För Magnus Sundman är kyrkorna i Väståboland något han kan på sina fem fingrar – sedan nittiotalet har han guidat grupper i de trakterna. Han jobbar till vardags som lärare på Axxell, men om somrarna blir han guide.
– Den här våren har varit lugn på grund av coronaepidemin. Jag har min första guidning först 25 juni, vanligen brukar de sätta igång i maj, säger han.
Men sedan blir det fullt program: ett femtontal dagar i juli, helt fullt i augusti och några guidningar i september.
Pargas kyrka är hans hemkyrka.
– Den är den käraste av dem alla, den är stämningsfull och vacker.
Också vid gudstjänsttid hittar man ofta Sundman i kyrkbänken – han är aktiv lekman i församlingen och viceordförande i församlingsrådet.
När han guidar grupper brukar han få in en till tre kyrkor på programmet. Kyrkor kan nämligen vara ett känsligt kapitel – man kan inte räkna med att alla vill gå in.
– Alltid när jag för en grupp till en kyrka säger jag att den som vill komma med får komma. Är det 50 personer i gruppen så är det så gott som alla som följer med in.
Kyrkor bjuder på svalka under heta sommardagar, men också på en lektion i historia.
– Jag guidar ofta grupper från finska inlandet, och de är fascinerade av att kyrkorna är så gamla och byggda i sten. Vi har 75 medeltida gråstens-
kyrkor i Finland, frånsett dem på Åland, och en tredjedel av dem finns i sydvästra Finland.
– Kyrkan är ju en helig plats, men också en viktig sevärdhet. Vi har ju inte över huvudtaget så många slott och borgar eller gamla besöksmål i Finland, vilket utländska turister brukar kommentera.
Skärgårdens kyrkor är fascinerande också för att de är så olika.
– Under en dag kan man besöka exempelvis kyrkorna i Pargas och Houtskär. Pargas är en 1400-talskyrka och Houtskärs kyrka en kors-
kyrka i trä från tidigt 1700-tal. Båda är fina och genuina.
Under guidningarna brukar turistgruppen sätta sig i bänkarna och Magnus Sundman berättar om historia, sedvänjor, föremål och personer.
– Till exempel i S:ta Maria kyrka i Houtskär brukar jag berätta att byarna fortfarande går och sätter sig på sina ”egna” platser i kyrkan. Jag gillar att berätta sådant som inte står i guideböckerna, sådant som jag vet, läst och hört gällande orten och människorna.
Varje grupp betyder nya utmaningar, säger han. Du träffar dem bara en gång och då gäller det att ta vara på stunden.
– I en kyrka kan man utläsa vår historia, lager på lager. I Pargas kyrka berättar jag om våra medeltida stormän Erik och Klas Fleming, som ligger begravda under kyrkgolvet. Men jag visar också på senare tiders förändringar.
Skärgårdskyrkorna är alla olika. Korpo kyrka är en mäktig, enskeppig kyrka av åländsk modell – där finns Nordens enda lektorium, en sorts läktare som går över mittgången. Pargas kyrka är byggd av svenskar, Nagu kyrka har estniska drag. Längst norrut i Väståboland är Iniö kyrka alltid värd ett besök. Den karga träkyrkan på Själö, med avdelningen för dem som led av spetälska, är mycket speciell.
– De finskspråkiga besökarna brukar gripas av att kyrkorna är så stora och unika. De förvånas också över att det är så svenskt. ”Är vi på Åland nu?” kan någon fråga när vi besöker Houtskär. Många har inte förstått hur stark svenskan är. De intresserar sig också för närheten till vattnet – att kyrkan var ett ställe man kom till med båt.
Och efter avslutad guidning vill finska grupper ofta sjunga en psalm.
– Jag kan inte psalmtexter på finska så där kommer jag till korta! Men det tycker jag är en fin tradition.