Morteza Naseri gick från Kabul till Helsingfors.

"Vi lovade hjälpa varandra: Om en går över gränsen, går vi alla över gränsen"

asylsökande.

– Vi var 55 eller 60 personer i en niometers gummibåt. Vatten slog in hela tiden. Jag kunde inte simma. Morteza Naseris väg till Finland är en berättelse om utsatthet, orättvisa och en okuvlig vilja att leva.

1.7.2020 kl. 15:40

Morteza Naseri, kallad Moori, är född i Iran och delvis uppvuxen i Afghanistan. Som femtonåring inledde han en vandring från Kabul i Afghanistan som slutade i Helsingfors ungefär en månad senare.

Vissa sträckor kunde de färdas med buss men i huvudsak gick de, något han inte ser så dramatiskt på.

– Det är det som alla andra har gjort också, jag var inte ensam, säger han, rycker på axlarna och ler lite.

Moori har fyllt 22 år och pratar en vacker svenska. Han har klämt in intervjun i ett hektiskt schema av studier till närvårdare, jobb på ett äldreboende, gymträning och kompisar. Han har numera också en flickvän att dela livet med.

– Hon värmer mitt hjärta, säger han.

Vi sitter på en gräsmatta i eftermiddagssol och kontrasten till det han berättar sedan blir stor.

– Jag kunde skriva en bok. Det här är sådana saker man inte kan glömma.

Han har fått flera avslag på sin ansökan om asyl, och väntar också nu på besked om sin framtid. Moori har konverterat till kristendomen, vilket skulle göra ett liv i Afghanistan ännu farligare för honom.

Hans dramatiska historia hänger mycket ihop med att han tillhör folkgruppen hazarer. Hazarerna utgör kring 10 till 15 procent av Afghanistans befolkning och har sedan historien varit utsatta för förföljelse, diskriminering och massavrättningar. Hans familj bodde i staden Masshad i Iran tills han var nio år, då tvingades de tillbaka till Afghanistan eftersom hans far saknade officiella identitetsbevis.

– I Iran utsattes vi för hot och i Afghanistan gillar man inte afghaner som bott i Iran.

Han berättar om en slags bredvidtillvaro i båda länderna. Han har gått i skola, men inte i en officiell sådan, utan en skola för hazarer. Han har ingen bekymmersfri barndom att falla tillbaka på.

– Ibland har jag funderat: Varför är jag född afghan? Varför är jag född i en grupp som inte accepteras någonstans? Men jag har slutligen kommit till att det är min identitet. Jag skäms inte. Jag är stolt.

Den långa resan

Bakom beslutet att fly från Kabul döljer sig hot, våld och en rädsla för att dö.

– Det var massor av händelser i Afghanistan som tvingade mig därifrån. Jag vill inte gå igenom de här sakerna, det är så hemskt att prata om dem.

En grupp på nio pojkar slog följe under den långa resan.

– Vi lovade hjälpa varandra. Om en går över gränsen, går vi alla över gränsen. Om en blir arresterad, blir vi alla det.

Färden gick genom Iran. Ibland fick de hjälp av personer inom flyktinghjälpen; de fick mat och kunde sova i tält. I en av städerna sov de hos bekanta. Men ofta sov de under bar himmel.

Vad tänkte du innan du slöt ögonen sådana kvällar?

– Ska den här mardrömmen vara över någon gång? Kommer vi att komma fram en vacker dag?

De gick också ofta hungriga.

– Men vi hade kex, torra varor och dadlar i våra ryggsäckar. Dadlar är så söta så de ger mycket energi.

Under vägen träffade de många andra som också var på flykt, och slog följe med tillfälliga medvandrare.

– Vi ungdomar hade alla en uppgift. Var och en av oss hade ett barn hängande i ryggsäcken och höll en syster eller mamma i handen.

Mellan Iran och Turkiet skulle de korsa bergen.

