Efter sexton misslyckade fertilitetsbehandlingar fick Rebecka Björk sin son – då blev allt mörkt

förlossningsdepression.

Nu, när depressionen börjat lätta, är hon inte samma Rebecka som tidigare. Det är inte en dålig sak.

25.11.2020 kl. 09:50

Rebecka Björk har alltid känt sig som en människa med stor kapacitet.

– Jag har känt mig supereffektiv, den som har koll på det mesta. Jag har inte varit en bra förebild för andra, utan snarare den jätteduktiga som sätter alla andra framför sig själv. Det var kanske därför fallet blev extra stort.

Nu när hon hunnit analysera vad som hände, förstår hon att depressionen hängde ihop med de långa fertilitetsbehandlingarna. Hon har ett syndrom som gör att hon egentligen inte kan bli gravid på naturlig väg. De äldre sönerna fick Rebecka och Daniel Björk tack vare fertilitetsbehandlingar.

Ett tredje barn började de drömma om – och försöka få – för många år sedan.

– Vi gick igenom sexton misslyckade fertilitetsbehandlingar, och det blev också väldigt dyrt. Alla våra besparingar gick åt. Men hur mycket hormoner jag än fick ville mina ägg inte utvecklas. Jag hade också några missfall som jag aldrig egentligen bearbetade – jag bara gick vidare.

Efter sexton besvikelser och 20 000 euro fattigare gav de upp. De flyttade till sitt drömhus, de gjorde sig av med alla babygrejer.

– Efter att vi bott i vårt hus ett tag började min mage kännas konstig.

Men det kändes som en omöjlig tanke att hon skulle kunna vara gravid, så magen fick växa lite till innan hon gjorde ett graviditetstest – i smyg.

– Och så var det positivt. Vi var så chockade! Vi kunde inte tro det, vi tänkte att det måste vara någon sorts misstag. Vi gick på ett tidigt ultraljud, och när vi fick det bekräftat grät vi alla: jag och Daniel och sköterskan.


Hon kunde inte sova

Idag vet hon att det finns en koppling mellan fertilitetsbehandlingar och förlossningsdepression. Så tungt är det att gå igenom alla misslyckanden och grusade förhoppningar att upp till en fjärdedel av dem som sedan blir mammor drabbas av depression.

Men själv hade hon aldrig varit deprimerad tidigare, och förlossningen gick fint. Det var först när lilla Wilhelm var 1,5 månader, efter dopet, som någonting började kännas helt fel.

– Jag fick en massa konstiga fysiska symtom, framför allt muskelkramper i hela kroppen. Min pappa dog i en nervsjukdom, och jag blev orolig för att jag kanske led av samma sjukdom.

Alla test hon gick på visade att allt var normalt. Hon verkade inte lida av någon neurologisk sjukdom. Hon hade inte järnbrist.

Sedan kom coronaepidemin och de stora pojkarna skulle hemundervisas. Det var intensivt, huset kändes inte tillräckligt stort för dem alla.

"Mina tankar och känslor fick aldrig ro, och jag slutade sova. De flesta nätter sov jag inte alls, eller kanske två timmar. Och när sömnen krånglar – då går det utför ganska fort."

– Mina tankar och känslor fick aldrig ro, och jag slutade sova. De flesta nätter sov jag inte alls, eller kanske två timmar. Och när sömnen krånglar – då går det utför ganska fort.

Hon fick mer och mer muskelkramper, och dessutom fick hon ont i hela kroppen. Om hon gick på en långsam promenad hade hon smärtor i benen i två veckor.

– Skalade jag en potatis fick jag värk i handen.

Det var först när alla fysiska orsaker uteslutits som hon landade i att det måste handla om en förlossningsdepression.


Var du nedstämd?

– Det varierade från dag till dag, men för det mesta var det mörkgrått. De svarta dagarna kom då jag inte sovit alls. Men jag är en fighter och tänker positivt, så genast om jag sovit lite bättre i två nätter kände jag mig hoppfull. Daniel bad för mig och sa: Du behöver bara några veckor med god sömn så blir det bra.

Men det bara fortsatte. Wilhelm var liten, och tekniskt klarade hon av att sköta honom.

– Men de stora pojkarna … Jag ville ju inte sitta och äta med dem, för jag stirrade bara framför mig eller grät, och annars låg jag. Jag orkade inte gå och hålla i Wilhelm, jag orkade inte sitta och hålla i honom. Om jag inte ammade låg han på golvet. Jag kunde inte le. Och jag kunde inte tugga.

