Therese Almén säger att många sagt till henne att hon är tuff och stark. Det är adjektiv hon inte själv skulle beskriva sig med: – Det handlar om kärlek från min sida. Kärlek till barn. Kärlek till människor överlag, kärlek till livet.
Therese Almén säger att många sagt till henne att hon är tuff och stark. Det är adjektiv hon inte själv skulle beskriva sig med: – Det handlar om kärlek från min sida. Kärlek till barn. Kärlek till människor överlag, kärlek till livet.

Ur den djupaste sorgen steg en pojke fram

längtan.

Therese Almén har alltid vetat att hon vill bli mamma. Det blev en sorgkantad vandring mot den drömmen. Hon förlorade två barn i fosterstadiet. Men sedan dök en liten pojke upp, som visade sig behöva henne, och hon honom.

8.4.2020 kl. 00:00

Inget blir sig riktigt likt igen efter att sjukskötaren stannar upp under en ultraljudsundersökning, blir tyst och ser intensivt på skärmen.

– Vad är det, vad är det? tänkte jag. Men hon säger inget, utan kallar dit mer personal, berättar Therese Almén.

Hon var gravid i trettonde veckan, och något var fel. Först efter ett och ett halvt dygn blir hon intagen för närmare undersökningar.

– Det var de längsta timmarna i mitt liv. Jag minns att jag hela tiden tänkte: hoppas det ”bara” är Downs syndrom.

Men det visar sig att den lilla flickan, som Therese kallar Mio, är för sjuk för att kunna överleva, och fostervattnet minskar hela tiden. Abort är det enda alternativet som återstår, säger läkaren.

– Men jag funderade ändå väldigt länge. Det är inget lätt beslut.

Leo

Tiden går. Therese Almén känner att hon blir äldre, att det inte blir allvar av hennes relationer. Hon bestämmer sig för att bli förälder på egen hand och kontaktar en fertilitetsklinik. Efter många försök blir hon gravid och lyckan är enorm.

– Jag bestämde mig för att inte oroa mig. Jag tänkte att nu njuter jag bara av att vara gravid även om jag vet att vad som helst kan hända.

I vecka 27 händer det som inte får hända. Inga rörelser, inga hjärtslag.

– Jag blir direkt skickad vidare med taxi till sjukhus. Jag är i upplösningstillstånd.

Lille Leo, för hon vet att det är en pojke, lever inte längre.

– Världen rasade. Jag tänkte: det här klarar jag inte.

Hon måste genomgå en naturlig förlossning, och på sjukhuset vill de genast få igång förloppet. Therese Almén är språklärare, och studentdimissionen skulle äga rum följande dag.

– Jag vill ju lägga mössor på mina studenter. Det blir så mycket jobb för mina kolleger, sa jag. Man är så plikttrogen.

Men alla måsten nedprioriteras och förlossningen sätts igång genast. Hela sex dagar är hon intagen på sjukhus innan förlossningen startar.

– Inte en sekund av den tiden är jag ensam.

– Inte en sekund av den tiden är jag ensam. Mina vänner byter sina arbetsturer, gör upp turlistor om vem som ska vara hos mig. De är med mig natt och dag, sover i en säng bredvid min. De läser högt för mig, masserar mina fötter, kramar mig. I den värsta av stunder blir jag som inlindad i bomull.

Sorgen

– Jag vet inte om man kan säga att man kommer över förlusten av ett barn. Sorgen och saknaden finns och kommer alltid att finnas. Men de tar sig olika uttryck när man väl kommit igenom den fruktansvärda och bedövande första fasen, säger Therese Almén.

Det kändes viktigt att få ordna en begravning för Leo. I kapellet vid Mejlans sjukhus tog Therese och hennes närmsta familj och vänner avsked av den efterlängtade lilla pojken. Medan de andra gick hem till Therese lägenhet tog hon och hennes pappa en annan väg.

