyrkoherde i Nykarleby församling.

utnämning. Det är uppenbart att vi i stiftet behöver fler kvinnor på ledande poster, säger biskop Bo-Göran Åstrand på tal om att Mia Anderssén-Löf valts till kontraktsprost i Pedersöre prosteri. 19.12.2019 kl. 17:12

profilen. Såväl biskopen som ett antal kyrkoherdar och akademiker känner honom som sin religionslärare. Egentligen ville han bli biolog, men många små ögonblick stakade ut vägen till Sursikbacken. 21.12.2019 kl. 17:15
Julen bryter av mot vardagen och slitet. Därför känns den så viktig för många av oss, säger Maria Sundblom Lindberg.

Familjejul. Kompromiss är julens ledord nummer ett, säger prästen och familjeterapeuten Maria Sundblom Lindberg. 19.12.2019 kl. 00:01
Eva Biaudet önskar sig stöd för de mänskliga rättigheterna i julklapp.

julfirande. Eva Biaudet läser julevangeliet varje jul. Hon tilltalas av moderskärleken, men påminns också om att Maria, Josef och det nyfödda barnet var en familj på flykt. 19.12.2019 kl. 00:01

profilen. Som tonåring ville Elefteria Apostolidou byta tillbaka till den ortodoxa kyrkan som hon döpts i. Men istället blev hon konfirmerad, blev hjälpledare, skrev religion i studenten och sökte in till teologin. En måndagsmorgon i butikskassan visste hon: Jag vill bli präst. 16.12.2019 kl. 16:13
När han mådde så dåligt att färgerna försvann ur hans liv började Matti Aspvik fotografera.

Depression. Vi är alla beroende av något, vi är alla missbrukare, säger Matti Aspvik. 13.12.2019 kl. 17:25
Han kallar sig en rastös rebell som hittat hem. Magnus Persson, tidigare pastor i partykyrkan United är nu lutherska präst.

präst. Han var pastor i en uppmärksammad och framgångsrik pingstförsamling i Malmö. Men ändå saknades något. Det var startskottet för en resa som ledde till Luther och till Evangeliska-Fosterlands Stiftelsen, EFS. Idag är Magnus Persson prästvigd och anställd av EFS. 13.12.2019 kl. 16:05

Esse. En donation på ett sexsiffrigt belopp av två privatpersoner har gett församlingshemmet i Esse en orgel. 13.12.2019 kl. 11:12

film. I Guds namn är en film om den lilla människan som farit illa i den ståtliga institutionen – och som trettio år senare kämpar för upprättelse och för att rättvisa ska skipas. 13.12.2019 kl. 15:28
Måste julklappen vara något man kan paketera?

julklappar. Julklapparna måste inte vara ett hot mot miljön eller plånboken, säger den gröna bloggaren Julia Degerth. Men hon vet att det inte är en enkel fråga. 12.12.2019 kl. 15:11

BISKOPENS JULHÄLSNING. Den här vintern ska jag göra något jag aldrig gjort förut. När det blir riktigt kallt kommer jag att ta på mig gröna, stickade sockor. Jag är inte riktigt van vid det. Jag trivs mera i svart. Men de här sockorna är speciella. Jag fick dem av några diakoniarbetare som en hälsning för att kyrkans diakoni fyller 150 år i år. Och grönt är diakonins färg, livets och medmänsklighetens färg. 25.12.2022 kl. 10:00
Dagens människor behöver mer
psykisk och andlig hjälp, anser Cecilia Forsén.

HJÄLP. En läsare efterlyste fakta om diakoni, vilket passar fint som final på diakonins jubileumsår, och som avstamp för det nya året. Vet du vad som utmärker en diakonal församling och vilka egenskaper en diakoniarbetare inte klarar sig utan? 22.12.2022 kl. 15:13
– Min jul är en ärkejul. Allt ska vara klart långt före jul­afton. Arbete är bannlyst, säger historikern Dick Harrison.

jesus. – Det finns både en konfirmand och en forskare här uppe, säger Lundprofessorn Dick Harrison och knackar på sitt huvud. Han vill tro och betraktar sig definitivt som en kristen. Som historiker tycker han Bibelns Jesus håller för överraskande mycket källkritik – utom kanske julevangeliet då. 22.12.2022 kl. 10:00

JULTIPS. Som bäst blir julen värme och gemenskap. Som sämst blir den press, jämförelse och ensamhet. 22.12.2022 kl. 19:00
Maryna Vilkhoryk visar upp den ärvda folkdräkten som hon fick med sig vid flykten från Ukraina.

KRIGET I UKRAINA. När kriget i Ukraina bröt ut var det fullt kaos i Maryna Vilkhoryks huvud. Vad skulle hon ta sig till? – Ibland kändes det som om det inte hände mig, det var som i en film, säger hon. Idag tackar hon varje dag Gud för att hon har jobb, hus och sin familj i Jakobstad. 21.12.2022 kl. 10:43