Den senaste tiden har ett bortglömt begrepp stigit upp ur det passiva minnet och blivit väsentligt i min tankevärld. Ett begrepp som jag lärde mig i gymnasiet under lektionerna i psykologi, nämligen ordet deprivation. Ordet betyder ungefär beröva eller fråntaga.
Sedan mars har vi drabbats av social deprivation, vi har berövats många sociala kontakter som är viktiga för oss. Särskilt utsatta är de äldre, som uppmanats undvika alla sociala kontakter och vistas hemma. Men också för oss andra har det varit utmanande. Inte minst för dem som skött sitt eget arbete på distans och samtidigt hjälpt barnen i deras skolgång. Folk känner sig trötta, och en del kan inte sova. Den sociala deprivationen är påfrestande.
I konstaterandet finns ingen kritik mot regeringen. Jag tycker att regeringen har agerat klokt och väldimensionerat i sin strävan att skydda oss alla.
De begränsande åtgärderna har berört församlingens centrum. Under tre månader har församlingens medlemmar inte fått delta i gudstjänsten på plats. Vi präster och några få andra har firat gudstjänst i tomma kyrkor, och hoppats att något väsentligt ändå förmedlas via de strömmade sändningarna.
Positivt har däremot varit att vi anställda blivit uppmärksammade på hur mycket vi behöver och saknar den gudstjänstfirande församlingen. Och omvänt, många medlemmar har uttryckt att de längtar efter att få komma till gudstjänsten i kyrkan.
Allra mest har jag och många andra saknat att få fira nattvard. Att under lång tid inte kunnat ta del av kyrkans sakrament har känts illa. Den sakramentala deprivationen har varit tärande.
Det är därför med stor glädje som jag ser fram emot söndagen den 7 juni. Den dag då vi igen får samlas till gemensam gudstjänst och fira nattvard tillsammans.
Riktigt som förr blir det förstås inte. Inga handskakningar eller kramar, och med säkerhetsavstånd. För Domkyrkans del betyder det att 170 personer får delta. Men en riktigt glad dag blir det i varje fall. I Borgå dessutom extra festligt då biskop Bo-Göran medverkar med prästvigning.