– Jag bar lådan till bilen och pappa körde mig till krematoriet i Sandviken. Pappa, som är åkeriägare, har aldrig kört så försiktigt som då. En av de värre stunderna var då jag satte mig i bilen med honom efter att ha fört in Leo och lådan till krematoriet. Pappa var helt förstörd. Det som kändes oerhört jobbigt för mig under den här tiden var att se hur nedbrutna mina föräldrar var. Det kändes som att jag hade velat skydda dem.

Det blev familjen och vännerna som blev avgörande för att hon skulle orka.

– De ringde, skickade meddelanden, hälsade på, undrade om jag ville göra än det ena, än det andra. Deras tankar, böner och stöd är jag evigt tacksam för.

Hon bestämde sig också för att inte väja.

– Jag ville leva i sorgen när Leo dog.

– Jag ville leva i sorgen när Leo dog. Annars kommer allt tillbaka som en bumerang.

Senare hölls urnnedläggning i Kvevlax, där Therese Almén vuxit upp.

– Alla ritualer fick stor tyngd. De kändes viktiga och som en del i hela sorgeprocessen.

I Kvevlax finns också en gravsten med både Mios och Leos namn, även om Mios aska finns i Furumo i Vanda.

– Efter att ha talat med andra som varit med om samma sak beslöt jag att ha en gravplats.

Ett telefonsamtal

Långt senare kom dagen när Therese Almén tog kontakt med Rädda Barnen och anmälde sig till en kurs för att bli fosterförälder. Kursen skulle ta nästan ett år.

– Kursledarna sa att biologiska föräldrar oftast väljer en kärnfamilj till sina barn, men de uppmanade mig att gå den i alla fall.

Några månader efter avslutad kurs väntade ett missat samtal och ett textmeddelande i hennes telefon.

– Det var från min kontaktperson på Rädda Barnen. Kan du ringa mig så fort som möjligt, stod det. Till all tur såg jag det efter sista lektionen för dagen. Jag sökte upp ett tomt klassrum. När jag ringde upp sa hon: Det kommer att födas ett barn med Downs syndrom.

De ville veta om hon var intresserad av att bli fosterförälder, och de behövde snabbt besked. Barnet skulle födas samma vecka.

– Jag bara hummade och lyckades inte säga så mycket under samtalet. Vad vet jag om Downs syndrom tänkte jag.

Hon googlade, hon ringde samma kväll en bekant som är mamma till en flicka med Downs syndrom.

– Men det här beslutet tar man inte med huvudet. Egentligen visste jag genast när jag fick frågan vad jag skulle svara.

Hon fick samtalet en måndag, på onsdag eftermiddag satte sig Therese på tåget för att hälsa på på sjukhuset.

Den nyfödda pojken hade blivit opererad, tolvfingertarmen hade justerats.

– Han låg ensam i en slags kuvös i ett rum. Jag fick inte hålla honom då, på grund av operationen.

Går det att beskriva hur det kändes att se honom för första gången?

– Nej, säger hon. Det går inte att beskriva.

– På tåget tillbaka var jag livrädd.

– På tåget tillbaka var jag livrädd. Beslutet var fattat, jag ångrade inget, men jag tänkte: Vad ger jag mig in på? Jag kommer att ha ansvaret för ett litet mirakel.

I en månad reste hon två timmar för att hälsa på och två timmar hem igen.

– Jag jobbade intensivt på tåget, sedan satt jag på sjukhuset och bara höll honom, i timmar.

Efter en månad flyttade Frans hem till Therese i Helsingfors.

De biologiska föräldrarna

Therese Almén berättar sin historia samtidigt som hon ger Frans, som nu är ett och ett halvt, gröt och mjölk, byter en blöja. Han äter och skrattar, protesterar om han inte får fruktpurén han vill ha. Ser på oss med mörkblå begrundande ögon.

De biologiska föräldrarna valde att inte se Frans efter förlossningen.

– De har sina orsaker, och de har kämpat mycket med det här.

