När de svenska församlingarna i Helsingfors försökt kartlägga var nöden bland svenskspråkiga stadsbor är störst blev svaret ofrivillig ensamhet. I höstas gick arbetet vidare med projektet Var är du? där människor gavs möjlighet att berätta om sina upplevelser av ensamhet och om hur församlingen kunde motverka ensamheten. Projektet genomfördes som ett samarbete mellan Johannes församling, Johannes diakoniförening och yrkeshögskolan Novia.
– Vi hoppades att vi på något vis skulle få syn på de människor som inte själva göra väsen av sig men som har det jobbigt just med ensamhet, och kanske med andra saker också, säger Johannes församlings kyrkoherde Johan Westerlund.
I samband med en temavecka i Johannes församling gjorde studerande från yrkeshögskolan Novia intervjuer med församlingsbor och samtidigt samlades svar in genom en webbenkät. Förhoppningen var att nå de människor som inte dyker upp när församlingen ordnar program.
– Se var de finns och kanske framför allt vad de själva önskar och behöver – att det inte är vi som hittar på och berättar och definierar vad någon annan behöver och längtar efter, säger Westerlund.
Sammanlagt fick man in 158 svar. Slutrapporten presenterades i juni av projektledare Camilla Strandell-Laine.
De svarande hade delats in i fyra grupper: unga under 25 år, småbarnsföräldrar, vuxna i arbetslivet samt äldre. I alla grupper känner de flesta sig sällan eller ibland ensamma – men nästan en fjärdedel av vuxna i arbetslivet gör det ganska ofta.
Den ofrivilliga ensamheten handlar för de svarande bland annat om att inte ha någon att tala, umgås eller dela saker med, om att känna sig utanför och övergiven. Den förknippas med negativa känslor, tomhet och otrygghet.
Människor upplever också frivillig ensamhet, sådan de själva väljer och behöver, som ofta kopplas ihop med ord som egentid.
Johan Westerlund säger att projektet gav en del av det de hoppades, trots att metoden hade sina begränsningar.
– Vi kanske inte fick de mest passiva med – men nog tycker jag att vi har fått material som vi kan arbeta vidare på.
Var det något som förvånade er?
– Jag tycker själv att andelen personer som är nöjda med sitt liv, som också trivs bra i ensamhet, är glädjande stor.
Han noterar också att det är de unga som är minst tillfreds med att vara ensamma, även om de inte är de som känner sig ensamma oftast.
– Det är ungdomarna som i högsta utsträckning säger att det där att vara ensam inte är kiva.
Kommer synas i verksamheten framöver
De svarande fick berätta hurdana saker som motverkar deras ensamhet och ge förslag på vad församlingen kunde göra.
Gruppen äldre nämner mycket sådant som ofta hör till församlingsverksamheten: samtalsgrupper, gruppresor och utfärder, hembesök, att engagera till frivilligarbete, musik.
Unga söker både lågtröskelverksamhet, olika former av stöd och gruppgemenskaper – som smågrupper, samlingar, hobbygrupper. Just önskemål om verksamhet med låg tröskel är något som kommer fram i alla grupper.
Målgruppstänk när man planerar verksamhet och bättre information är saker som också nämns, i synnerhet av föräldrar och vuxna i arbetslivet. Den senare är också den grupp som det är mest utmanande för församlingen att möta.
– Målgruppstänkande är något vi får titta på, hur vi gör det tydligt vem vi har tänkt att ska se det här eller delta.
Alla idéer är kanske inte realistiska att genomföra, Westerlund konstaterar att människor ofta önskar att församlingen skulle ordna olika samlingar och evenemang, men sedan är erfarenheten att så många inte dyker upp.
– Men här finns också idéer som är alldeles realistiska. Jag tror här finns sådant som kommer att synas i vår verksamhet framöver.
Nästa steg är att samlas till workshop och arbeta med det material som projektet gett.