Brenda Serralde Luna är född i Xochimilco som är en del av Mexico City. Namnet betyder platsen där det blommar.

Hon har fått sitt mod av sin mamma

Förändring.

Brenda Serralde Luna föddes i Mexico City men bor i Borgå. Hon har upplevt en jordbävning, plötslig fattigdom och stor kärlek. Det svåraste var när hon förlorade sin mamma.

15.10.2020 kl. 15:33

Brenda Serralde Luna jobbar som barnledare i Borgå svenska församling. När vi träffas i Domprostgården berättar hon med ivriga gester om sin uppväxt i Mexico City.

– Jag är född i en liten by i Mexico City. Staden är indelad i många ”delegationes”, byar med egna centrum. Jag är född i Xochimilco, som betyder ungefär platsen där det blommar. Det är blommor överallt! Där finns den största blomodlingen i Mexico City. Namnet kommer från aztekernas språk nahuatl.

Hennes släkt bodde längs samma lilla och trygga gata, och kusinerna sprang in och ut hos varandra.

– Det var som att bo på landet, mer åsnor än bilar.

Brenda med sina systrar på sin 4-årsdag. Leken ”mordida” innebär tårta i ansiktet. FOTO: PRIVAT

Att ta sig in till centrala Mexico City var i det närmsta som att göra en lång resa.

– I den staden finns allt, precis allt du kan behöva! Jag kommer ihåg att vi brukade åka in ibland och köpa barbiekläder. Sedan sålde jag och mina systrar kläderna på torget i vår by. Det var vår business, säger hon och skrattar.

Hennes mamma jobbade som daghemsföreståndare i ett dagis som hon själv samlat ihop finansiering till och startat.

– Från att jag var baby fick jag vara med min mamma på jobbet varje dag, det var så tryggt.

Brenda i sin mammas famn. FOTO: PRIVAT

Hennes mamma ägde en stor tomt.

– Jag kommer ihåg att min faster brukade samla oss kusiner klockan sex på lördag morgnar och så for vi på utfärd till mammas mark. Uppe på en kulle som heter Cuailama fanns skulpturer från aztekernas tid. Vi behövde inte åka till något museum.


Marken böljade

År 1985 skakades Mexico City av en kraftig jordbävning, 8,0 på richterskalan, med tusentals dödsoffer som följd. Brenda Serralde Luna var fyra år och ensam hemma med sina systrar och kusiner. Tidigt på morgonen började marken vibrera.

Himlen förändrades, det såg ut som om den var på väg att ramla ner, så mörk var den.

– Jag minns allt väldigt tydligt. Det kändes egentligen inte som skakningar, utan som gungande rörelser. Vi sprang till dörrkarmen som vi hade blivit lärda, men min kusin sov så tungt så vi lyckades inte väcka henne. Vi ville inte lämna henne ensam så vi sprang tillbaka till sängen och gömde oss under täcket med henne. Hon sov genom hela jordbävningen!

Under efterskalvet på kvällen sprang hela familjen ut.

– Himlen förändrades, det såg ut som om den var på väg att ramla ner, så mörk var den. Och jag minns piskljuden när elkablar tänjdes ut och brast. Då var jag rädd.

De klarade sig bra, och huset stod kvar, men med så många sprickor att det senare måste rivas.


Flytten till Saltillo

När Brenda Serralde Luna var sex år flyttade familjen till Saltillo i norra Mexiko, där hennes mamma hade bott som barn. De sålde allt de hade i Mexiko City, utom tomten, och flyttade. En stor summa penga placerade de i aktier, på uppmaning av en släkting som var en skicklig placerare.

– Men vi förlorade allt. Första tiden i Saltillo bodde vi i ett fallfärdigt hus, utan el och med utetoalett. Jag har fortfarande fobi för råttor från den tiden. Därför kan jag inte njuta av finskt sommarstugeliv, jag vill helst ha det modernt och innetoalett, säger hon.

Hennes pappa var arg över hur deras levnadsstandard hade dalat.

– Han frågade min mamma: Var är din Gud nu, när vi måste betala räkningar och inte har några pengar? Min mamma sa: Jag vet inte, men jag vet att det kommer att ordna sig. Mamma hade en jättestark tro och bad mycket.

Familjen kom så småningom på fötter, genom jobbmöjligheter och för att de sålde delar av sin mark i Mexico City.

Jag är tacksam över att jag fått leva med lite.