Therese och föräldrarna träffades kort efter förlossningen hos Rädda Barnen.

– Det var ett bra samtal, och de sa att han inte kan få ett bättre hem än hos mig.

Kring nio månader senare ringde de och frågade om de får hälsa på hos Therese.

– Alltså timmarna innan de kom ... På ett rationellt plan insåg jag att det här är ett viktigt steg i deras process. Men jag tänkte: De kan ju inte se honom och inte vilja ha honom. Nu kommer de att ta honom ifrån mig.

Hon valde att inte ha honom i famnen när hans biologiska mamma, pappa och några år gamla storebror ringde på dörren.

– Jag tänkte att jag kan inte chocka dem på det viset. Så han blev kvar i vardagsrummet. Jag gick in i köket och kokade kaffe och lät dem hälsa på honom i fred. De grät när de såg honom.

Hon berättar att medan Frans och hans storebror bekantade sig med varandra, obekymrat så som barn kan, lät hon föräldrarna styra samtalet.

– De hade en massa frågor. Vad han äter, om jag får stöd, vad vi gör på dagarna. Nu efteråt känns det fint att vi sågs.

Efter det hälsade de på ytterligare en gång.

– Frans storebror hade sagt att han vill ge sin lillebror en bil.

Hon pekar på en blå bil som en liten pojke kan sitta på och köra.

– Den hade varit storebroderns favoritleksak, nu ville han ge den till sin lillebror.

Hon tror att det alltid kommer att finnas en kontakt mellan familjerna.

– Frans storebror kommer ju att bära honom med sig i livet.

En sak hon vill betona är att Frans inte är en ersättare för Mio och Leo.

– Jag ser honom som deras bror. Jag talar om hans syskon på samma sätt som om hans biologiska föräldrar och bror. Som en naturlig del av vårt liv.

Frans heter egentligen något annat.

Ulrika Hansson



Jesus inför Kajafas (Gerrit van Honthorst)

I översteprästens palats. 28.3.2013 kl. 18:00
Martin Bahne spelar Jesus i årets Via Crucis i Helsingfors. FOTO: Frank Leiman

Påskvandringen Via Crucis involverar över hundra skådespelare. 25.3.2013 kl. 11:02

Matteus församling är bland de första i norden att använda sig av en skriba-app för telefoner. 25.3.2013 kl. 10:08

I dag rider Jesus in i Jerusalem. Igen. 24.3.2013 kl. 09:00
FOTO: Malin Aho

Guds ord har sin egen kraft och Bibeln kan läsas och förstås helt utan akademiska förkunskaper. Men om man som KP:s redaktör inte kan låta bli att försöka förstå hur andra kristna tänker, då kan det där med olika bibelsyner bli minst sagt utmanande. 23.3.2013 kl. 12:00
FOTO: Heidi Hendersson

I snart sju år har Carolina Djupsjöbacka hållit i en syjunta med bön för kvinnor i Vasatrakten. Knypplandet och tebjudningen med sju sorters kakor har fått ge vika för samtal, umgänge och lekträffar med barnen. 22.3.2013 kl. 16:00
FOTO: Johan Sandberg

Sedan 1968 då Gud reste honom ur knarkträsket är det Jesus som gällt för Arne Selander. Som präst har han fått möta många missbrukare. 22.3.2013 kl. 14:43

Det nya missionsstiftet skapar förvirring anser biskoparna. Nu får alla lutherska präster brev. 22.3.2013 kl. 12:15

Katoliken Sara Torvalds frågar i veckans Radbyte varför redaktioner inte har journalister som har förutsättningar att förstå vad som händer inom den kyrkliga sfären. 21.3.2013 kl. 11:43

