Otto Gabrielsson bor i Stockholm. Han läser till att bli psykolog vid Karolinska Institutet.

Om att ursinnigt gripa efter en far som inte går att nå

recension.

Otto Gabrielssons bok "Vildhavre" är en rasande uppgörelse med att han är Jörn Donners bortglömda son.

6.5.2020 kl. 11:46

Vad gör det med en människa att växa upp utan en pappa? Vad gör det med en människa att ha en pappa som är ständigt närvarande i offentligheten, men frånvarande i det egna livet?

Vad gör det med en son att ständigt tänka på och längta efter sin far, medan han vet att hans känsla är obesvarad, skamlig och frånstötande – också för honom själv?

Otto Gabrielssons bok Vildhavre. Sista brevet till pappa (Schildts & Söderströms) är en rasande, bitter, och skoningslös uppgörelse med det faktum att han är Jörn Donners bortglömda son, den som Donner i sin bok Mammuten kallar ett ”misstag”. Det är där det börjar. Det är där raseriet blir ohämmat, en sorts hämnd.

Otto Gabrielsson växte upp i Sverige. Kontakten till pappan var sporadisk. Till bokens mest hjärtskärande ställen hör beskrivningarna av den korta fadersnärvarons tanklösa slarvighet.
Otto Gabrielsson är skoningslös mot sin far, men han är också skoningslös mot sig själv. Han beskriver sig själv som en kort, osportslig man som kämpar med depression, ångest och alkoholberoende. Aldrig är skammen tydligare och mer kännbar för läsaren än när han liksom på måfå vandrar omkring från krog till krog i Stockholm, enbart för att någonstans hitta någon (kanske en kulturperson eller kanske en finne) som vet vem Jörn Donner är, och för vilken han kan berätta att han är Jörn Donners son.

I anteckning efter anteckning bygger han bilden av en person som på något grundläggande sätt misslyckats med att vara son, och därmed med att vara människa. Som läsare vill man ställa sig upp och skrika: Ge upp fadern! Ditt värde mäts inte av hans blick!
Och samtidigt vet vi ju att det som inte går att komma undan ständigt måste förfölja oss.

Pappan på piedestalen är samtidigt den person han måste riva ner. Han hånar sin far för böckerna, för behovet av uppmärksamhet, för att verka ställa upp motvilligt i den offentlighet som han samtidigt suktar efter.

Och ändå är det samma uppmärksamhet han själv söker – liksom i ett tragiskt eko – då han träffar på finska fyllon och njuter när han hör dem säga att Donner inte är en riktig finne.
Ibland kan man känna att hans skott flyger förbi. Samtidigt är det så lätt att leva sig in i det bittra i att utanförskapet inte enbart handlar om ett utanförskap i en relation eller familj utan en hel kultur, vars subtila koder den finlandssvenska läsaren kan känna att han inte har perfekt gehör för.

Det värsta, tänker jag, är ändå hur tydligt det blir att ett barn som inte växer upp med sin förälder kan bli någon att tycka om eller inte tycka om. Det hemska är att barnets personlighet på det viset blir en prestation. När man växer tillsammans växer man ändå – oftast – in i varandra. Förhållandet blir mer oproblematiskt, mer accepterande.

När jag läser om Gabrielssons Finlandsbesök hos sin ointresserade far påminns jag om scenen i Linn Ullmans bok De oroliga, där hon berättar om hur hon träffade sin far Ingmar Bergman om somrarna och bokades in på audienser där hon skulle berätta om sitt liv. Hur ett barn kan känna av pressen att vara intressant och behaglig, hur ett barn kan känna att det brister.

Den här boken är inte alltid fängslande. Det är ett brev till en pappa, men bitvis hade önskat att också annat fått plats, exempelvis mamman. Men oftast är den skakande i sin bara längtan.

”Längtan efter att bli älskad är så farlig”, skriver Otto Gabrielsson. Jag tänker att det egentligen är det hela boken handlar om, hur den hopplöst älskande saboterar sitt liv genom att vägra ge upp det omöjliga. Som en sista nickning till fadern är texten ursinnig, rak, skamlös och ställvis riktigt pinsam.