– Jag är tacksam över att jag fått leva med lite. Att vara nöjd är något av det svåraste för oss människor. När du kan vara nöjd har du mycket i livet.


Killen från Borgå

Brenda Serralde Luna drömde om att bli missionär, men det blev studier i psykologi i stället, och hon är numera utbildad psykolog. Under studietiden gjorde hon sin första resa till Europa med sin moster.

– Jag vaknade en morgon på ett hostel i Berlin, och i sängen bredvid min låg en kille. Oj vad han var snygg! Jag tog ett foto på honom i smyg, det tog en stund innan han vaknade.

Pojken visade sig vara Christoffer, en ekonimistuderande från Borgå.

– Vi tog en promenad, drack kaffe och pratade. Jag tyckte om att han var blyg. Vi kunde prata som kompisar och jag fick vara mig själv.

Efter en lång tid av chattande och kompisskap blev de ett par, och Brenda hälsade på i Borgå.

– Det var jättefint! Jag minns när vi kom över bron där man ser gamla stan till vänster. Det var så vackert!

På den vägen är det. De ordnade bröllopsfest både i Mexiko och i Finland och paret har två flickor, elva och åtta år gamla.

Brenda och Christoffer ordnade bröllopsfest både i Mexiko och i Finland. FOTO: PRIVAT


Den stora saknaden

Brenda Serralde Luna berättar med värme om sin mamma.

– Om jag inte hade haft en så modig mamma skulle jag knappast bo i Borgå i dag, jag hade inte vågat flytta så långt.

Hennes mamma blev allvarligt sjuk för ungefär ett år sedan.

– Hon hade aldrig helt accepterat sig själv och var trött på att kämpa mot sin övervikt, så hon beslutade sig för att göra en operation för att krympa magsäcken.

Operationen var riskabel för en lite äldre person som Brendas mamma, och komplikationerna efter operationen blev många och svåra.

– Jag flög ensam till Mexiko. Ingången till sjukhuset blev mitt hem för en vecka. Jag sov på golvet, och många släktingar och vänner kom med mat och höll mig sällskap. I Mexiko ska den som ligger på sjukhus ha någon hos sig dygnet runt.

– Jag tänkte: Jag har sett så många mirakel. Hon blir frisk så länge jag tror.

När Brenda reste tillbaka till Finland var hennes mamma lite bättre.

– Hon kunde svara ja och nej med sina ögon. Jag minns att jag bad välsignelsen över henne, och det enda som kom till mig var den på svenska, säger hon och torkar tårar.

Om min mamma dör nu vet jag inte var min tro hamnar.

Men hennes mamma blev sämre och sämre.

– Jag minns att jag satt i vår bil, Christoffer hade hämtat mig från jobbet, och jag sa: Om min mamma dör nu vet jag inte var min tro hamnar.

Lite senare ringde Brendas syster och berättade att deras mamma hade dött.

– Jag kände att hela världen och allt jag trott på rasade. Jag var så arg på Gud. Jag sa till honom: Jag vet ju att du kan! Och jag var arg på mig själv: Har jag inte bett tillräckligt eller på rätt sätt?

Hon brottades med många frågor.

– Det tog länge, men jag har slutit fred. Gud har visat mig många gånger att det var hennes tid att fara. Jag tänker också att han ändå gjorde ett mirakel; han gav min mamma ett evighetsliv.

Hennes syn på tro har förändrats.

– Jag har lärt mig att tro inte är som en maskin eller ett verktyg. Du kan inte göra något för att Gud ska ge dig det bästa.

Saknaden finns kvar, också en sorg över att hon inte kunde vara med på begravningen.

– Men sin sista jul var mamma hos oss i Borgå. Och vi var i Mexiko hela sommaren. Då kunde jag också tacka henne. Jag sa: Tack för det bästa arvet du har gett mig, min tro.

Familjen samlad på stranden i Cancún. Brendas mamma som femte person från vänster och bredvid henne Brendas pappa. Brenda med man och barn längst till höger i bild. FOTO: PRIVAT

Ulrika Hansson



pilgrimsvandring. St Olav Ostrobothnia certifierades i maj både som en del av St Olavsleden och som europeisk kulturrutt. Vid alla officiella pilgrimsleder ska det finnas minst ett pilgrimscenter, och St Olav Ostrobothnias första center är i Trefaldighetskyrkan. 11.9.2024 kl. 15:19

BORGÅ STIFT. Domprostjobbet i Borgå blir ledigt från advent 2025 när Mats Lindgård lämnar jobbet. 10.9.2024 kl. 18:47

