Flinka fingrar hanterar stickor och garn, vid Susannes shop i Lappfjärd har en grupp damer samlats till stickcafé.
Susanne Lindbäck har haft sin butik i åtta år och stickcaféet har funnits i sju. Ivriga handarbetare träffas dagtid varannan onsdag och kvällstid varannan torsdag.
– Från början stickade de åt sig själva, men de flesta har ju alla skåp fulla.
Så för en handfull år sedan föddes en idé om att göra julklappar till de äldre som bor hemma och får hjälp från hemvården.
– Den första julen hade vi kanske 40 paket som hemvårdarna fick dela ut. Sedan har det skrivits och pratats om det, så ifjol hade vi 120 paket.
I år är förhoppningen att kunna omfatta hela kommunen – för det skulle behövas kring 200 paket.
– Det känns bra att med en så liten sak som en pannlapp och ett kaffepaket kunna göra någon så glad.
De har även tillverkat mössor, handledsvärmare och sockor till cancerpatienter, änglar som församlingen kan dela ut åt dopbarnen – och så kallade himlafärdssockor, sockor som getts till åldringshem inför den avlidnes sista resa. Privatpersoner kan också hämta himlafärdssockor från Susannes shop.
– Jag träffat på anhöriga som varit jätteglada över de här sockorna, säger Gunilla Teir, en av deltagarna i stickcaféet.
Hon tycker om stickcaféet som socialt sammanhang.
– Det är trevligt att det är en gemenskap som på sätt och vis kan kännas väldigt mycket som församling, fast den inte är i kyrkan eller församlingshemmet.
Nu är de på gång med ett nytt projekt. Gunilla Teir hade läst om konceptet med tröstesjalar, som en präst i Tammerfors startat.
– Då tänkte jag att det där skulle vara något för vår församling. Att ha någonting i handen när man går på sorgebesök tycker jag känns bra.
Men hon kom aldrig underfund med mönstret till Nikolai-sjalen, som är den ursprungliga tröstesjalen. Så hon pratade med Susanne som letade fram ett enkelt mönster (upphovsmakare är Strömsös Lee Esselström).
– Hon sa: skulle det här kunna vara en tröstesjal? Sagt och gjort, och nu sitter hela stickcaféet och stickar tröstesjalar som sedan diakoniarbetarna får ta med sig när de går på hembesök till sörjande, berättar Gunilla Teir.
– Mycket material till sådant som vi stickar och virkar till välgörenhet kommer från garn som folk har donerat, säger Susanne Lindbäck.
För dem sitter och stickar den här onsdagseftermiddagen är den sociala biten betydelsefull och de vill fortsätta träffas även om det kräver extra försiktighet. På frågan om vad som är viktigast, handarbetandet eller gemenskapen svarar de med en mun:
– Både och!
Det finns en glädje i att ge bort något man gjort. De finner nöje i att handarbeta – men behöver inte själva alla de saker de gör.
– Ni är väldigt flitiga, riktiga stickmaskiner allihopa, kommenterar Susanne Lindbäck.
Någon konstaterar att det nu under den mörkare årstiden blir mer tid för handarbete.
– Det är väldigt avkopplande.