Nu diskuteras igen en könsneutral äktenskapslag och dess följder för kyrkan. Frågan är svår för alla samfund som har vigselrätt i Finland. Att behålla vigselrätten med risk för påtryckning – eller ge upp den? 21.3.2013 kl. 11:17
LIG EU-DIPLOMAT. Pastor Rüdiger Noll jobbar för 150 europeiska kyrkors samarbetsorgan i Europa. Han har tät kontakt med de europeiska politiska organen – och är bekymrad över att EU drivs så kraftigt av ekonomiska argument (FOTO: May Wikström)

I begynnelsen handlade hela Europaprojektet om etik och samhällsansvar, inte pengar. Det har glömts bort, anser de europeiska kyrkornas samhällsarbetare och talesman. 15.3.2013 kl. 09:00
– Vi får vara glada och tacksamma över den medicinska forskningen som ger helt nya livsmöjligheter. Den är i högsta grad helbrägdagörande, säger kyrkoherde Håkan Djupsjöbacka i Liljendal. Han ser ingen motsättning mellan bön och medicin. (FOTO: Rolf af Hällström)

– En sån tajming, säger kyrkoherden i Liljendal Håkan Djupsjöbacka som liksom alla andra präster i stiftet hade Jesus och den onda andarna som predikotext söndagen efter MOT-programmet i tv. 17.3.2013 kl. 12:00
Bland annat här på Vasagatan 4 i Helsingfors äger stiftelsen en lägenhet. 
FOTO: KP-ARKIV

En kyrklig stiftelsedoldis erbjuder sponsrat boende. Men eftersom stiftelsen tidigare inte ställt skriftliga krav på hyresgästerna har man i dag en hyresverksamhet som inte motsvarar stiftelsens ändamål. 14.3.2013 kl. 09:00

Den vita röken signalerade valet av Jorge Mario Bergoglio, ärkebiskop i Buenos Aires, till ny påve. 13.3.2013 kl. 21:59

Kyrkoherdarna i Helsingfors tar avstånd från osund andlighet. Därför ser de heller ingen möjlighet att för tillfället samarbeta med Pirkko Jalovaara. 14.3.2013 kl. 12:00

adventskalender. För bokstavsillustratören Sofie Björkgren-Näse var uppdraget att skapa en adventskalender lite av en dröm som gick i uppfyllelse. 2.12.2020 kl. 10:05
Från och med nästa vecka får inte fler än tio personer närvara vid en gudstjänst – de anställda medräknade.

coronaepidemin. Från och med nästa vecka ska alla gudstjänster i Nyland förrättas i huvudsak utan att församlingsmedlemmar är med i kyrkorummet. 27.11.2020 kl. 18:40
De två senaste åren har varit påfrestande, säger Johan Candelin.

insamling. Rättegången mot Martyrkyrkans vänner, som misstänks för brott mot penninginsamlingslagen, är över. Domen faller den 7 december. – Försvaret vill visa att vi handlat i god tro, säger MKV:s ordförande Johan Candelin. 27.11.2020 kl. 13:59
Biskop Bo-Göran Åstrand, domkapitlets notarie Linus Stråhlman och stiftsfullmäktiges ordförande Anita Ismark (med via videolänk).

fastighetsstrategi. När stiftsfullmäktige samlades till distansmöte idag fanns det bara en fråga på agendan: kyrkans fastighetsstrategi, och framför allt planerna på att kyrkan ska göra sig av med det anrika domkapitelshuset i Borgå. – Stiftsfullmäktige i alla stift är samfällt eniga om att fastighetsstrategon bör förkastas, säger stiftsfullmäktiges ordförande Anita Ismark. 26.11.2020 kl. 16:14
– Vi tycks ha en inneboende törst efter helighet. Och dessutom ett sinnesorgan – i brist på bättre ord – som darrar när tillvarons bråddjup uppenbaras, säger Joel Halldorf.

Bok. – Vi människor beskriver oss gärna som ”homo sapiens”, den förnuftiga varelsen. Jag vill hävda att vi är den dyrkande varelsen, säger den svenska teologen och författaren Joel Halldorf. 26.11.2020 kl. 14:14