– För mig är kyrkoåret tätt förknippat med naturens år. För 10–15 år sedan hade jag en tanke om att skriva dikter utgående från varje söndag under kyrkoåret, nu blev det den här boken i stället, säger Katarina Gäddnäs.
Bara vara – en trasa i Guds skimrande väv innehåller både texter som Katarina Gäddnäs skrivit tidigare – kolumner som ingått i Kyrkpressen, predikningar och dikter – och helt nyskrivna texter. Boken följer årets gång och kyrkoåret.
Dikter om sin tro har hon skrivit sedan tonåren, och säger att hon alltid brottats med det religiösa språket.
– Språket är viktigt för mig och jag har försökt gräva i vad exempelvis nåd, förlåtelse och barmhärtighet egentligen betyder. Språket i kyrkan är också viktigt, inkluderar det människor eller exkluderar det människor?
Hon har strävat efter att allt hon skriver ska ha en bärkraft i henne själv och hennes erfarenheter.
– Folk har så mycket fördomar om vad det innebär att vara kristen, troende och kyrkomedlem. Det har varit viktigt för mig att hitta ett vardagligt sätt att berätta om de här sakerna.
Tunga fasader
Ett genomgående tema i texterna är Guds kärlek mitt i det halvfärdiga och solkiga.
– Det är väldigt viktigt för mig. Jag har varit med om ett och annat i mitt liv – och det har vi alla. Men det är också något med vår tid, att den är så instagram-ish.
Det är så tungt för många att hålla uppe fasaden. Vi tror att alla andra har så lyckliga och perfekta liv. Katarina Gäddnäs vill våga skriva om livets mörkersidor på riktigt och säger att vi alla bär på mörker och sår.
– Vi har så himla mycket av det i oss, och det är okej. Det är inte bara sådant som drabbar oss utifrån, utan också sådant vi själva ställer till fast vi tycker att vi borde veta bättre.
Perfektionsidealet blir tydligt också i kyrkan – många tror att man för att vara präst eller rentav församlingsmedlem ska ha ett prickfritt förflutet.
– Men vi behöver stå ut med paradoxer i livet, att saker kan vara både och samtidigt. Solkigheten och renheten kan existera samtidigt, och den som har fått mycket förlåtelse förmår uppskatta förlåtelsen.
Hon brukar kalla sig motgångsteolog, och tror att framgångsteologins tänkesätt fortfarande sitter djupt i oss, även om man inte pratar så mycket om den numera.
– Vi tänker lätt att bara man har en tro är allt bra. Men vi får inte alltid det vi ber om. Folk dör och går i konkurs, hemska saker händer. Men Gud bär också då – och kanske framför allt då.
Samma livsfrågor
Hennes bakgrund i kulturvärlden, där många är skeptiska till tro och kyrka, har gett henne möjlighet att träna på att prata om tro med den som är skeptisk. Livsfrågorna är de samma både i och utanför kyrkan: Finns det någon mening? Går allt åt helvete eller finns det något hopp? Är jag älskad för den jag är?
– Mycket av mitt arbete som präst handlar om att översätta evangeliet till ett språk som dagens människor kan ta till sig. Bibeln är helt fantastisk, det finns en text för varje känslonyans, för varje livsskede. Men antingen har vi hört dem så många gånger att vi inte förstår hur radikal Jesus är, eller så förstår vi inte alls liknelserna eftersom kontexten är så främmande.
Som sjukhuspräst får hon ofta möta människors frågor om identitet: Vem är jag när jag blivit fråntagen så mycket av det som brukade definiera mig?
– Eftersom Gud säger ”jag är den jag är” och vi är Guds avbild finns det en kärna i varje människa som är Guds avbild. Vi kanske aldrig blir klara med frågan om vem vi är, men Gud bär den sannaste bilden av dig och mig i sin varma innerficka. Det är en bild som är jätteviktig för mig.