Det var glada miner på Heikasvägen 7 på Drumsö i söndags då vi drack kaffe efter avslutad gudstjänst. Den nya ”kyrkan” är belägen mitt i ett kanslilandskap. Det är inte högt i tak som vi är vana vid att det ska vara i kyrkan. När jag var där första gången var jag fundersam, men nu när det är inrett är intrycket ett helt annat. Ett altare från ett tidigare kapell på Drumsö och ett tillhörande kors på väggen, en del växter och lite olika typer av sittplatser har smakfullt placerats ut, och plötsligt blev utrymmet en kyrksal.
Bakgrunden till det nya kyrkorummet är att ett byggnadskomplex med bland annat två kyrkor har stängts för att genomgå en grundlig renovering. Lauttasaaren seurakuntas kyrka är stor och S:t Jacobs kyrka, där Johannes församling är värd, är lite mindre. Men ingen av dem är så liten som detta nya utrymme. Johannes ryms i regel bra även här, medan våra finskspråkiga vänner har större utmaningar. Men på något sätt måste det gå, säger man.
Utmanande har det varit. Att hitta lämpliga utrymmen mitt i sommarstiltjen, efter att det blev klart att renoveringen kan börja, var motigt och drog ut på tiden. Att sedan lösa hur vi ska klara oss med de utrymmen som hittades krävde tålamod och samarbetsvilja från alla håll. Och att flytta är alltid ett elände. I skrivande stund är allt ännu inte klart, men nu går vi mot bättre tider.
En kyrka är ett utrymme som är helgat åt Gud, helgat för gudstjänst. Man har avskilt ett hus eller ett rum eller någon annan plats för det ändamålet. För om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling. Nu står vi inför en period då vår Drumsö-filial finns på Heikasvägen. Det är en ny möjlighet. Och i söndags var minerna glada.
Johan Westerlund är kyrkoherde i Johannes församling.
Hans favoritplats i stan: olika kaféer runt järnvägsstationen.