Jean d’Amour Banyanga är född och uppvuxen i Rwanda. Bor nu i Eckerö prästgård. Gift och har två flickor och två pojkar i åldern 5 till 14 år.

"Jag var blind, men efter hans bön kunde jag se"

profilen.

Som tolvåring var rwandiern Jean d’Amour Banyanga med om en skakande upplevelse. Efter det ville han jobba för Gud och sina medmänniskor. – Jag är historisk, säger han, som den första mörkhyade prästen i Borgå stift.

30.6.2020 kl. 20:17

Jean d’Amour Banyanga har vandrat en lång och krokig väg för att bli präst i Finland. Men han har gått med stor längtan och målmedvetenhet. Under försommaren blev han prästvigd i Borgå domkyrka.

– Det var jättefint att bli ordinerad. Det var mycket folk, det var soligt, och jag fick många gratulationer, presenter och fina ord!

Han kommer att jobba som församlingspastor i Eckerö och Hammarlands församlingar. Bakom sig lämnar han Vanda och flyttar in i Eckerö prästgård men sin fru och fyra barn.

– Jag är historisk. Jag är den första mörkhyade prästen i Borgå stift. Det känns bra! Det betyder att folk lärt sig att ta emot människor från andra kulturer, och att evangeliet har gått ut till många länder.

Han skapar historia samtidigt som protesterna mot rasism och polisbrutalitet pågått över världen, efter att afroamerikanske George Floyd dödades av en vit polis i Minneapolis.

– Jag har tänkt mycket på det. Vi måste lära oss något av det. Vi är samma folk, vi är lika. Vi är ett i Guds kropp och kärlek.

Det finns en mycket dramatisk händelse bakom Jean d’Amour Banyangas beslut att jobba för Gud. Han är uppväxt på ett jordbruk i Kibuye i Rwanda, nära gränsen till Kongo. Han berättar om en lycklig barndom i en stor familj, ända tills en ödesdiger simtur vände upp och ner på allt.

– Jag simmade med andra barn i min by. Men vattnet var smutsigt. Jag fick vatten i ögonen, och troligtvis någon typ av mikrob. Mina ögon blev alldeles röda och sedan kunde jag inte se.

Han var tolv år. Från att ha varit ett aktivt barn befann han sig nu i totalt mörker.

– Det var en svår upplevelse. De ställde fram mat på bordet åt mig, men jag kunde inte se den. Han visar med trevande händer hur han sökte över bordet.

– Och runtomkring mig hörde jag människor prata, men jag kunde inte se dem.

Han tystnar, tar fram en näsduk och torkar sig i ögonen.

Hans föräldrar tog honom till flera sjukhus och läkare. Ingen kunde hjälpa honom. Vid det sista sjukhusbesöket undersökte ytterligare en läkare honom.

– Han sa: Tyvärr pojke, du kommer aldrig mer att se.

När han varit blind i närmare ett år fick hans by besök av en anglikansk präst. Hans föräldrar var aktiva i den presbyterianska kyrkan och gick på det stora möte som ordnades i och med besöket.

– Efter predikan kallade prästen till sig sjuka och sa att han kan be för dem. Mina föräldrar tog mig med upp. Han frågade dem vad som hade hänt och sedan bad han för mig. Efter hans bön kunde jag se.


Kunde du se, där på mötet?

– Ja. Jag kunde se direkt.

Efter det oförklarliga som hände honom grubblade han ständigt på vad han kan göra för sina medmänniskor när han blivit helad.

– Jag började sjunga i kör och jag predikade om det som hänt mig.


Folkmordet i Rwanda

När Jean d’Amour Banyanga var i tjugoårsåldern utbröt folkmordet i Rwanda, där mer än 800 000 tutsier, och de hutuer som motsatte sig attacken, dödades. Han har själv mist syskon, vänner och grannar i folkmordet, sett våldet och döden på nära håll.

– Jag ser bilder framför mig. Människor som gömmer sig. Strömmar av flyktingar som kom gående, och hur de bar saker på sina huvuden.