– Vi hörde skott från soldater bakom oss och framför oss var bergväggen så här, han visar en brant lutning med handen.

Också Moori hjälpte en mamma med barn.

Hur klarade ni er upp med barn och allt?

– Jag tror det blev så att halva vägen lyfte jag kvinnan, och halva lyfte hon mig, skrattar han.

Men sedan blir han allvarlig.

– Vi fick krafter på något sätt, för att vi hade ett mål och ett hopp.

Han minns en sexårig pojke som de följdes åt med under stora delar av vägen.

– Men sedan kunde vi inte hitta hans föräldrar. Vad hände på sista sluttningen? Jag vet inte. Och jag vet inte hur det gick för honom.

– Vi tog ett foto med honom under vägen, som minne. Jag har kvar det fotot ännu.

Han sitter tyst en stund.

– Jag hoppas han hittade sina föräldrar.

Han minns också en kvinna med en några månader gammal baby.

– Babyn bara grät och grät. Jag vet inte vad som var fel, om det var chock eller något annat. Alla skrek till henne att hon måste få tyst på barnet, annars kommer soldater och arresterar oss alla. Och om någon säger något i bergen blir rösten så stark. Hon kände att hon måste lämna babyn kvar när vi hade en sista sluttning kvar. Men på något märkligt sätt tystnade babyn och hon tog den med. Jag minns att vi sedan i Turkiet pratade med henne om att det var så bra att hennes barn var med henne.

De hade inlett bergsvandringen klockan sex på kvällen, följande morgon klockan tio hade de korsat gränsen till Turkiet.

– Jag minns att vi lade oss ner på marken, såg upp i himlen och sa: Vi klarade det!

Men resan var långt ifrån klar.

– Vi hade en farlig gräns kvar, mellan Turkiet och Grekland. Jag hade hört hur många som gått under på havet.

– Vi var kring 55 eller 60 personer i en niometers gummibåt. Vi satt längs kanterna och vatten slog hela tiden in. Jag kan inte simma ordentligt än i dag, men då kunde jag inte simma alls.

Deras båt nådde land, och de lyckades undkomma polisen. Alla nio i Mooris gäng tog sig till Europa. Efter en månads vistelse i Tyskland kom Moori till Finland via norra Sverige. Han håller kontakten med sina vänner fortfarande.

– Någon bor i Sverige, några i Österrike och Tyskland.

Mera lugn och stabilitet

När Moori inledde sin tillvaro i Finland drogs han mer och mer till kristendomen.

– Det var så intressant att någon kommer till oss för att rädda oss. Jag ville lära mig mer om det.

– Inom islam pratar man hela tiden om att ifall du gör något bra så kommer du till paradiset, och om du gör något som inte är bra så kommer du att brinna i helvetet.

Kristendomen har gett honom ett lugn och en stabilitet uppger han.

– Och den har gjort att jag kan förlåta mig själv och sedan förlåta andra. Den ger mig en känsla av att vara i goda händer, och att någon tänker på mig.

Men upplevde du inte att förlåtelsen också fanns inom islam?

– Om jag ska vara ärlig … nej. Det har funnits med mig att om jag gör något fel blir jag inte förlåten.

Något som komplicerar det hela är att Mooris far är imam, och Moori själv betecknar honom som sträng.

– Vi kan inte ha kontakt just nu, säger han dämpat.

– Det är klart att det var ett svårt beslut att konvertera. Man ska leva med den tro man har valt och vara hundra procent för den.

En stor kris

Moori och hans mamma stod varandra mycket nära.

– Efter att jag hade rest brukade hon ringa mig och säga: Jag saknar dig så mycket, när kan du hälsa på?

När hans mamma dog, bara ett par månader efter att Moori anlänt i Finland, kastades han ner i ett mörkt hål.

– När hon dog tänkte jag: jag kan inte leva.

– Jag har ibland tänkt att om jag hade kunnat hälsa på henne så kanske hon hade levt i dag.

