Jag är en nyfiken, kreativ själ och perfektionist med begränsad arbetstid. Ja, då kan det bli smärre konflikter. Konflikter mellan min kreativa sida och perfektionisten. Jag vill ju så gärna göra mitt bästa, hjälpa till där jag kan, i alla lägen, både på jobbet och privat. Jag brukar skämtsamt säga: ”Underverk, det fixar jag medan du väntar, mirakel tar en lite längre stund”, oavsett vad det gäller. Mitt arbete är både inspirerande och roligt. Kreativitet i olika former är ett välanvänt arbetsverktyg, det gör det inte helt lätt.
Efter ett möte med den berömda ”väggen” är många saker annorlunda. Återhämtning tar lägre tid. Depåerna är inte längre fyllda till bredden, men viljan att prestera är oförändrad, på gott och ont. Det finns inte längre utrymme för perfektionisten. Prioritera heter lösningen.
Det får mig att tänka på innebörden i ”bemöt din nästa som du själv vill bli bemött”. Om jag svänger på det: Varför kan inte jag bemöta mig själv som jag bemöter min nästa? Varför kräver jag så mycket mer av mig själv? I något läge upplever jag att det finns en trygghet i kontroll och perfektionisten har kontroll. Att släppa kontrollen är svårt, otryggt och ofantligt härligt de gånger jag lyckas.
Om min kreativitet är en gåva eller en belastning är helt beroende på var perfektionisten håller hus. Jag vet inte om jag lyckas ge perfektionisten sparken helt och hållet, men planen är att jag ska acceptera att jag har förändrats. Jag vill fortfarande hjälpa till där jag kan och göra bra ifrån mig, absolut, men varken omgivningen eller jag själv kan längre förvänta oss snabba ”mirakel”, den tiden är förbi – vi får nöja oss med att vänta på ett ”underverk”. Det är nu det börjar, de spännande tiderna, både för mig själv och min omgivning. Lycka till på oss!