Viking Norrbäck med sitt dragspel.

Viking fick inte den begravning han önskade

undantagstillstånd.

Viking Norrbäck fick somna in i sitt hem i Esse omgiven av sin familj. Det var så han ville ha det. Men coronan gjorde att han inte fick den begravning han önskat.

20.5.2020 kl. 17:26

I november ifjol insåg Viking Norrbäck att hans fjortonåriga kamp mot cancern var över. Då återstod bara att förbereda sig för det oundvikliga.

– Pappa ville dö här hemma. Det vill vi också att han skulle få göra, säger dottern Margot Backlund.

Tillsammans gjorde familjen; mamma Gunnevi Norrbäck och syskonen Margot Backlund, Gun-May Johansson, Yvonne Rönnqvist samt Olav och Henrik Norrbäck en plan för hur det skulle gå till. Den underlättades av att alla tre systrarna har en vårdutbildning. En sjukskötare från den palliativa polikliniken gjorde ett hembesök och då blev det klart att han kunde vårdas hemma. Det var innan coronatiderna.

– I praktiken bodde jag här hemma. Till en början behövde han inte så mycket hjälp, men några dagar efter att cancermedicinen togs bort slutade han gå. Då han satt i rullstol ökade också otryggheten och hans behov av hjälp, säger Margot.

Till en början kom också många släktingar och vänner för att hälsa på. Men i och med coronan kom bara familjen.

De sista dygnen vakade de två och två med sin pappa. Idag är de glada över att de skötte honom hemma. Inte minst för att coronan hade hindrat dem från att hälsa på honom på sjukhuset under hans sista levnadsdagar.

– Det var en värdefull tid att få ha barn och barnbarn omkring sig. Alla generationer var här, säger Gunnevi.

– Även om vi var trötta de sista dygnen fick vi en jättebra tid tillsammans. Vi fick också tid att återskapa kontakten mellan oss syskon, säger Margot.

Det åtta sista veckorna beskriver de som en välsignad tid med många samtal, mycket skratt, gråt och sång.

– För mig var det en bra tid som jag behövde för att öppna upp och få sörja, säger Henrik.

Alla barnbarnen hade skrivit ner sina minnen av morfar/farfar.

– Det kändes bra att läsa upp dem för honom. Vanligtvis kommer ju de fina talen först på minnesstunden. Nu fick vi säga det medan han levde, säger Yvonne.

Ett av barnbarnsbarnen hade ritat en teckning med texten: du vet väl om att du är värdefull precis som du är.

– Den teckningen hängde han på väggen och vi lade den också i kistan, säger Gunnevi.

Barnbarnens och deras egna minnen e-postade de sedan till prästen som jordfäste Viking.

Viking somnade in söndagen den 5 april till tonerna av Den blomstertid nu kommer som ett av barnbarnen spelade på orgel. Han var då omgiven av hustru, alla barnen och flera barnbarn.

– Han var klar i tanken ända till slutet. På söndagen hade mamma på gudstjänsten från Larsmo När-TV och vi såg han rörde på munnen och följde med i Fader vår. Sedan sade han amen, säger Gun-May.

När det var dags att planera för begravningen var det inte helt klart hur många som skulle få delta. Första beskedet var att endast tio skulle får närvara.

– Vi är en familj som håller ihop. Jag skulle inte ha kunnat välja vem som får komma och vem som inte får göra det, säger Gunnevi.

– Och vi som skött honom här hemma och nött mot varandra i fler veckor, säger Yvonne.

De levde i ovisshet tills biskopsmötet specificerade att familjen får delta i begravningar.

– Det var ingen rolig tid, säger Gunnevi.

– Vi funderade på att ha begravningen utomhus. Vi diskuterade vem som skulle stå på gravgårdsmuren, säger Gun-May smått ironiskt.

De upplever att det inte minst för barnbarnens skull var det viktigt att alla fick vara med.

– De hade ju varit här de sista dagarna och det hade blivit svårt för dem att förstå vad som hände om de inte fått vara med på begravningen. Nu vet de att han farit till himlen där han sprakar fotboll, sjunger och spelar. Men den sjuka kroppen lämnar vi kistan, säger Margot.

– Nej, man kan inte vara en evighet i himlen utan att få spela fotboll, säger Henrik och ler.

Önskemålen som Viking skrivit ner för sin begravning kunde de inte förverkliga helt. Han hade önskat en öppen minnesstund med matservering och mycket sång och musik.

– Pappa spelade dragspel och sjöng i kör hela livet. Därför önskade han att pensionärskören skulle sjunga och MI:s dragspelsgrupp spela, säger Olav.

Men de kunde sjunga psalmerna och dekorera med de vita liljorna som han valt. Och barnbarnet som nu gör sin värnplikt bar kistan iklädd arméns uniform, helt enligt Vikings önskemål.

– Vi var öppna mot honom och berättade att vi inte får ha någon minnesstund efter begravningen. Då blev han inte glad, säger Gun–May.

Viking begravdes den 17 april i närvaro av den närmaste familjen.

– Det var inte en sorglig, sorglig begravning. Under åtta veckor fick vi vara med pappa och vi har talat, skrattat, gråtit, sjungit och haft andakt. Vi har kört hela racet och fått vara med ändå till slutet, säger Margot.