Sofia Torvalds



Personligt. För Matte Fontell var hans stamning och hans överaktivitet en skam – men också en källa till kreativitet. – Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet. 20.2.2025 kl. 18:53

PRÄSTBRIST. På vissa orter är det svårt att hitta kyrkoherdar. Prästvikarier är det också brist på. Notarie Linus Stråhlman vid domkapitlet i Borgå tror att pengar kunde vara ett lockbete i jakten på kyrkoherdar. – Man tror kanske att det är ett heligt jobb att vara präst, men lönen spelar helt klart en roll. 20.2.2025 kl. 12:00

Personligt. – Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa, säger skådespelaren Anna Hultin. 18.2.2025 kl. 10:13

PULS. Det har gått ett halvt år sedan de aktiva i det karismatiska lekmannakonceptet Puls lade ner i Petrus församling i Helsingfors och gick sin väg. Kyrkpressen tittar på vad som hände sedan. 17.2.2025 kl. 19:00

litteratur. Då Emma Ahlgren skriver fiktion är det roligt, absurt, vasst och mörkt. Men hon påminner om att det i verkligheten finns hjälp mot mörker. Det finns terapi och medicin. Och djur. Och ibland också Gud. 14.2.2025 kl. 13:37

GRÖN OMSTÄLLNING. Nina Långstedt är den sjunde generationen som odlar jorden på Krämars i Svartå, Ingå. Hon vill göra allt hon kan för att rädda inte bara Krämars utan hela planeten för framtidens generationer. – Det är hopplöst, men vi måste göra det ändå. 13.2.2025 kl. 09:43

ungdomens kyrkodagar. – Det som var särskilt fint i år var att vi kom till att ingen ska pushas ut från församlingen bara för att vi har lite olika värderingar, säger Mona Nurmi. 12.2.2025 kl. 18:26

LÄGER. Varför får bara ungdomarna gå på läger? undrade några konfirmandföräldrar. Klart vuxna behöver läger också, tänkte de i Åbo svenska församling. Nu blir det av – välkommen på vuxenläger! 11.2.2025 kl. 14:07

kyrkomusiker. Fiona Chow är ny kantor i Borgå svenska domkyrkoförsamling. Under pandemin hade hon tråkigt medan kyrkorna stod tomma. Det var en perfekt tid att öva orgel! Och så blev hon kyrkomusiker. 10.2.2025 kl. 11:48

FÖRFÖLJELSE. 380 miljoner kristna i världen blir förföljda och diskriminerade, skriver Open Doors i sin senaste årsrapport. Finländare som turistar i Turkiet, Marocko, Egypten eller Vietnam tänker kanske inte ens på det. 7.2.2025 kl. 18:47

Personligt. Simon Westerlund har alltid fascinerats av berättelser – från barndomens sagor till historiens stora skeenden. Hans resa har tagit honom från från studier i historia till läraryrket, och från den Evangelisk-lutherska kyrkan till den ortodoxa tron. 29.1.2025 kl. 15:41

KYRKOR I USA. Varumärket Proud Boys har betecknats stå för rasistisk nyfascism och våld i USA. Nu ägs rörelsens namn av en afroamerikansk kyrka i Washington som de vandaliserat. 7.2.2025 kl. 13:03

ANDLIG TORKA. Ivern är borta. Gud är tyst och bönen en ansträngning. Någon gång bestämde vi oss för att tro, kanske nyligen eller kanske för trettio år sedan. Det var så fint på den tiden! Det var så lätt att be. Vi var så ivriga. Vi tänkte att vi hade listat ut allt: så här skulle det härefter vara i vårt liv, så här helt och kärleksfullt och hängivet. Vi tänkte att det skulle vara lätt. Vi tänkte att vi hade hittat hem. 6.2.2025 kl. 12:10

ÅRETS KANTOR. Utmärkelserna har haglat tätt för Lisen Borgmästars. Under tre efterföljande dagar fick hon vetskap om en utmärkelse per dag. Nu senast har hon blivit utsedd till Årets kantor 2025. 5.2.2025 kl. 22:01

LAESTADIANERNAS FRIDSFÖRENINGARS FÖRBUND. Stig-Erik Enkvist har återkommit som verksamhetsledare för LFF efter fem års paus. Han kommer till en ny organisation och ny adress. 5.2.2025 kl. 13:40

Personligt. För Matte Fontell var hans stamning och hans överaktivitet en skam – men också en källa till kreativitet. – Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet. 20.2.2025 kl. 18:53

PRÄSTBRIST. På vissa orter är det svårt att hitta kyrkoherdar. Prästvikarier är det också brist på. Notarie Linus Stråhlman vid domkapitlet i Borgå tror att pengar kunde vara ett lockbete i jakten på kyrkoherdar. – Man tror kanske att det är ett heligt jobb att vara präst, men lönen spelar helt klart en roll. 20.2.2025 kl. 12:00

Personligt. – Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa, säger skådespelaren Anna Hultin. 18.2.2025 kl. 10:13

PULS. Det har gått ett halvt år sedan de aktiva i det karismatiska lekmannakonceptet Puls lade ner i Petrus församling i Helsingfors och gick sin väg. Kyrkpressen tittar på vad som hände sedan. 17.2.2025 kl. 19:00

litteratur. Då Emma Ahlgren skriver fiktion är det roligt, absurt, vasst och mörkt. Men hon påminner om att det i verkligheten finns hjälp mot mörker. Det finns terapi och medicin. Och djur. Och ibland också Gud. 14.2.2025 kl. 13:37