Och allt blev mycket värre av att han inte kunde vara med på hennes begravning. Han berättar om en tid av depression, som en följd av mammans död, anpassningssvårigheter i skolan, eftersom han inte kunde någon svenska, och avslag på flera asylansökningar. Efter avslagen vågade han inte sova hemma, i rädsla för att polisen skulle komma och avvisa honom.

– Varje onsdag skulle jag visa upp mig för polisen på Vanda flygplats. Jag hade alltid någon med ifall något skulle hända, om de plötsligt skulle säga att jag måste iväg. Sådant har hänt. Karl af Hällström, som också har döpt mig, var med mig många gånger till flygfältet.

Det mörker han befann sig i höll på att ta över.

– Men jag frågade mig: Hur länge ska jag leva så här? Skulle min mamma vara nöjd med det här? Så jag kom överens med mig själv att något ska skuffa mig framåt.

Han började bland annat leva sunt, slutade röka, började träna och återfick en balans i livet.

– Det är lite som när vi ser ett maratonlopp. När vi ser vinnaren ser vi inte hur många gånger han fallit. Varje gång man inte vinner måste man lära sig något av det.

Hans mål är att skapa något ljust omkring sig.

– När jag dör hoppas jag de säger: vad synd att den här människan dog. Jag vill lämna trevliga minnen och något positivt efter mig.

Men att som tonåring klara allt själv är ingen enkel sak.

– Det är ganska tungt att bygga livet ensam, men man blir van med allt.

– Ibland kan jag sakna den där känslan i barndomen när man ingenting vet och bara vill njuta och vara tillsammans med familjen.

Han drömmer om att en gång ha uppehållstillstånd och därmed officiella dokument som ger honom rätten att resa.

– Jag skulle gärna besöka min mammas grav. Och så skulle jag vilja resa tillsammans med min flickvän.

Blir du inte arg eller bitter över att inte få asyl?

– Vad hjälper det? säger han och ser tankfull ut.

– Det finns så mycket trevliga människor här också. Det tänker jag på när jag blir arg.

Trots ovisshet så finns det mycket han är glad över; han har en flickvän, och han känner att han hittat rätt när det gäller studier och sitt arbete på äldreboendet.

– Det är en bra bransch för mig. Jag tror jag har en empati som behövs i det jobbet.

Han säger att han mår ”mycket bra” i dag.

– Jag har fått många av mina drömmar uppfyllda, både små och stora. Men jag har många kvar ännu. Man måste ha drömmar och mål, utan dem är det omöjligt att leva.

Morteza Naseri är asylsökande. Han tillhör den förföljda folkgruppen Hazarer.

Text och foto: Ulrika Hansson



Konst. – Mycket hellre analyserar jag en film som handlar om tvivel jämfört med en färdigtuggad berättelse om tro, säger filmkritikern Silja Sahlgren-Fodstad. 5.2.2024 kl. 15:15

laestadianer. Över 3 000 finlandssvenska laestadianer är involverade i diskussioner om att rörelsen ska ta steg ur den evangelisk-lutherska kyrkan. I allt större utsträckning kommer man att hålla nattvard och konfirmation i sina egna bönehus. Alternativet att grunda en egen kyrka är ändå inte aktuellt. 30.1.2024 kl. 14:04

ungdomens kyrkodagar. Jennifer Enqvist är en av de delegater som är på väg till UK i år. Hon vill se församlingarna bli bättre på att inkludera barnen, kyrkans framtid. 29.1.2024 kl. 12:22

Teologi. Tron måste ges vidare med en öppen hand, inte en knuten näve. – Barn kan också tänka teologiskt, säger den svenske teologen Joseph Sverker. 26.1.2024 kl. 09:00

LIVSÅSKÅDNING. Kevin Holmström är en sökare som tror att det mesta är vårt eget fel och vår egen förtjänst, men som ibland vill hålla någon i handen. 24.1.2024 kl. 16:42

