Otto Gabrielsson bor i Stockholm. Han läser till att bli psykolog vid Karolinska Institutet.

Om att ursinnigt gripa efter en far som inte går att nå

recension.

Otto Gabrielssons bok "Vildhavre" är en rasande uppgörelse med att han är Jörn Donners bortglömda son.

6.5.2020 kl. 11:46

Vad gör det med en människa att växa upp utan en pappa? Vad gör det med en människa att ha en pappa som är ständigt närvarande i offentligheten, men frånvarande i det egna livet?

Vad gör det med en son att ständigt tänka på och längta efter sin far, medan han vet att hans känsla är obesvarad, skamlig och frånstötande – också för honom själv?

Otto Gabrielssons bok Vildhavre. Sista brevet till pappa (Schildts & Söderströms) är en rasande, bitter, och skoningslös uppgörelse med det faktum att han är Jörn Donners bortglömda son, den som Donner i sin bok Mammuten kallar ett ”misstag”. Det är där det börjar. Det är där raseriet blir ohämmat, en sorts hämnd.

Otto Gabrielsson växte upp i Sverige. Kontakten till pappan var sporadisk. Till bokens mest hjärtskärande ställen hör beskrivningarna av den korta fadersnärvarons tanklösa slarvighet.
Otto Gabrielsson är skoningslös mot sin far, men han är också skoningslös mot sig själv. Han beskriver sig själv som en kort, osportslig man som kämpar med depression, ångest och alkoholberoende. Aldrig är skammen tydligare och mer kännbar för läsaren än när han liksom på måfå vandrar omkring från krog till krog i Stockholm, enbart för att någonstans hitta någon (kanske en kulturperson eller kanske en finne) som vet vem Jörn Donner är, och för vilken han kan berätta att han är Jörn Donners son.

I anteckning efter anteckning bygger han bilden av en person som på något grundläggande sätt misslyckats med att vara son, och därmed med att vara människa. Som läsare vill man ställa sig upp och skrika: Ge upp fadern! Ditt värde mäts inte av hans blick!
Och samtidigt vet vi ju att det som inte går att komma undan ständigt måste förfölja oss.

Pappan på piedestalen är samtidigt den person han måste riva ner. Han hånar sin far för böckerna, för behovet av uppmärksamhet, för att verka ställa upp motvilligt i den offentlighet som han samtidigt suktar efter.

Och ändå är det samma uppmärksamhet han själv söker – liksom i ett tragiskt eko – då han träffar på finska fyllon och njuter när han hör dem säga att Donner inte är en riktig finne.
Ibland kan man känna att hans skott flyger förbi. Samtidigt är det så lätt att leva sig in i det bittra i att utanförskapet inte enbart handlar om ett utanförskap i en relation eller familj utan en hel kultur, vars subtila koder den finlandssvenska läsaren kan känna att han inte har perfekt gehör för.

Det värsta, tänker jag, är ändå hur tydligt det blir att ett barn som inte växer upp med sin förälder kan bli någon att tycka om eller inte tycka om. Det hemska är att barnets personlighet på det viset blir en prestation. När man växer tillsammans växer man ändå – oftast – in i varandra. Förhållandet blir mer oproblematiskt, mer accepterande.

När jag läser om Gabrielssons Finlandsbesök hos sin ointresserade far påminns jag om scenen i Linn Ullmans bok De oroliga, där hon berättar om hur hon träffade sin far Ingmar Bergman om somrarna och bokades in på audienser där hon skulle berätta om sitt liv. Hur ett barn kan känna av pressen att vara intressant och behaglig, hur ett barn kan känna att det brister.

Den här boken är inte alltid fängslande. Det är ett brev till en pappa, men bitvis hade önskat att också annat fått plats, exempelvis mamman. Men oftast är den skakande i sin bara längtan.

”Längtan efter att bli älskad är så farlig”, skriver Otto Gabrielsson. Jag tänker att det egentligen är det hela boken handlar om, hur den hopplöst älskande saboterar sitt liv genom att vägra ge upp det omöjliga. Som en sista nickning till fadern är texten ursinnig, rak, skamlös och ställvis riktigt pinsam.