Först blev allt värre

Rådgivningsläkaren skrev ut depressionsmedicin, och när hon började med den blev allt först bara värre. Biverkningarna var många. Hon led av tandpressning, och käkarna var så sjuka att hon knappt fick ner någon mat. Ansiktet och tungan domnade – hon sluddrade när hon försökte tala. Hon hade konstant spänningshuvudvärk.

Hon, som alltid älskat att sjunga och spela gitarr, slutade sjunga.

"När man mår så dåligt skulle man behöva en människa som går bredvid en, någon som vet exakt vad det handlar om. Någon som säger: Det här behöver du inte oroa dig för, men det där ska vi kolla upp."

– När man mår så dåligt skulle man behöva en människa som går bredvid en, någon som vet exakt vad det handlar om. Någon som säger: Det här behöver du inte oroa dig för, men det där ska vi kolla upp.

Hon kände några personer som haft förlossningsdepression, och dem ringde hon upp turvis. En vän och läkare kunde hon ringa när hon undrade över sin medicinering eller över något fysiskt symtom.

Men det tog några månader innan det tydligt vände till det bättre.

Har den här erfarenheten förändrat dig?

– Jo. Jag har insett att jag inte behöver vara den superkvinna som jag var tidigare. Jag har fått ett nytt perspektiv på mig själv, men också på Gud. Min Gudsbild och min tro har kanske blivit mer komplicerad, men samtidigt större.

När hon mådde dåligt kunde hon inte be. Hon, som vanligtvis haft så lätt för att känna Gudsnärvaro, kände inte alls att Gud fanns där.

– Guds väsen och hans kärlek är så inrotade i mig att jag visste att han fanns där, men jag kände det inte. Det var ett klassiskt exempel på det där med fotspår i sanden – man ser bara ett spår och tror att man är ensam, men just då är man buren.

Vännerna i församlingen bar dem både praktiskt och i bön.

– Det fanns till och med perioder då folk fastade för mig, och jag tänkte: Wow! Tänk att de gör det för mig!

Hon orkade inte ta hand om hemmet, och hennes man Daniel kunde inte bara lämna sitt uppdrag som kyrkoherde. Om hennes man var tvungen att jobba var det någon vän från församlingen som kom hem till dem och hjälpte till.

– Jag låg på soffan och försökte att inte tänka på hur jag mådde. Jag är jättetacksam över att jag också fått pröva på att vara riktigt sårbar. Hemmet var ju i totalkaos och jag själv såg bedrövlig ut, men det spelade verkligen ingen roll. Jag tänkte: Det här är människor som jag älskar och som älskar mig, och att vi vågar släppa in dem i vårt liv när det är riktigt illa kommer att vara en rikedom, och vi kommer att komma varandra närmare.

För att Gud ville

Hon funderar fortfarande på det här med bön och helande. Vad händer när man ber och det inte blir bra? Hur lever man med det, och hur ser en sådan Gudsrelation ut?

– Att tacka Gud var en övning jag gjorde hela tiden. Jag försökte hitta de små sakerna att vara glad över och att tänka att Gud är trofast fast det inte känns så. Jag visste att Gud inte ville att jag skulle må som jag gjorde, men att han kan använda det.

Hon tänker ofta på Corrie ten Boom, som överlevde Förintelsen.

– Hon hade en bra bild som jag höll fast vid, många gånger om dagen. Hon sa att när du sitter på tåget och tåget åker in i en tunnel och det blir svart: vad gör du? Inte hoppar du ju av tåget. You stay there and you trust the driver. (Du stannar på din plats och litar på föraren.) Det var mitt mantra. Det är mörkt nu, men: You stay there and you trust the driver.

Hon hade aldrig dåligt samvete över att hon inte orkade be.

– Jag var nådig mot mig själv. Och Daniel var jättebra på att gilla läget. Han sa: Nu är det så här och vi tar ingen stress. Vi gör det här tillsammans. Om det här livet är vårt nya normala löser vi det också.

Idag känner hon att hon är helt fri från depressionen. Sömnen har också kommit tillbaka. Spänningshuvudvärk lider hon fortfarande av, och den blir värre om hon har för mycket program.

Och lilla Wilhelm växer och frodas och fyller hemmet med glädje.

– Idag känner jag att vi inte skulle få ett barn till för att vi kämpat så hårt och varit så duktiga. Då skulle inte Gud ha fått äran. Vi har Wilhelm för att Gud ville det.