– Han önskade få komma hem. Han hade himmelslängtan, säger Gunnevi.

Trots att begravningen inte blev som Viking planerat så är de lättade över att den kunde genomföras under mera avspända former.

– Jag tycker det är viktigt att folk tänker efter hur de själva vill ha det. Att man sätter familjen i fokus, säger Margot.

Coronan ställde ändå till det för de familjemedlemmar som är bosatta i Sverige. Och så finns det människor som de känslomässigt räknar till familjen som inte kunde närvara. För alla dem strömmades jordfästningen.

– Vi kan ha en minnesstund för dem senare, säger Olav.

Efter begravningen samlades familjen i hemmet där de dukar upp med kaffe, tårta och två sorters småbröd.

– Vi läste inbetalningarna och några brev som kommit och så sjöng vi, säger Gunnevi.

– Och så hann vi tala med varandra, säger Henrik.

Henrik som arbetar som kyrkvaktmästare i Purmo har varit med om flera begravningar där under coronatiden. Både i kapellet och vid graven.

– Utmärkande för dem har varit att de präglats av ett lugn. De har också varit personliga och värdiga. Men med tanke på strömningen var det en lättnad att vi kunde ha pappas begravning i kyrkan.

Lärdomen från strömningen är att det är bra att tala i en mikrofon, också när man läser texterna på blomsteruppvaktningarna. Och att berätta vilka psalmer som ska sjungas.

Johan Sandberg



SOMMARSÅNG. För 25 år fick skådespelaren Riko Eklundh en idé om göra en sommarkonsert i Nötö kyrka i Nagu skärgård. Idén förverkligades och konserten blev en succé. I år firar Sommarsång jubileum med två konserter. 16.7.2024 kl. 18:41

PRAKTISK TEOLOGI. Cecilia Nahnfeldt är professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi. Hon har fördjupat sig i tanken om att kallelse är någonting som kommer utifrån, mer än inifrån. Och hon ser att det finns en förväntan på kyrkan, 12.7.2024 kl. 10:00

tro. Jag känner djup trygghet i tanken att längta efter Gud och hans rike. Kanske är det också att tro? 11.7.2024 kl. 16:24

FREDSARBETE. Att arbeta för fred är ett komplext jobb anno 2024. Men om man dummar ner det lite kanske man kunde säga att principerna är ungefär desamma som i en parrelation – om man vill nå fred gäller det att lägga egot åt sidan, spela med öppna kort och försöka förstå den andra parten. Minna Kukkonen-Karlander, elev till Martti Ahtisaari, öppnar upp om arbetet för fred i en tid av polarisering. 11.7.2024 kl. 18:11

Personligt. Då mörka moln samlat sig över Stefan Myrskog och han funderade om livet var värt att leva utmanade han Gud: Jag ger dig en termin. 8.7.2024 kl. 17:44

antisemitism. Kritisera Israel är okej. Men nidbilder och grumliga anspelningar om judar av bara farten är inte det, anser ÅA-docenten André Swanström. 8.7.2024 kl. 10:00

sorg. Med sin sista, stora kärlek Jocke Hansson fick hon bara fem gemensamma år. – Jag har varit arg på Gud och frågat mig varför det här skulle hända mig. Men idag är jag tacksam – hellre fem år än inget alls, säger Kjerstin Sikström. 5.7.2024 kl. 11:32

KYRKANS SAMTALSTJÄNST. Det hjälper att prata. De som svarar har tystnadsplikt och du får vara anonym. Tjänsten erbjuder stöd och någon som lyssnar också under sommaren. 5.7.2024 kl. 16:55

ÅLANDS UNGA KYRKA. Trots de spartanska omständigheterna blev ungdomarnas resa till Taizé i Frankrike en upplevelse de aldrig kommer att glömma. Det var gemenskap, tusenskönor och fåglars glädjesång dygnet runt. 1.7.2024 kl. 16:32

konfirmandarbete. Åbo svenska församling svängde på hela skriba-konceptet. Under en solig eftermiddag på ön Kakskerta berättar kyrkoherde Mia Bäck varför. 28.6.2024 kl. 15:17

Nekrolog. Anita Höglund, omtyckt krönikör och tidigare redaktör vid Kyrkpressens föregångare Församlingbladet, har dött. 25.6.2024 kl. 10:44

INGERMANLANDS KYRKA. Missionsorganisationerna har svarat på biskopsmötets frågor om prästvigningarna i Sankt Petersburg. Den ena av dem utmanar biskoparna om hur man tillämpar och tolkar ett missionsavtal. 10.6.2024 kl. 15:50

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32

ungdomsarbete. TV-talang blir ny sakkunnig för ungdomsfrågor vid kyrkans svenska central. Han får bland annat ansvar för UK - Ungdomens kyrkodagar 6.6.2024 kl. 12:00

BESVÄR. Två medlemmar i Petrus församlings församlingsråd har lämnat in ett så kallat kyrkobesvär till Helsingfors förvaltningsdomstol över domkapitlets beslut att välja Pia Kummel-Myrskog till kyrkoherde i Petrus församling. 5.6.2024 kl. 21:13

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet