Trädet utanför mitt fönster är nästan kalt och dagarna blir allt kortare. Kanske det därför känns naturligt att fira Alla helgons dag den här tiden på året, när döden är så påtaglig i naturen?
Jag tänker på alla berättelser jag har hört om att inte ha fått ta avsked. I år är det så många som inte har fått vara nära varandra i livets slutskede och åtskilliga som inte har kunnat delta i jordfästningen. I varje kultur finns det ritualer kring döden. De hjälper oss att leva med sorgen. Vi behöver dela den. Vi behöver ta avsked, minnas, gråta och visa medkänsla tillsammans.
Ett dödsfall i närkretsen väcker alltid många känslor. Restriktionerna har ofta medfört ännu fler känslor som är svåra att bära. Det finns inga rätta eller fel känslor, men känslorna behöver få komma till uttryck. De behöver få ord, men ibland är känslan större än orden. Då kan symbolhandlingar hjälpa. Som att tända ljus.
I år vill jag tända ljus för mina nära och kära som gått vidare. Jag vill minnas dem.
Jag vill också tända ett ljus för hoppet. En dag kommer pandemin att ta slut. En dag kommer vi att få umgås fritt igen. Jag vill hålla hoppet levande.
Jag vill tända ännu ett ljus för framtidstron. En dag kommer allt att bli helt annorlunda. Sjukdomar, fattigdom, orättvisor och död kommer inte längre att finnas. En dag får jag umgås igen också med dem som redan gått vidare. Jag vill tro att den tiden kommer.
Ljusen påminner mig om att på vägen dit finns Gud här. Han vill dela också det svåra med oss.
Maria Repo-Rostedt jobbar som församlingspastor i Johannes församling.