Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.

Han har tjänat kyrkan sedan han var tre år gammal

Pensionär.

Han är fjärde generationens församlingstjänare i Munsala. Nu går Ulf Sundstén i pension från jobbet som kaplan i kapellförsamlingen.

17.6.2020 kl. 01:00

Farfarsfar var kyrkvärd och skogsvakt åt församlingen. Farfar var kyrkvärd, hans pappa kyrkvaktmästare och mamma värdinna för församlingshemmet.

– Församlingen har präglat min uppväxt. Till råga på allt har jag en dotter som studerar teologi, säger Ulf Sundstén.

Barndomshemmet var granne med prästgården och på den tiden fanns inget kontor för gravkontoret. Det var hemma i familjen Sundsténs vardagsrum.

– Dit kom alla anhöriga som vill boka gravplats. Det tillämpades inga kontorstider utan de kom när det passade dem. Det var något hela familjen levde med.

– Jag inledde min kyrkliga karriär som treåring genom att hjälpa till att torka damm av kyrkbänkarna. När jag blev några år äldre hjälpte jag till att kärra in ved till kaminerna. I norra korsarmen fanns ett vedlider och några gånger om året sågade man ved med cirkelsåg där inne i kyrkan. Vid varje större kyrklig helg var alla vi barn engagerade som kollektuppbärare.

När kyrkan renoverades mellan åren 1961 och 63 kröp Ulf Sundstén under kyrkgolvet och plockade gamla svenska och ryska mynt, kollektpengar som fallit ner genom golvspringorna. Under skolåren jobbade han varje sommar med att klippa församlingens gräsmattor.

Sundstén har verkat som präst i två repriser i Munsala. Mellan åren 1998 och 2006 var han kyrkoherde i församlingen som då var självständig. När han återkom 2015 som kaplan hade församlingen blivit kapellförsamling i Nykarleby två år tidigare. Under de nio åren däremellan jobbade han för cancerföreningen och som kyrkoherde på Kimitoön och i Vörå.

– När jag återkom som kaplan hade jag tänkt det som en nedtrappning inför pensionen. Jag hade varit med om att förverkliga två församlingssammanslagningar på Kimitoön och i Vörå. Det är inga lätta processer och det var omöjligt att komma under 60 arbetstimmar per vecka. Arbetstimmarna pendlade mellan 60 och 90 per vecka.

Återkomsten blev inte fullt den nedtrappning han hoppats på.

– Jag hoppades att det mesta av sammanslagningen i Nykarleby skulle vara avklarad. Men den är fortfarande inte riktigt klar. Jag hade inte heller räknat med att jag som tidigare kyrkoherde och ortsbo skulle ha så många förrättningar och gudstjänster. Tidvis har 40 procent av alla förrättningar i församlingen fallit på mig.

Men, säger han, hans kärlek till Munsalaborna är blind.

– Jag har sett det som en stor gåva att jag fått vara Munsalabornas präst.

Under det första året som pensionär tänker han inte ta några förrättningar om det inte krisar till sig ordentligt i Nykarleby församling.

– Jag tror det blir bäst så. Risken finns att jag får lika många förrättningar som pensionär som jag har nu. Och tar man en jordfästning så kan man i rättvisans namn inte neka en annan.

Jämfört med tiden då han var kyrkoherde har hans personliga arbetsmängd inte minskat som kaplan.

– Byråkratin har minskat men inte antalet möten. I en kapellförsamling är det en fördel om kaplanen är med på kyrkorådets och -fullmäktiges möten. Är man med på alla och dessutom på kapellrådets möten har man fler möten än man hade som kyrkoherde i Munsala.

Därför tycker han i princip det är bra att kapellförsamlingarna läggs ner.

– Som kyrkoherde tyckte jag det var slöseri med resurserna att tre kyrkoherdar gjorde ett jobb som en kunde göra och jag initierade en diskussion om detta. Men det är svårt att jämföra då tiderna och de ekonomiska förutsättningar är annorlunda idag.

Han säger att han har tre kärlekar vid sidan om sin hustru: krisdrabbade, cancersjuka och funktionshindrade.

När Estonia förliste 1994 var han kyrkoherde på Korpo och eftersom han varit med om att grunda landets första grupp för psykosocial och andlig förstahjälp i Jakobstad 1990 blev han en koordinator för hjälpen.

– Olycksdagen handlade det om att samla team som kunde ta hand om överlevande och familjerna till omkomna. Veckorna därpå tog vi hand om räddningspersonalen, framför allt ytbärgarna. De flesta räddade och omkomna togs till Utö, som då hörde till min församling. Jag var där och jobbade med både bybor och arméns personal de följande veckorna. På lördag kväll efter olyckan hade vi en minnesgudstjänst i fyrkyrkan på Utö tillsammans med biskop Erik Vikström.

Hur har Estonia präglat ditt liv?
– Jag har levt med den hela livet. Personligen så präglades jag av vanmakten i att inte räcka till. Omfattningen och mängden drabbade och deras familjer var så stor. Än idag har jag kontakt med många som var med på båten eller som räddningspersonal och som också kämpar med samma känsla av otillräcklighet.

Efter prästvigningen började Sundstén jobba för en omsorgspräst för funktionshindrade. Än idag är han förtroendevald inom Kårkulla samkommun.

– Jag blev tillfrågad om jag ville bli omsorgspräst, men då hade jag nyss börjat som sjukhuspräst i Jakobstad. Där mötte jag en av mina kärlekar, de cancersjuka. Under många år verkade jag som samtalsterapeut på Folkpensionsanstaltens rehabiliteringskurser för patienter och anhöriga. Att få vandra tillsamman med dem har jag sett som en otroligt stor gåva. De flesta tillfrisknade ju, men tyvärr vandrade vi också i dödsskuggans dal.

