– Det kräver ett aktivt beslut. Man måste ringa sjukhuset eller begravningsbyrån för att få en visning av en död människa, säger sjukhusprästen Katarina Gäddnäs.
Ibland har människor inte behov av en visning av den döda.
– De har kanske varit med just innan den anhöriga har dött. Men speciellt om det har gått plötsligt kan det vara viktigt. De mest gripande gångerna är när någon har dött i en olycka, då kan det behövas flera visningar eftersom chocken är så stor.
Katarina Gäddnäs brukar alltid samla alla som ska vara med i ett annat rum först.
– Jag brukar alltid gå och titta hur den döda ser ut. Finns det fläckar, spår av återupplivning? Sjukhuspersonalen gör de döda så vackra som det bara går.
– Förr band man alltid upp hakan. Nu är det inte lika vanligt, och då kan hakan ramla ner. Jag brukar förklara för de anhöriga ”nu ligger den döda i kistan”, så att man inte går in i ett rum i tankarna, och överrumplas av den döda.
Katarina Gäddnäs har varit präst i två år. – Men jag började läsa teologi genast efter gymnasiet med inriktning på att bli sjukhuspräst. FOTO: CHRISTA MICKELSSON
Förr var det vanligt att hålla visning för alla anhöriga.
– Det är ovanligt nuförtiden i Finland att se den döda utanför familjen. Men i Sydeuropa och andra delar av världen är det helt naturligt.
Katarina Gäddnäs tycker att vi i Nordeuropa har den mest utarmade kulturen kring döden nu för tiden.
– Jag har varit med om att skicka en änkling till ett tomt hus. Det ska ingen behöva vara med om.
Lära sig att förhålla sig till sin död
Under renässansen väcktes tanken att man skulle lära sig att förhålla sig till sin förestående död.
– Men nu har vi tryckt undan den. Det har bland annat att göra med med ungdoms- och skönhetsideal. Döden har blivit institutionaliserad. Den är borta från vårt vanliga liv. Döden sker oftast på sjukhus.
Förr hade man handikappade människor och sjuka människor hemma.
– Och man fick på något sätt hantera att människor dog hemma. Man hade tydliga ritualer, man tände ljus, öppnade fönstret.
Man tvättade vackert och fick ta avsked i hemmet. Barn kom och gick. Det är klart att det är sorgligt och hemskt, men människor fick chans att möta den goda döden.
Ännu idag är det vanligt att tända ljus och öppna fönstret som en ritual.
– Men på sjukhusen har man elljus idag. Ibland går ganska mycket energi åt till att lugna anhöriga som är arga på elljusen!
Det finns sjuksköterskor som är väldigt duktiga på att hantera döden och de som inte tycker om det alls.
– Det krävs inte så mycket. Det är inte raketvetenskap, men det krävs att du stannar upp och är närvarande i stunden.
Döden är skrämmande
Katarina Gäddnäs sticker inte under stolen med att döden är skrämmande.
– Döden är ju skrämmande! Jag förhåller mig till den varje dag, och skillnaden mellan liv och död är bara en tunn slöja.
Det jordiska livet är slut, för alltid. Det är hemskt, även om vi förstås har stor tröst i vårt kristna hopp.
– Jag har blivit förvånad över hur stark den känslan är även hos mig som är präst: hur definitivt och sorgligt det är.
– Att vårt liv är ändligt gör att det är så värdefullt. Jag tänker att vi borde ha den synen på döden lite mera, så att vi kunde förbereda oss inför den.
Det är lite som att vara barnmorska, men åt andra hållet. Det finaste och heligaste stunderna är när ett barn föds och när människan dör. De är gränsupplevelser.
Katarina Gäddnäs beskriver hur romanfiguren Stormskärs Maja måste sitta vid en förlossning och en dödsbädd för att hon ska få gifta sig och få flytta ut.
– Det tycker jag är så vackert. Det hör till en vuxen människas kunskap. Jag skulle önska att vi hade lite av det kvar.
Vi gör barnen en björntjäst
Katarina Gäddnäs uppmuntrar människor att ta med barn på en visning av en död eller till en dödsbädd.