Bidrag. Bo och Gunvor Skogmans minnesfond är en allmännyttig fond för kristen verksamhet i Finland och utlandet. 10.9.2024 kl. 14:20

betraktat. ”Kom ihåg att ni kan berätta om alla era problem till Jesus”, säger barnledaren under miniorandakten. Jag är nio år och lyssnar uppmärksamt medan lågan från andaktsljuset i mitten av ringen fladdrar. Bredvid ljuset på golvet ligger den lilla ljussläckaren av metall. Snart ska någon av barnen få använda den när andaktsstunden är slut. Det är inte min tur idag. 8.9.2024 kl. 15:09

BISKOPSMÖTET. Biskop Mari Leppänen fick stöd av centrala namn i biskopsmötet. Hon ville rösta ut Sley och Kansanlähetys som bygger nätverk för dem som motsätter sig kvinnor som präster. Vid mötet som hölls på Åland föll rösterna 7 – 3. 6.9.2024 kl. 10:25

FÖRLUST. För fem år sedan förlorade Anders och Iris Värnström sin son. Det var en tid präglad av chock, sorg och oro över att något förblev osagt. Men också av att tvingas öppna sitt vuxna barns post. – Jag kände bara att det inte var min sak att göra. Ändå behövde jag göra det, säger Anders. 5.9.2024 kl. 16:45

KYRKHELG NORD. I år har Kyrkhelg Nord väckt känslor i alla läger, både inom och utanför kyrkan. – Jag är tudelad inför utvecklingen, säger Per Stenberg, kyrkoherde i Karleby svenska församling. 4.9.2024 kl. 10:56

UNGDOMSFRÅGOR. Christer Romberg är ny sakkunnig i ungdomsfrågor, men på fältet är han redan gammal i gemet. 2.9.2024 kl. 17:01

BÖCKER. Christa Mickelsson och Sofia Torvalds är kolleger på Kyrkpressen, men också goda vänner. De är båda bokaktuella i höst. I sina nya böcker avhandlar de hur man reser sig efter ett fall, respektive hur man egentligen ska tas med livssorgen. 1.9.2024 kl. 19:06

fotboll. Borgå stifts lag Ankdammen United var det mest jämställda laget i kyrkans turnering Gloria Patri – men tyvärr räckte det inte ända fram. – Vi kämpade hårt men det var tungt, konstaterar lagledaren Kristian Willis och lagkaptenen Lukas Brenner efter en svettig dag i Vierumäki. 30.8.2024 kl. 17:36

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36

konflikt. Puls Helsingfors och Christoffer Perret svarar på frågorna kring gemenskapen som lämnat Petrus församling i fråga-svar-form på Puls Helsingfors webbsida. ”Vi fick klara besked”, säger de – men kyrkoherde Pia Kummel-Myrskog menar att diskussionen knappt hann börja. 25.8.2024 kl. 11:57

SPLITTRING. En stor del av de lekmän som varit aktiva i Puls-gemenskapen i Petrus församling i Helsingfors lämnar Petrus och bygger något nytt. De hade sin första samling i SLEY:s utrymmen i Helsingfors igår, söndag. 19.8.2024 kl. 14:33

Personligt. Tuomas Enbuske är programledare, poddvärd, journalist, kändis – och numera också kristen. Han tror på arvsynd och på nåd. – Ju mindre vi stressar över att göra någonting gott, desto lättare är det att vara god. 28.10.2024 kl. 18:34

KYRKA OCH POLITIK. Tala med statsministern. Sitt med riksdagsgrupperna. Mejla ministerns medarbetare. Deala med ministeriet. Strategierna är många när kyrkan och relaterade organisationer lobbar för sina intressen. 28.10.2024 kl. 14:00

UTNÄMNING. Kyrkoherden i Jakobstads svenska församling Jockum Krokfors blir ny verksamhetsledare för Martyrkyrkans Vänner från och med den 1 april nästa år. 25.10.2024 kl. 16:34

KARRIÄRSBYTE. Efter tolv år som kantor i Korsholm bytte Susanne Westerlund inriktning och utbildade sig till florist. – Musiken har jag inte lämnat, jag har bara kompletterat mitt kreativa språk, säger hon. 21.10.2024 kl. 16:48

ETT GOTT RÅD. – Varje år har det blivit lite lättare att leva. Jag önskar att jag hade varit snällare mot mig själv som ung, säger Anne Hietanen. 16.10.2024 kl. 10:00

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet