Filmen Eden följer ett konfirmandläger genom fyra av konfirmanderna och den unga präst som är lika ny på lägerön som konfirmanderna. Varvat med undervisning om den kristna tron och med lägrets fritidsprogram visas de ungas möten med lägerverkligheten och varandra. Eden rymmer både förälskelse, konflikter, ifrågasättande och förlåtelse.
– Konfirmandlägret som koncept har snurrat runt i mitt undermedvetna ända sedan mitt eget läger, säger Ulla Heikkilä, som både skrivit manus till och regisserat Eden.
Heikkilä minns sitt eget konfirmandläger som en intressant upplevelse även om den inte var omvälvande. Hon var en kritisk människa redan då, och blev ibland irriterad över hur undervisningen genomfördes.
– Det kändes som om vi inte öppnade upp de teologiska frågorna på den nivå som jag själv skulle ha velat diskutera dem.
Konfirmandundervisningen handlar om stora existentiella frågor, till exempel orden i trosbekännelsen.
– Trosbekännelsen innehåller löften med enormt stor tyngd, men vi lärde oss den utantill utan att egentligen diskutera den och fundera över om vi verkligen kan lova de här sakerna.
Medan undervisningen aktiverade en ifrågasättande sida i Heikkilä var gemenskapen något hon landade överraskande väl i.
– Efter en lång period av ensamhet förstod jag både att jag behöver andra människor och att jag tycker om människor i min egen ålder.
Hon växte upp i Tammerfors, och det var också där hon gick skriftskolan.
– Lägerdeltagarna kom från flera olika skolor och jag lärde känna många nya människor. För mig blev lägret en påminnelse om att världen är större och om att jag inte för alltid kommer att sitta fast i den klass jag gått i hela skoltiden.
Konfirmandlägren berör så många av oss att Heikkilä kallar dem en nationell institution. När hon berättat om sitt filmprojekt för människor som hon mött i olika sammanhang reagerade alla genom att börja berätta om sina egna minnen från konfirmandlägertiden. De som inte varit på konfirmandläger berättade i stället om hur det kändes när kompisarna for på läger utan dem.
– Det gjorde att jag förstod att det finns en beställning på den här filmen och att den har relevans.
Konfirmandlägret innebär många olika saker för dem som deltar. Man får vara borta från sina föräldrar, pröva vingarna och känna på en ny frihet, mycket hör ihop med sexualiteten – många blir förälskade och det är mycket hormoner i luften.
– Kärnan i upplevelsen är ändå att man får uppleva en plats och en gemenskap utanför vardagen, och där man kan gå bortom den roll man vanligtvis tilldelas. Hierarkin är annorlunda, och stämningen är också annorlunda.
Nåden kom med av bara farten
Heikkiläs farmor var gammallaestadian, och som barn fascinerades hon av farmoderns tro och av laestadianismen.
– När jag var tio önskade jag mig en bibel i julklapp av farmor. Jag tilltalades av ritualerna i kyrkan, estetiken och vissa teaterliknande element. Kyrkor är viktiga platser för mig än i dag.
Hon hade en egen version av kristen tro som barn, men i tonåren började hon se kritiskt på kyrkan och lämnade kyrkan när hon var femton.
– Det är inte omöjligt att jag blir medlem i kyrkan en dag igen, och under coronavåren har jag lyssnat på Gamla testamentet som ljudbok.
Eden bygger inte endast på Heikkiläs tonårsminnen, utan hon har läst mycket under arbetet med manuset till filmen för att sätta sig in in vad konfirmandläger och kyrkan är numera.
Nåd är centralt i den kristna tron, och under filmens läger ser vi en del exempel på nåd – och brist på den – i praktiken. Det var inget som Heikkilä aktivt planerat.
– Men den kristna teologin är mycket bekant för mig och det gör också att viss tematik har kommit med omedvetet, som om den kommit från ett undermedvetet plan.
Vad är det som gör att vi har så svårt att visa varandra – och oss själva – nåd?
– Ofta handlar det om osäkerhet och om en rädsla för hur andra människor ska se och bemöta en. Det här leder lätt till ett kontrollbehov som till och med kan visa sig som grymhet mot andra människor.
Även om Eden inte är en självbiografisk berättelse talar Heikkilä öppet om att hon använt sig av sina egna upplevelser när hon skrev rollen för filmens Alisa.
– Det kändes naturligt att skriva in en rollfigur som påminde om mig själv.
En sak som är viktig för Ulla Heikkilä är att det finns många sanningar – om livet, om tron och också om kyrkan.
– Det har varit viktigt för mig att hålla fast vid det när jag gjorde Eden, och det var också därför jag valde att ha flera huvudpersoner. Det var deras gemensamma upplevelse, men alla tog de väldigt olika saker med sig från lägret. På sätt och vis kan man säga att konfirmandlägret är filmens huvudperson.
Med åren har Heikkilä börjat sätta allt större värde på ritualer, bland dem konfirmationen.
– Konfirmationen är en övergångsritual, och övergångsritualer är världens äldsta grej. Som ett rituellt steg från barndom till vuxenliv är de så arkaiska att jag inte tror att de kan förlora sin betydelse. De kanske hittar nya former, men vi människor behöver sådana här förenande upplevelser.