Sofia Torvalds



Konst. – Mycket hellre analyserar jag en film som handlar om tvivel jämfört med en färdigtuggad berättelse om tro, säger filmkritikern Silja Sahlgren-Fodstad. 5.2.2024 kl. 15:15

laestadianer. Över 3 000 finlandssvenska laestadianer är involverade i diskussioner om att rörelsen ska ta steg ur den evangelisk-lutherska kyrkan. I allt större utsträckning kommer man att hålla nattvard och konfirmation i sina egna bönehus. Alternativet att grunda en egen kyrka är ändå inte aktuellt. 30.1.2024 kl. 14:04

ungdomens kyrkodagar. Jennifer Enqvist är en av de delegater som är på väg till UK i år. Hon vill se församlingarna bli bättre på att inkludera barnen, kyrkans framtid. 29.1.2024 kl. 12:22

Teologi. Tron måste ges vidare med en öppen hand, inte en knuten näve. – Barn kan också tänka teologiskt, säger den svenske teologen Joseph Sverker. 26.1.2024 kl. 09:00

LIVSÅSKÅDNING. Kevin Holmström är en sökare som tror att det mesta är vårt eget fel och vår egen förtjänst, men som ibland vill hålla någon i handen. 24.1.2024 kl. 16:42

Himlaliv. Kyrkpressen har fått information om att tv-programmet Himlaliv ska läggas ner. Annika Löfgren vid Svenska Yle säger att beslutet inte är fattat. 24.1.2024 kl. 09:58

medalj. Det var en överrumplad och glad Helene Liljeström som fick veta att Kyrkostyrelsens plenum beviljat henne Pro ecclesia-medaljen vid sitt möte idag. 23.1.2024 kl. 13:46

PETRUS FÖRSAMLING. Kyrkpressen ställde några frågor till Pia Kummel-Myrskog och Ronny Thylin som har anmält intresse för jobbet som kyrkoherde i Petrus församling i Helsingfors. 23.1.2024 kl. 07:06

PRESIDENTVAL. Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo intervjuade alla nio presidentkandidater på scen i sin domkyrka. ”De uttryckte alla hopp”, säger han nu efteråt. 22.1.2024 kl. 10:00

PRESIDENTVAL. Under presidentkandidaternas valrörelse har en symbolfråga varit: Ska presidenten i nyårstalet önskaGuds välsignelse? Så här har de svarat i valkompasser och medier. 22.1.2024 kl. 16:13

PÅVEN FRANCISKUS. Idag på S:t Henriks minnesdag träffade biskop Bo-Göran Åstrand påven Franciskus vid en privat mottagning i Vatikanen. I delegationen som träffade påven ingick också biskop Raimo Goyarrola från katolska kyrkan och metropolit Arseni från ortodoxa kyrkan. 19.1.2024 kl. 15:34

FÖRFÖLJELSE. Fyra av fem fall där kristna dödats för sin tros skull under fjolåret har skett i Nigeria. Sahelområdet söder om Sahara hör till de områden i världen där det är svårast att leva som kristen. 17.1.2024 kl. 09:39

kyrkoherdeinstallation. På söndag var det fest i Solf då församlingens nya herde Johan Kanckos installerades i tjänst. Det blev en späckad dag som utöver högmässa också bjöd på många goda tal och inte minst en välsmakande laxsoppa. 14.1.2024 kl. 14:54

NYTT ÅR. Glöm nyårslöftena. Kör i stället med nyårsönskningar och pyttesmå nyårsplaner. Vad skulle du behöva för att älska dig själv, dina medmänniskor och Gud lite mer under det år som kommer? 12.1.2024 kl. 10:35

film. Amanda Jansson blev känd för stora de massorna som den kristna polisen Sara i den svenska succéserien Tunna blå linjen. Nu är hon aktuell med huvudrollen i filmatiseringen av Stormskärs Maja. 10.1.2024 kl. 17:11

evangelikala kristna. Donald Trump återvänder som president i USA i januari. Evangelikala och konservativare kristna hoppas på en ny internationell våg av ”gammal, god bibeltrogen kristendom” under hans styre. Men inte alla. 11.12.2024 kl. 13:49

Julgran. Biologi- och geografiläraren Torbjörn Granberg har grundat en annorlunda julgransfirma. Granarna som hyrs ut får en chans att överleva och återanvändas. 9.12.2024 kl. 19:16

UNGDOMAR I KYRKAN. Felicia Bodaxell flyttade från Sverige till Jakobstad för att jobba med unga. – Det jag fått ta emot vill jag ge vidare, säger hon. 4.12.2024 kl. 17:15

julkalender. En del har på sociala medier uttryckt bestörtning över texterna bakom luckorna i årets julkalender, som sänds till församlingsmedlemmar i bland annat Helsingfors, Vanda, Esbo och Grankulla. 3.12.2024 kl. 13:15

adventskalender. I den här veckans Kyrkpressen får du en adventskalender: varsågod! Texterna bakom årets luckor är skrivna av essäisten, författaren Antti Nylén. – Jag tar mina läsare på allvar och kräver mycket av dem, säger han. 26.11.2024 kl. 12:47