Vid det laget studerade han teologi och frågorna plågade honom.

– Varför Gud? Var var du?

Han skickade brev med sina frågor ut i världen. Ett av dem nådde den världsberömde evangelisten Billy Graham.

– År 2000 bjöd han in mig till ett stort möte i Amsterdam. Han betalade min resa, mat och mitt hotell.

Banyanga och Billy Graham diskuterade folkmordet länge och ingående: ondska och Guds makt.

– Jag fick mycket hjälp av honom.

Banyanga upplevde att han kunde sluta fred med Gud, att han kunde lita på honom igen.

Senare i livet har Banyanga doktorerat i utvecklingspsykologi vid Åbo Akademi i Vasa, och i sin avhandling skrev han om att helas från trauman samt hur olika folkgrupper ska kunna bo tillsammans i fred. Han har därför blivit intervjuad i dagspress och uttalat sig på tv om folkmordet.

– Mina barn blev väldigt påverkade av det här. Innan jag syntes på tv visades klipp från massmordet som mina barn såg. De sa: Människor hatar varandra och dödar varandra, varför? Min pojke och flicka kunde inte sova, och de brukade gråta i skolan. Jag har fört många samtal med deras lärare.

Han säger att det är en medicin att prata om det som hänt.

– Om du pratar blir du hel.

Bröllop i Närpes

Jean d’Amour Banyangas fru kom från Rwanda till Finland 1996. Då bodde han i Uganda där han tog en kandidatexamen i teologi. De fick kontakt via hennes syster och började brevväxla. På den vägen är de. Banyanga kom till Finland och de ordnade ett stort bröllop.

– Vi gifte oss i Närpes där vi har många vänner, säger han och skrattar.

Banyanga ville studera vidare till magister i teologi. Han sökte till Åbo Akademi.

– Men det var svårt på den tiden för en afrikan att hitta en plats på teologiska.

Då behärskade han inte heller svenska i samma utsträckning som nu. Så det blev studier i Sydafrika i stället, tack vare ett stipendium från Borgå stift. Det innebar tre år av pendlande mellan studierna och familjen i Finland.

De senaste åren har han fått hjälp av många på vägen till prästvigning, inte minst personal vid domkapitlet och anställda vid Åbo Akademi. Allt började med en fråga från en tidigare biskop.

– Erik Vikström frågade mig: Varför kan du inte bli präst? Du kan tänka på det, om ditt hjärta säger att du ska acceptera får du ringa mig.

Han ser fram emot allt som väntar.

– Gud har kallat mig. Han ger mig energi och styrka för att jobba för honom.


Text och foto: Ulrika Hansson



FINLANDS SCOUTER. I år samarbetar insamlingen Gemensamt Ansvar med Finlands Scouter. Temat för årets insamling är ungas möjligheter att drömma och bygga en trygg framtid. Emma Portman jobbar som koordinator för medlemsutveckling hos Finlands Svenska Scouter 3.3.2025 kl. 16:13

Ukraina. Att tända ett ljus känns som en liten sak, men det är något med ljus – det ger ändå en känsla av att något är lite bättre, säger ukrainska Iryna Gorkun-Silén om den ljuständning för Ukraina som Helsingfors kyrkliga samfällighet ordnade på treårsdagen av Ukrainakriget. 28.2.2025 kl. 20:47

HALLÅ DÄR. Hon startar en ny barnkör i skolorna i vår. – Att sjunga i kör är en bra form av gemenskap, det motverkar ensamhet, säger hon. 28.2.2025 kl. 21:10