– Det är vårdnadshavarna som känner barnet bäst som ska avgöra. Men generellt är jag övertygad om att barn som får se en död människa, i sällskap av en trygg vuxen, får en viktig erfarenhet.
– Vi vill skydda barnen, men egentligen gör vi dem en björntjänst. Det är vår uppgift att leda barnen in i det som det är att vara människa.
Barnet behöver också ha en vuxen som inte är i akut sorg med på visningen.
– Om man sörjer mycket kan man inte ta ansvar för barnets känslor. Jag som präst kan till exempel vara med och hjälpa till med det.
Om barnet är mycket ängsligt och inte vill, så ska vi aldrig tvinga.
– Det är den som känner barnet som vet vad vad barnet klarar av. Vi är individer och vi har olika bagage.
– Om jag har en sådan roll att jag kan vara där för barnet brukar jag gå ner på knä redan vid dörren, så att jag ser ur barnets synvinkel. Det kan vara ganska tryggt att man ser bara lite.
Dörren får stå öppen, så att barnet genast kan gå ut om det inte orkar och vill.
Småbarn på mellan tre och tio år orkar inte se så länge.
– Så börjar man sedan prata om något helt annat, prutt och bajs eller superhjältar – det är så vår hjärna fungerar. Den skyddar oss genom att dissassociera.
Röra vid den dödas hand eller kind
Ibland kan Katarina Gäddnäs prata till den döda eller om den döda.
– Så att det inte blir så att det ligger något hemskt i mitt i rummet. Alla vuxna är också lite skärrade.
Sedan kan hon röra vid den dödas hand eller kind, så att barnet och de vuxna ska förstå att det inte är farligt.
– Vad jag säger spelar mindre roll, det som spelar roll är hur jag är med min kropp.
Hon har aldrig varit med om att barn har blivit rädda.
– Men det finns barn som är ängsliga. Det är inget tvång att gå på en visning. I sex–sjuårsåldern har barnet extra mycket existentiell ångest. Men det där vet föräldrarna ofta väldigt bra.
Ibland kan vuxna tänka att ett barn stod för nära en anhörig, till exempel en mormor.
– Men då tycker jag att det bara är bra att se mormodern. Det blir så tydligt då. Den döda ser så lugn ut. Nästan alla använder uttrycket ”det är bara ett skal”. Personen är borta. Det är en viktig kunskap om döden.
Hur litet kan ett barn vara?
– Det är svårt att säga generellt. Jag har haft med treåringar och det har funkat helt bra. Det som är så fantastiskt med barn är att de står för hoppet och livet. Och de är inte så förutsägbara. Det lättar upp för alla inblandade.
Många tänker att en avlägsen släkting är någon barnet inte har en relation till.
– Men barnet får då möjlighet att se en död människa, utan att det är så känsloladdat. Sedan när den dagen kommer att en nära person dör, då har barnet tränat.
Det är samma sak när ett husdjur dör.
– Det är också träning. Sorgen kan vara otroligt stark, men den går över lite fortare.
Hantera livets mörka sidor
Barn behöver lära sig att hantera livets mörka sidor.
– Vi vill så gärna skydda barnen, men döden är en del av livet. När man skär bort det som är jobbigt, tar man bort livets djupdimension från barnen.
– Då blir lyckan och glädjen också grundare. Att se en död människa är en kunskap som inte går att förmedla på något annat sätt.
Katarina Gäddnäs har märkt att de som är mest rädda är tonåringar.
– Jag vet inte vad det beror på. Kanske att de är på gränsen till vuxna, och pressen att de borde hantera det här som en vuxen. Samtidigt är det så att en tonåring kanske inte har en färdigt formulerad livsåskådning.
Ibland händer det att en tonåring eller vuxen inte kan bestämma sig för att om hen vill eller inte vill.
– Man ska inte ha skuldkänslor. Det är inte ens plikt att gå in i rummet. Människor känner så mycket skuld för onödiga saker, allt vi kan göra för att lyfta bort skuld är bra.