Nu ska han vila upp som pensionär. Några större projekt tar han inte itu med ännu.

– Nu njuter jag bara av att få vara med familj och barnbarn.

Sedan den 29 maj är han på semester och den 1 september blir han pensionär. På grund av coronapandemin har hans avskedspredikan skjutits upp och är nu planerad till den 20 september i Munsala kyrka.

– Jag är tacksam över att få gå i pension. Jag har haft ett lång innehållsrikt arbetsliv och jag har sett det som en glädje att få verka i hela Svenskfinland.

Johan Sandberg



radio. För ett drygt år sedan hade Laestadianernas fridsföreningars förbund LFF fattat ett beslut om att lägga ner sin radiokanal. Nu när coronan begränsar livet och sammankomsterna är de glada att de kom på andra tankar. 14.4.2021 kl. 09:48

Kulturer. Stéphane Rosse är den tystlåtna fransmannen som har levt i Finland i 30 år. – Jag blev förälskad i en finländsk turist i Paris 1993. Det var kärlek vid första ögonkastet. 14.4.2021 kl. 10:47

massmedier. Tidningen Kirkko ja kaupunki har fällts av opinionsnämnden för massmedier för att ha avlägsnat en omstridd kolumn om köttproduktion från tidningens webbsida. 13.4.2021 kl. 10:24

Kolumn. "Även ett digitalt möte får en annan dimension när vi på riktigt stannar upp och ger av vår egen tid", skriver Elefteria Apostolidou. 14.4.2021 kl. 08:30

Förnyelse. "Hur skulle vi gå till väga om vi också skulle renovera kyrkan inifrån?" 14.4.2021 kl. 09:00

Studerande. Studerande behöver stöd under undantagstiden – och antagligen klarnar det verkliga stödbehovet först när livet börjar normaliseras. 14.4.2021 kl. 00:00

Akutvård. Andreas Ahlfors är akutvårdare och kör ambulans till vardags. För att klara jobbet måste man vara lugn och observant. Men minst lika viktigt är det med empati – att verkligen se den man vårdar. 13.4.2021 kl. 08:31

Försäljning. Karleby kyrkliga samfällighet har lagt ut församlingshemmet i Björkhagen ut på auktion på huutokaupat.com, skriver ÖT. 8.4.2021 kl. 15:50

Kyrkomötet. Det är inte möjligt att inhibera kyrkomötets första session 2021 på grund av det stora antalet frågor som ska behandlas. 7.4.2021 kl. 16:02

dokumentär. En kvinna mördas. Barnflickan fälls för dådet, kvinnans man för anstiftan. Allt sker i en by i Sverige där församlingen väntar på att Jesus ska komma tillbaka, eftersom deras pastor är Kristi brud. I två år undersökte journalisterna Anton Berg och Martin Johnson vad som egentligen hände i Knutby. 3.4.2021 kl. 14:25

livet. Evas Roos mammas plötsliga död, när Eva var bara tio år gammal, satte djupa spår i henne. 1.4.2021 kl. 04:53

tro. Ibland är patienten mycket svag, sedan piggnar den till. Tua Forsström och Sofia Torvalds möttes i ett samtal om hur deras tro klarat av sorg och uteblivna bönesvar. 2.4.2021 kl. 07:24

Kristinestad. Vad är öramössor och ”mörksondagan”? Annina Ylikoski berättar om folkdräkter och om hur påskens traditioner vuxit fram. 31.3.2021 kl. 14:01

Påsk. – Som människa och sångare har jag upplevt en enorm rikedom genom att ta del av påskens musikverk, säger Sören Lillkung. 31.3.2021 kl. 13:05

Påsk. – Att jag gör en liten sak som att hålla upp dörren för någon kan genom den så kallade fjärilseffekten leda till att någon kan komma på lösningen på klimatkrisen. Den sortens samband finns men vi har inte möjlighet att ha koll på dem – men det är väl det vi tror att Gud har. 31.3.2021 kl. 00:00

Kolumn. I år firar diakonin i Tyskland 175-årsjubileum. Startpunkten för diakonin var Johann Hinrich Wicherns tal vid Evangeliska kyrkans kongress den 22 september 1848. Han förespråkade ett nätverk av ”kärlek som räddar”. Den moderna diakonin föddes 1.9.2023 kl. 13:56

NY BISKOP. TD Mari Parkkinen vigs och välsignas till ämbetet med Guds ord, bön och handpåläggning i en mässa i S:t Michels domkyrka söndag 3 september klockan 10. Vigningen förrättas av ärkebiskop Tapio Luoma med assistenter. 2.9.2023 kl. 10:00

Äktenskap. Ett nytt land, ett nytt trossamfund och en tuff period ledde Borgåborna Pelagia Mitsitsou och Dimitris Amaxopoulos till ett beslut. 31.8.2023 kl. 14:00

rasism. Vid folkhögskolan med fokus på utlänningar som lär sig svenska är rektor Catharina von Schoultz orolig för den nya vågen av rasism. 30.8.2023 kl. 20:00

musik. Systrarna Britt-Mari och Gun-Helen Andtfolk har uppträtt över 1 500 gånger och är en dynamisk duo. De båda systrarna är öppna och välkomnande, men då vi pratar om tuffare saker blir orden färre. 30.8.2023 kl. 17:32