Kolumn. Det ingår i mina arbetsuppgifter som diakoniarbetare att på torsdagar hjälpa till med matutdelningen AndreasHelps i Helsingfors. Mathjälpen har redan pågått i tio års tid. 28.2.2025 kl. 21:06

val. Teologie magister Benjamin Häggblom har utsetts till sjukhuspräst i Vasa. Sedan november 2024 har han vikarierat som sjukhuspräst. 26.2.2025 kl. 19:49

val. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Esbo svenska församling har fått tre sökande. 25.2.2025 kl. 13:58

fastan. Under fastan får vi andas ut vår rädsla för att andas in kärlek, godhet, vila – ja, nåd. Det är inget vi måste, kan eller borde göra. Men vi får fasta. 24.2.2025 kl. 19:42

BEGRAVNINGSVÄSENDET. Det händer mycket inom begravningsväsendet just nu, men på gravkontoret i Jakobstad är man van vid att hitta lösningar och möta människor i sorg. 24.2.2025 kl. 15:16

Personligt. För Matte Fontell var hans stamning och hans överaktivitet en skam – men också en källa till kreativitet. – Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet. 20.2.2025 kl. 18:53

PRÄSTBRIST. På vissa orter är det svårt att hitta kyrkoherdar. Prästvikarier är det också brist på. Notarie Linus Stråhlman vid domkapitlet i Borgå tror att pengar kunde vara ett lockbete i jakten på kyrkoherdar. – Man tror kanske att det är ett heligt jobb att vara präst, men lönen spelar helt klart en roll. 20.2.2025 kl. 12:00

Personligt. – Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa, säger skådespelaren Anna Hultin. 18.2.2025 kl. 10:13

PULS. Det har gått ett halvt år sedan de aktiva i det karismatiska lekmannakonceptet Puls lade ner i Petrus församling i Helsingfors och gick sin väg. Kyrkpressen tittar på vad som hände sedan. 17.2.2025 kl. 19:00

litteratur. Då Emma Ahlgren skriver fiktion är det roligt, absurt, vasst och mörkt. Men hon påminner om att det i verkligheten finns hjälp mot mörker. Det finns terapi och medicin. Och djur. Och ibland också Gud. 14.2.2025 kl. 13:37

GRÖN OMSTÄLLNING. Nina Långstedt är den sjunde generationen som odlar jorden på Krämars i Svartå, Ingå. Hon vill göra allt hon kan för att rädda inte bara Krämars utan hela planeten för framtidens generationer. – Det är hopplöst, men vi måste göra det ändå. 13.2.2025 kl. 09:43

ungdomens kyrkodagar. – Det som var särskilt fint i år var att vi kom till att ingen ska pushas ut från församlingen bara för att vi har lite olika värderingar, säger Mona Nurmi. 12.2.2025 kl. 18:26

KRISTEN YOGA. Stillhetens yoga utövas i dag i var femte församling i den evangelisk-lutherska kyrkan. Yogans ursprung utanför kristendomen och Europa väcker fortfarande frågor. Ny forskning ska titta på varför. 18.3.2025 kl. 10:00

film. Filmen om den tyska teologen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer är bioaktuell i vår. Filmen är skrämmande relevant i en tid då auktoritära ledare på nytt utmanar vårt civilkurage. Ylva Eggehorn, svensk poet, författare och Bonhoeffer-översättare, tycker att filmen är angelägen just idag. 17.3.2025 kl. 18:39

BISTÅND. När han fick e-post om att allt amerikanskt bistånd stoppas var Wycliffe Nsheka i chock.– Jag har jobbat med bistånd i Uganda i 23 år, och aldrig upplevt något liknande. 12.3.2025 kl. 12:42

Lokalt. Bibeldag med Jesu föräldar som tema ordnas i Solf. Det är länge sedan vi haft nån bibelfördjupningsgrej, konstaterade styrelsen för Kyrkans ungdoms krets i Solf–Sundom och gjorde slag i saken för att rätta till det. 11.3.2025 kl. 15:33

Kolumn. I många år kände jag att jag inte hörde hemma någonstans. Jag växte upp i södra Afrika, dit mina farföräldrar hade åkt för missionsarbete. När vi flyttade tillbaka till Finland hade jag länge svårt att svara på frågan varifrån jag kommer. 11.3.2025 kl. 13:30