I år firade Jan-Erik Widjeskog 50 år i mediebranschen.
– 1970 steg jag in på Jakobstads tidning första gången. Det var nog spännande. Jag hade ingen särskild utbildning, men jag kunde fotografera. Så jag avlöste en äldre man som hade tröttnat lite på att alltid stå i mörkrummet.
På en liten redaktion fick han lära sig göra allt möjligt. Han insåg ändå snart att skrivandet inte riktigt var hans grej och efter några år gick han över till radion.
Sedan införskaffade han en 16-millimeters filmkamera, som på den tiden användes för enklare tv-produktioner, och blev filmare för Yle i Österbotten.
– Jag gjorde hundratals inslag under några år.
Däremellan fortsatte han jobba för radion.
– Det blev kanske lite väl mycket ibland. Men jag trivdes bra med radion – det var ganska stökigt med filmande då. Det krävdes lampor och när man gjorde intervjuer hördes ett surr i bakgrunden.
När tekniken gick över från film till video var de första professionella kamerorna väldigt dyra – inget en frilansare hade råd att hålla sig med. Jan-Erik Widjeskog flyttade till Närpes och började där jobba heltid med lokal-tv. När-TV hade då hållit på i ungefär ett år.
Han trivdes med att det var lite enklare och närmare till tittarna. Hans sätt att göra lokal-tv var mer aktivt journalistiskt, mindre direkta inspelningar av fester och tillställningar – och det tycktes fungera.
Om ett par år fyller När-TV 40 och fortsätter sända åtminstone varje onsdag kväll. Jan-Erik Widjeskog är fortfarande involverad i verksamheten, också som pensionär.
– Jag hjälper till med praktiska saker, men också med idéer. Jag har alltid haft det där i mig att jag gärna följer med vad som händer i samhället.
Lokal-tv i Kenya och USA
Som filmare för Yle fick Jan-Erik Widjeskog åka till både Asien och Afrika. I början av 1980-talet reste han till flyktingläger i Thailand på gränsen till Kambodja och Laos.
– Det var ett ganska äventyrligt uppdrag. Ungefär fyra månader var jag i Sydostasien och jobbade med olika redaktörer.
Men utlandsuppdragen tog inte slut med frilanskarriären.
– Det är faktiskt så lustigt att jag kommit att göra mera internationella jobb som När-TV-arbetare än som Yle-arbetare.
De gånger han fått möjlighet att åka utomlands i När-TV-ärenden – visserligen på egen bekostnad – är också de erfarenheter han räknar som mest minnesvärda under sin karriär inom lokal-tv.
Två gånger reste han till Bosnien – därifrån det kommit flyktingar till Närpes – en gång under kriget och en andra gång några år efter att det tagit slut.
Bekantskapen med evangeliföreningens missionärer i Kenya gav hon möjlighet att resa dit, senast år 2011.
– Tre gånger har jag varit till USA i När-TV-ärenden. Jag har gjort program med Närpesemigranter och emigrantättlingar.
Han har också själv emigranter i släkten. År 1990 åkte han iväg första gången, och träffade första generationens emigranter som lämnat Finland på 1920-talet och 1950-talet.
– Jag var där senast 2017 och träffade då några vars farfar eller farfarsfar hade emigrerat.
De hade fortsatt hålla viss kontakt med sin härkomst och tyckte det var roligt med besök från släktens hemtrakter. Den resan förde honom ända till amerikanska västkusten.
– Det var intressanta människor, så det blev bra program.
Den allt mer utvecklade kameratekniken gör att man kan resa utan att släpa på en massa utrustning.
– Du kan göra ett bra jobb med en ganska liten kamera, ett stativ och en mikrofon.
Den tekniska utvecklingen har gjort det enklare att göra lokalt-tv överlag. Samtidigt är utmaningen att hitta nya generationer som vill ta över en verksamhet som bygger mycket på frivilliga insatser.
Föregångare med kyrk-tv
Det lokala sysselsätter Jan-Erik Widjeskog på flera andra sätt.
– Just nu sysslar jag med att skriva vad jag hoppas ska bli en lättversion av Närpes historia. Det går inte fort framåt, men jag har inte heller särskilt bråttom.
I församlingens verksamhet har han varit engagerad ända sedan han flyttade till Närpes, bland annat har han suttit en period i kyrkofullmäktige.
– Holger Andersson som då var kyrkoherde var intresserad av det här nya mediet, lokal-tv. Han såg gärna att vi kom till kyrkan och filmade.
Frikyrkorna ville också vara med och under en period verkade en förening vid sidan av När-TV som var fokuserad på kristna program.
– Jag hjälpte dem speciellt i början, innan de fått egen utrustning.
För tio år sedan föddes så kyrk-tv. Då var Anders Kronlund, kyrkoherde under 2000-talet, en drivande person.
– Han tyckte att man skulle försöka få en direktsändning från kyrkan, med tanke på äldre människor som inte har möjlighet att komma och andra som är intresserade av att titta.
Den förverkligades i samarbete med När-TV. Inte bara en utan tre (numera fyra) kameror placerades i kyrkan. Bildregin sköter kyrkvaktmästarna vid sidan om sina andra uppgifter under gudstjänsten. Widjeskog håller koll på att tekniken fungerar.
Kyrk-tv fick glänsa under coronapandemin, när också de som brukar komma till kyrkan fått följa gudstjänsterna den vägen. Man tog vara på chansen att också göra annat än gudstjänster i kyrkan och ett tag under våren var det sändningar nästan varje kväll.
Har du tittat på hur andra församlingar ordnat sändningarna under undantagstiden?
– Jag har inte följt med så noga, men jag tror ju att många församlingar märkte att det inte är så enkelt. Det var några som ringde mig och frågade hur man ska göra, för att få bättre ljud framför allt.
Även om man väljer en enkel lösning för bilden behöver ljudet ändå vara bra för att människor ska kunna och orka följa med. En fördel i Närpes är att kyrkan har ett bra ljudsystem, som man satsat på redan innan kyrk-tv fanns.
Han tror att de församlingar som strömmat och gjort video upptäckte de möjligheter som finns.
– Det har ju hänt mycket med videotekniken sedan vi började. Nu finns det enkla kameror som ger bra bilder – och distributionsmöjligheter på ett helt annat sätt.
Han anser att nästa steg för kyrk-tv skulle vara att förnya utrustningen.
– Man får inte blir för mycket efter. Folk ser snabbt om det inte är riktigt bra skärpa i kamerorna eller om formatet inte är som det ska vara.