När Mari Valjakka studerade teologi i Helsingfors visste hon att hon ville flytta norrut när hon blir präst – men hon kunde inte drömma om att hon skulle återvända till sina hemtrakter i Ivalo som samepräst.
– Här är det ofta så att när man får en tjänst har man den resten av livet. Men kyrkoherden gick i pension och sameprästen blev vald till ny kyrkoherde. När jag fick höra att jobbet som samepräst blir ledigt visste jag genast att det var min plats.
I början kände hon sig nervös – hur skulle folk ta emot henne efter att hon varit borta i så många år? Skulle de fortfarande se henne som en av dem?
– Ingen vill känna sig avvisad i sina egna hemtrakter. Det har så stor betydelse att ens egna godkänner en som herde. Men när jag väl började tog alla emot mig så fint och det kändes verkligen som att komma hem.
I höst blir det fem år sedan hon började jobba som samepräst i den samiska hembygden – i Enare, Utsjoki, Sodankylä, Vuotso och Enontekis.
– Jag rör mig över hela området när det behövs en präst som talar samiska.
I Enareområdet finns tre olika samiska språk: skoltsamiska, nordsamiska och enaresamiska. Nordsamiskan är det viktigaste arbetsspråket och har flest talare. Men man försöker också uppmärksamma de övriga språken i vardagen.
– Kyrkan i det här området jobbar mycket för att hålla liv i språken och se till att de som talar dem kan betjänas på sitt eget språk.
Det är arbetsdrygt för de församlingsanställda eftersom de ofta själva översätter och tar fram material på de samiska språken.
– Visst är det mycket arbete ibland, men samtidigt är det också belönande att se att språket lever och förs vidare från en generation till en annan.
För ett år sedan kom en ny bibelöversättning på nordsamiska.
– Känslan när jag för första gången fick hålla i hela Bibeln på nordsamiska som ett fysiskt exemplar var otrolig.
Översättningen tog trettio år att genomföra. Nordsamiskan talas i både Finland, Norge och Sverige och bibelöversättningen har haft en stor betydelse för skriftspråket.
– Ett av målen var att berika det samiska språket. Den tidigare översättningen hade ganska många lånord från norskan.
Det har funnits tider när samiskan inte varit ett önskvärt språk i kyrkan, men Valjakka säger att kyrkan genom historien haft en stor betydelse för utvecklingen av de samiska skriftspråken.
– Även om kyrkan varit en del av majoritetskulturen och inte alltid gjort rätt har det ändå länge funnits präster som främjat samiska språk och kulturer. För många av dagens samer är kyrkan väldigt viktig och en kär plats.
Fast kyrkan genom tiderna varit inblandad i händelser som inte ger upphov till stolthet är ett gemensamt drag hos kyrkorna i det samiska området att man numera vill göra bättring.
– Min tjänst är också ett exempel på det här arbetet och på att kyrkan vill möta människor på deras modersmål och på det språk som de vill använda när de talar om andliga frågor.
Gemenskap mellan ursprungsfolk
Mari Valjakka är skoltsame men lärde sig inte tala samiska som barn, en upplevelse som hon säger att hon delar med många i sin generation – i synnerhet med dem som kommer från de minsta språkgrupperna.
– När jag gick i skolan som barn var samiskans ställning väldigt annorlunda. Då förde man inte alltid språket vidare från en generation till en annan. Man tänkte att barnen kommer att klara sig bäst på majoritetsspråket och att samiskan kanske blir ett hinder för dem.
Först i vuxen ålder har hon lärt sig nordsamiska som också blivit hennes arbetsspråk.
– Att lära mig, eller som vi ofta säger här: ta tillbaka språket, var en helande upplevelse. Språklösheten och den en rotlöshet som den för med sig är vanlig bland unga vuxna här. Att ta tillbaka språket var oerhört viktigt för min egen identitet som same.
Att lära sig tala släktens språk är betydelsefullt för många. Det kan till exempel innebära att man kan tala med äldre släktingar på deras eget modersmål.
Nordsamiskan ligger närmare Mari Valjakkas hjärta än alla andra främmande språk hon lärt sig, och den har också blivit ett känslospråk.
– Samiskan flyter inte alltid så bra när man ska tala om vissa urbana saker, men den är världens bästa språk för att tala om naturen och livets gång här i norr.
Hon började med att lära sig nordsamiska eftersom den gav henne möjlighet att möta den största språkgruppen i församlingen. Nordsamiskan hjälper henne också att förstå enaresamiska.
– Senare har jag också fått möjlighet att lära mig grunderna i skoltsamiska. Den skiljer sig ganska mycket från de båda andra samiska språken i det här området.
Mari Valjakka är ordförande för Kyrkornas världsråds grupp för ursprungsfolk. Gruppen ger henne inblick i hur andra ursprungsfolk har det.
– Den är en källa till kärlek och en viktig resurs. Vi utbyter erfarenheter och diskuterar gemensamma frågor.
Vissa frågor är universella för ursprungsfolken, oavsett om de bor i arktiska områden, Sydamerika eller Stillahavsregionen.
– Vi förenas alla av en stark kärlek till naturen och en stor respekt för skapelsen. Att vi bär ett gemensamt ansvar för att bruka och vårda skapelsen blir tydligt i nästan allt som vi gör, till exempel i våra böner.
Ursprungsfolken delar också oron för hur framtiden ser ut för den egna kulturen och det egna språket.
– Jag hoppas att ursprungsfolkens röst kommer att höras mer i kyrkorna i framtiden.