En vår utan körsången

– I början kändes det ganska konstigt: Är det här på riktigt nu? säger Mira Bäck.

Vissa dagar har hon knappt tänkt på att vi lever i undantagstillstånd. Hon har fortsatt jobba och på fritiden varit hemma och i stallet, så hennes vardag har inte förändrats så mycket.

– Det som är annorlunda är kanske mest hobbyverksamheterna som har inte hålls igång just nu.

I ungefär tolv år har Mira Bäck sjungit med i Korsholms svenska församlings ungdomskör Germivox och i höstas gick hon med i kyrkokören Korallkören. I drygt två år har hon även tagit sånglektioner i musikskolan.

– Sången har alltid betytt mycket för mig, den är ett sätt att uttrycka känslor på. Men också gemenskapen som man får via kören och de man sjunger med har varit jätteviktig.

Nu har sånglektionerna hållits på distans, via olika slags videosamtalstjänster.

– Det har nu fungerat bra. Det är förstås nytt för både lärarna och eleverna.

Via nätet har hon också följt med gudstjänsterna ibland.

Även för Julianna Luoma hör körsången och sånglektionerna till det normala veckoprogrammet.

– Kören har jag sjungit i sedan jag gick i fyran. Och så har jag tagit pianolektioner sedan jag var fem år.

Utan de här sysselsättningarna har det känts ganska tomt i vardagen.

– Kören är som en familj, vi känner varandra väldigt bra.

Julianna Luoma som går första året i gymnasiet konstaterar att det blivit mycket hemmasittande under den här tiden.

– Man blir mer rastlös, säger hon.

Samtidigt kan hon tycka att det är lite skönt att få en paus.

– När vi ändå haft så hård takt i skolan hela året. Det känns som att man kan ta det lite lugnare nu.

Hon säger att corona-pandemin inte direkt har skrämt henne, eftersom den inte varit så allvarlig i trakten.

Vad ser ni mest fram emot att få göra igen?

– Dels att kunna öva och uppträda tillsammans med körerna, säger Mira Bäck.

Hon hoppas också kunna sommarjobba vid Höga Kusten igen, där hon jobbat de två senaste somrarna och dit hon årligen brukar åka för att vandra.

– Det jag längtar mest efter är att kunna åka dit och träffa familjebekanta och vänner där.

– Att umgås med såna man kanske inte annars träffar så ofta. Och att bara kunna känna sig fri att fara vart som helst utan att vara rädd för det här, säger Julianna Luoma.