Att berätta om sitt liv för en utomstående person är helande. Samtidigt som man berättar skapar man sig en bild av sitt eget liv som kanske är tydligare eller mer övergripande än förut. På ett litet avstånd kan man få syn på mönster, det som kanske varit orättvist eller det som mot alla odds ändå gått så bra. Kanske kan man också se på sitt liv med försoningens ögon. Det kan bli ett bokslut, ett konstaterande: det här var mitt liv och det var ett fullvärdigt liv.
I mitt arbete som sjukhuspräst får jag ta del av många livsöden. Ofta försöker jag hjälpa mina klienter att vara barmhärtiga och snälla mot sig själva. Man frågar kanske mig ”Är jag inte mera värd än så?” eller ”Är det här ett straff för vad jag gjorde då?” Trots att klienten varken hör till kyrkan eller tror på Gud, kommer tanken på straff från Gud ändå osökt. Då är det min uppgift att dels lyssna och ta emot berättelsen, dels att hjälpa klienten acceptera och förlåta de egna besluten. Ja, det var kanske ett dåligt beslut som du fattade då för tio år sedan, men det var det bästa i den situationen. Jag kan också berätta att jag inte tror på en Gud som straffar.
Jag tror på en Gud som vill människorna väl och som ger oss nya möjligheter.
”Tror du att jag klarar mig – tror du att jag kan leva vidare efter vad jag varit med om?” Livet är skört men ändå så starkt. En kall vårdag när jag ser på naturen kan jag bara förundra mej över hur starkt livet ändå är. Trots köld, snö och nordanvind går naturen vidare. Löven spricker upp, vårblommorna slår ut den ena efter den andra. Kanske i en långsammare takt än om det skulle ha varit varmare, men de gör det ändå och de blommar längre eftersom vädret är så svalt.
Barbro Eriksson är sjukhuspräst i Helsingfors.
Hennes favoritplats är intill en kopp svart, hett, starkt kaffe och en bit mörk choklad.