Himlaliv. Kyrkpressen har fått information om att tv-programmet Himlaliv ska läggas ner. Annika Löfgren vid Svenska Yle säger att beslutet inte är fattat. 24.1.2024 kl. 09:58

medalj. Det var en överrumplad och glad Helene Liljeström som fick veta att Kyrkostyrelsens plenum beviljat henne Pro ecclesia-medaljen vid sitt möte idag. 23.1.2024 kl. 13:46

PETRUS FÖRSAMLING. Kyrkpressen ställde några frågor till Pia Kummel-Myrskog och Ronny Thylin som har anmält intresse för jobbet som kyrkoherde i Petrus församling i Helsingfors. 23.1.2024 kl. 07:06

PRESIDENTVAL. Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo intervjuade alla nio presidentkandidater på scen i sin domkyrka. ”De uttryckte alla hopp”, säger han nu efteråt. 22.1.2024 kl. 10:00

PRESIDENTVAL. Under presidentkandidaternas valrörelse har en symbolfråga varit: Ska presidenten i nyårstalet önskaGuds välsignelse? Så här har de svarat i valkompasser och medier. 22.1.2024 kl. 16:13

PÅVEN FRANCISKUS. Idag på S:t Henriks minnesdag träffade biskop Bo-Göran Åstrand påven Franciskus vid en privat mottagning i Vatikanen. I delegationen som träffade påven ingick också biskop Raimo Goyarrola från katolska kyrkan och metropolit Arseni från ortodoxa kyrkan. 19.1.2024 kl. 15:34

FÖRFÖLJELSE. Fyra av fem fall där kristna dödats för sin tros skull under fjolåret har skett i Nigeria. Sahelområdet söder om Sahara hör till de områden i världen där det är svårast att leva som kristen. 17.1.2024 kl. 09:39

kyrkoherdeinstallation. På söndag var det fest i Solf då församlingens nya herde Johan Kanckos installerades i tjänst. Det blev en späckad dag som utöver högmässa också bjöd på många goda tal och inte minst en välsmakande laxsoppa. 14.1.2024 kl. 14:54

NYTT ÅR. Glöm nyårslöftena. Kör i stället med nyårsönskningar och pyttesmå nyårsplaner. Vad skulle du behöva för att älska dig själv, dina medmänniskor och Gud lite mer under det år som kommer? 12.1.2024 kl. 10:35

film. Amanda Jansson blev känd för stora de massorna som den kristna polisen Sara i den svenska succéserien Tunna blå linjen. Nu är hon aktuell med huvudrollen i filmatiseringen av Stormskärs Maja. 10.1.2024 kl. 17:11

evangelikala kristna. Donald Trump återvänder som president i USA i januari. Evangelikala och konservativare kristna hoppas på en ny internationell våg av ”gammal, god bibeltrogen kristendom” under hans styre. Men inte alla. 11.12.2024 kl. 13:49

Julgran. Biologi- och geografiläraren Torbjörn Granberg har grundat en annorlunda julgransfirma. Granarna som hyrs ut får en chans att överleva och återanvändas. 9.12.2024 kl. 19:16

UNGDOMAR I KYRKAN. Felicia Bodaxell flyttade från Sverige till Jakobstad för att jobba med unga. – Det jag fått ta emot vill jag ge vidare, säger hon. 4.12.2024 kl. 17:15

julkalender. En del har på sociala medier uttryckt bestörtning över texterna bakom luckorna i årets julkalender, som sänds till församlingsmedlemmar i bland annat Helsingfors, Vanda, Esbo och Grankulla. 3.12.2024 kl. 13:15

adventskalender. I den här veckans Kyrkpressen får du en adventskalender: varsågod! Texterna bakom årets luckor är skrivna av essäisten, författaren Antti Nylén. – Jag tar mina läsare på allvar och kräver mycket av dem, säger han. 26.11.2024 kl. 12:47