Text och foto: Sofia Torvalds



Kyrka. Regnbågsmässan firar 5-årsjubileum. För första gången deltar stiftets biskop. 7.10.2011 kl. 00:00

Kyrka. Det svenska inslaget i den kristna mediakampanjen Kraft till förändring kunde ha varit synligare, anser kyrkoherde Bengt Lassus i Petrus församling. 6.10.2011 kl. 00:00

Nina Österholm. Gruppsykologi är intressant och smärtsam läsning. Vem är jag i gruppen? Den som skyddar eller den som blir beskyddad? Den som tar in eller stöter bort? 6.10.2011 kl. 00:00

Ledare. I förra veckan presenterades namningsamlingen för den väntade lagmotionen om ny äktenskapslagstiftning. Det var alltså den som inte rymdes in i det bångnande regeringsbygget i somras. Nu börjar lapptäckets alla kompromisser synas och man undrar hur länge sömmarna faktiskt kommer att hålla. 6.10.2011 kl. 00:00

Människa. Tvivlen tog den unge teologen John Vikström nästan till helvetets port. Men också tillbaka till sorglös tillit igen. 6.10.2011 kl. 00:00

Också positiva kyrkliga nyheter verkar leda till utskrivningar ur kyrkan. 5.10.2011 kl. 10:47

Kyrka. Helsinge har varit svenskbygd i flera hundra år. I dagens Vanda bor det fler muslimer än finlandssvenskar. Nästa år blir Vanda svenska församling näst intill husvill. 30.9.2011 kl. 00:00

Rolf af Hällström. Nina Hagen är affischnamnet på bokmässan i Göteborg. Helt konkret, punkens ikon stirrar besökarna i ögonen från alla programblad. 29.9.2011 kl. 00:00

Människa. När Elli Flén var tolv ville hon erövra världen. Men hon satt fast i byhålan Munsala. 29.9.2011 kl. 00:00

Ledare. Den här veckan har stiftets kyrkoherdar samlats på Lärkkulla. Bland alla administrativa och andliga ärenden har herdarna också hunnit jobba med sin medievana. Det är bra, för när man förstår andras utgångspunkter och arbetssätt slipper man en hel del onödiga friktioner. 29.9.2011 kl. 00:00

Kyrka. Söndagsskolan har imageproblem och lärarbrist. Det ska tacklas med ett nytt norskt koncept, ”Sprittande liv”, som lanseras hos oss nästa höst. 28.9.2011 kl. 00:00

Samhälle. När biskoparna tidigare i månaden samlades i Salo fick de en kritisk hälsning från Nätverket för hållbar livsstil. 27.9.2011 kl. 00:00

Världen. Ett färskt förslag om ny konstitution för den danska folkkyrkan strävar efter att göra den mer självständig. 27.9.2011 kl. 00:00

Kyrka. Gideoniterna i Finland,  Luthersk Inremission och förbundet Kran:s arbete bland alkohol- och narkotikamissbrukare hör till de åtta kollekter som Kyrkostyrelsen endast rekommenderar för nästa års kollekter. 26.9.2011 kl. 00:00

Människa. Ärkebiskop emeritus John Vikström fyller 80 år den 1 oktober. 26.9.2011 kl. 00:00

Kyrkomötet hålls två gånger per år.

Kyrkomötet. Kyrkostyrelsens plenum har beslutat att kyrkomötets första session för året hålls 10-14 augusti. 27.4.2020 kl. 16:33
Kommer vårt samhälle att präglas av solidaritet med de som drabbas hårdast också efter coronapandemin, frågar sig Carolin Ahlvik-Harju.

Coronapandemin. Carolin Ahlvik-Harju, forskare i teologisk etik, säger att många människor får omvärdera sina liv på grund av coronakrisen. 23.4.2020 kl. 16:54
Esbo svenska församling har hyrt in proffshjälp för att sköta strömningen av gudstjänsterna, berättar kyrkoherde Kira Ertman.

Coronapandemin. På dörren till kyrksalen är en lapp upptejpad: max 10 personer får vistas här. Församlingen har blivit inkastad i en ny, digital vardag. Samtidigt som man hittar nya vägar att nå ut till människor vill man värna om dem som inte rör sig på sociala medier. 23.4.2020 kl. 15:35
Bo-Göran Åstrand

Coronapandemin. Det finns inga tecken på panik i stiftet. Efter att ha kollat läget med de flesta kyrkoherdarna är biskop Bo-Göran Åstrand både imponerad och bekymrad. 23.4.2020 kl. 12:41
Håkan Nyman och Mårten Malmström har känsloband till skogarna i Vällskog.

esbo. Församlingarna i Esbo planerar att skydda femtio hektar skog intill nationalparken i Noux för tjugo år framåt. – Skogen skyddas, men församlingen får också intäkter för den. 23.4.2020 kl. 12:16