Gustav Björkstrand funderade länge innan han satte igång med sin självbiografi På avstånd ser man klarare. Han har skrivit många biografier – bland annat om Maria Åkerblom och om John Vikström – och han kom ihåg att Georg Henrik von Wright en gång sagt att självbiografier lätt förvrids av ”självförverkligandets skygga demoner”.
– Och så noterade jag, som Claes Andersson sagt, att ett problem med biografierna är att de ”ljuger så förbannat”.
Väl medveten om riskerna satte han ändå igång med arbetet.
– Det som förlöste mig var Erik Allardts resonemang: om den egna biten i en berättelse faller bort kommer den biten att saknas i det pussel man senare försöker lägga. Jag kan inte komma med anspråk på att berätta sanningen, men jag kan berätta min egen berättelse.
När han blickat tillbaka på händelser i sitt förflutna har han upptäckt nya perspektiv. I sin ungdom upplevde han splittringen av student- och skolungdomsarbetet som svår.
– Jag förstod det inte då, jag upplevde att mina tidigare vänner inte erkände mig. Nu har jag insett att det inte var så. Egentligen var det som hände en utlöpare av 60-talets radikalism. Unga reagerade mot auktoriteter i hela Europa, de ville forma sin egen värld – också i kyrkan.
Bråket om Jouko Turkka
När Gustav Björkstrand år 1983 blev kulturminister – utan någon politisk erfarenhet, utan att ens ha besökt riksdagshuset – var det för att ta itu med högskolefrågan. Först senare har han förstått att det i hög grad handlade om en periferins kamp mot centrum, och att man i södra Finland egentligen inte ville satsa på högskolor i Österbotten. Han och många med honom insåg att man inte kunde lämna en tredjedel av Svenskfinland utan högskoleutbildning.
– Jag kom in i bilden för att ge Österbotten en högskoleutbildning. Jag gick rätt hårt tillväga och fick stryk för det. Det som jag inte förstod då var att även om det var min uppgift kunde jag ha genomfört den på annat sätt. Skulle jag vara i samma situation idag hade jag sökt kompromisser och gått försiktigare fram. Det skulle inte ha behövt bli en så skarp konfrontation.
Den enda gången under sin karriär då han verkligen varit nära att kasta in handduken var under ministertiden, då striden kring Teaterhögskolans linje under Jouko Turkkas ledning rasade som hetast.
– Då sa jag till Christoffer Taxell att jag inte behöver ta hur mycket kritik som helst. Jag tyckte det var så otroligt ohederligt att teater- och kulturvärldens ledande personer sa att jag angriper konstens frihet när vi hade en teaterhögskola som var fullständigt i kaos. Turkka kunde hantera sina kvinnliga studerande hur som helst: en del bröt samman och blev mentalt sjuka. Jag försökte bara få ordning på verksamheten. Det var ju fråga om en högskola. Man skulle kunna studera där och skriva till och med doktorsavhandlingar.
Nu efteråt har diskussionen i Me too-rörelsens fotspår gett honom rätt.
– Då kändes det som att jag visste att jag hade rätt och att det jag gjorde behövde göras – men jag behövde inte underkasta mig drevet.
De drog undan mattan
En annan emotionellt tung upplevelse inträffade under hans tid som biskop. Under den första kyrkoherdekonferens han kallade till gjorde 31 präster och lekmän ett skarpt utfall mot honom i en insändare i Kyrkpressen.
– Det var ingen tillfällighet att den kom just då: motståndarna försökte sabotera det jag ville göra i stiftet. Jag tog inte upp saken under konferensen, men när jag kom hem grät jag av förtvivlan.
Han har också senare haft svårt med ”reht-
habengänget”, för att låna ett annat uttryck av Claes Andersson.
– Jag har svårt för dem som alltid vet till 100 procent hur det är, de som tar varje bibelord bokstavligt och inte alls är medvetna om vilka sår de förorsakar andra med sina domar – till exempel kvinnliga präster och homosexuella. Man får inte trampa ner människor. Ödmjukhet inför andras övertygelse hör till de kristna dygderna.
Du skriver i boken att du egentligen är rätt blyg, ändå har du jobbat väldigt mycket som ledare. Hur kommer det sig?
– Det kan ha att göra med att jag var var den enda pojken i familjen, med fyra systrar. Det har blivit så att folk bett mig ställa upp som ledare – jag har inte medvetet eftersträvat det.
Sin blyga sida upptäckte han först när han med sin fru Eila Helander deltog i mottagningar under tiden som rektor vid Åbo Akademi och senare. Hon trivdes som fisken i vattnet, han stod hellre i ett hörn för sig själv.
– När det var jag som var värd visste jag att jag skulle se till att alla gäster trivdes. När jag var gäst drog jag mig helst undan!
Du har kanske inte ett enormt behov av att bli omtyckt?
– Jag vill framför allt att allt ska bli rätt – också om någon inte skulle tycka om det.
När han skrev studenten siade hans klasslärare om vad alla hennes elever skulle bli i framtiden – när det gällde Gustav Björkstrand tippade hon på ”jovialisk kyrkoherde i Petalax”. Det blev inte så, men det kunde det ha gjort.
– Fast biskopstiden var jobbig kände jag att jag då var i mitt rätta element. Jag har också trivts med att undervisa.
Det finns ett drag av mystik i honom som han inte upptäckt tidigare. Det är hjärtat som känner Gud, inte förnuftet, säger Blaise Pascal. Med åren har han blivit mer ödmjuk.
– Gud är så mycket större än alla de som till 100 procent tror sig veta vad Gud anser och vill. Jag har insett hur oerhört komplicerat vårt liv är, hur lite vi egentligen vet. Vi kan bara lägga våra liv i Guds hand, och det räcker. Vi ska inte vara domare över andra.