Therese Almén säger att många sagt till henne att hon är tuff och stark. Det är adjektiv hon inte själv skulle beskriva sig med: – Det handlar om kärlek från min sida. Kärlek till barn. Kärlek till människor överlag, kärlek till livet.
Therese Almén säger att många sagt till henne att hon är tuff och stark. Det är adjektiv hon inte själv skulle beskriva sig med: – Det handlar om kärlek från min sida. Kärlek till barn. Kärlek till människor överlag, kärlek till livet.

Ur den djupaste sorgen steg en pojke fram

längtan.

Therese Almén har alltid vetat att hon vill bli mamma. Det blev en sorgkantad vandring mot den drömmen. Hon förlorade två barn i fosterstadiet. Men sedan dök en liten pojke upp, som visade sig behöva henne, och hon honom.

8.4.2020 kl. 00:00

Inget blir sig riktigt likt igen efter att sjukskötaren stannar upp under en ultraljudsundersökning, blir tyst och ser intensivt på skärmen.

– Vad är det, vad är det? tänkte jag. Men hon säger inget, utan kallar dit mer personal, berättar Therese Almén.

Hon var gravid i trettonde veckan, och något var fel. Först efter ett och ett halvt dygn blir hon intagen för närmare undersökningar.

– Det var de längsta timmarna i mitt liv. Jag minns att jag hela tiden tänkte: hoppas det ”bara” är Downs syndrom.

Men det visar sig att den lilla flickan, som Therese kallar Mio, är för sjuk för att kunna överleva, och fostervattnet minskar hela tiden. Abort är det enda alternativet som återstår, säger läkaren.

– Men jag funderade ändå väldigt länge. Det är inget lätt beslut.

Leo

Tiden går. Therese Almén känner att hon blir äldre, att det inte blir allvar av hennes relationer. Hon bestämmer sig för att bli förälder på egen hand och kontaktar en fertilitetsklinik. Efter många försök blir hon gravid och lyckan är enorm.

– Jag bestämde mig för att inte oroa mig. Jag tänkte att nu njuter jag bara av att vara gravid även om jag vet att vad som helst kan hända.

I vecka 27 händer det som inte får hända. Inga rörelser, inga hjärtslag.

– Jag blir direkt skickad vidare med taxi till sjukhus. Jag är i upplösningstillstånd.

Lille Leo, för hon vet att det är en pojke, lever inte längre.

– Världen rasade. Jag tänkte: det här klarar jag inte.

Hon måste genomgå en naturlig förlossning, och på sjukhuset vill de genast få igång förloppet. Therese Almén är språklärare, och studentdimissionen skulle äga rum följande dag.

– Jag vill ju lägga mössor på mina studenter. Det blir så mycket jobb för mina kolleger, sa jag. Man är så plikttrogen.

Men alla måsten nedprioriteras och förlossningen sätts igång genast. Hela sex dagar är hon intagen på sjukhus innan förlossningen startar.

– Inte en sekund av den tiden är jag ensam.

– Inte en sekund av den tiden är jag ensam. Mina vänner byter sina arbetsturer, gör upp turlistor om vem som ska vara hos mig. De är med mig natt och dag, sover i en säng bredvid min. De läser högt för mig, masserar mina fötter, kramar mig. I den värsta av stunder blir jag som inlindad i bomull.

Sorgen

– Jag vet inte om man kan säga att man kommer över förlusten av ett barn. Sorgen och saknaden finns och kommer alltid att finnas. Men de tar sig olika uttryck när man väl kommit igenom den fruktansvärda och bedövande första fasen, säger Therese Almén.

Det kändes viktigt att få ordna en begravning för Leo. I kapellet vid Mejlans sjukhus tog Therese och hennes närmsta familj och vänner avsked av den efterlängtade lilla pojken. Medan de andra gick hem till Therese lägenhet tog hon och hennes pappa en annan väg.

– Jag bar lådan till bilen och pappa körde mig till krematoriet i Sandviken. Pappa, som är åkeriägare, har aldrig kört så försiktigt som då. En av de värre stunderna var då jag satte mig i bilen med honom efter att ha fört in Leo och lådan till krematoriet. Pappa var helt förstörd. Det som kändes oerhört jobbigt för mig under den här tiden var att se hur nedbrutna mina föräldrar var. Det kändes som att jag hade velat skydda dem.

Det blev familjen och vännerna som blev avgörande för att hon skulle orka.

– De ringde, skickade meddelanden, hälsade på, undrade om jag ville göra än det ena, än det andra. Deras tankar, böner och stöd är jag evigt tacksam för.

Hon bestämde sig också för att inte väja.

– Jag ville leva i sorgen när Leo dog.

– Jag ville leva i sorgen när Leo dog. Annars kommer allt tillbaka som en bumerang.

Senare hölls urnnedläggning i Kvevlax, där Therese Almén vuxit upp.

– Alla ritualer fick stor tyngd. De kändes viktiga och som en del i hela sorgeprocessen.

I Kvevlax finns också en gravsten med både Mios och Leos namn, även om Mios aska finns i Furumo i Vanda.

– Efter att ha talat med andra som varit med om samma sak beslöt jag att ha en gravplats.

Ett telefonsamtal

Långt senare kom dagen när Therese Almén tog kontakt med Rädda Barnen och anmälde sig till en kurs för att bli fosterförälder. Kursen skulle ta nästan ett år.

– Kursledarna sa att biologiska föräldrar oftast väljer en kärnfamilj till sina barn, men de uppmanade mig att gå den i alla fall.

Några månader efter avslutad kurs väntade ett missat samtal och ett textmeddelande i hennes telefon.

– Det var från min kontaktperson på Rädda Barnen. Kan du ringa mig så fort som möjligt, stod det. Till all tur såg jag det efter sista lektionen för dagen. Jag sökte upp ett tomt klassrum. När jag ringde upp sa hon: Det kommer att födas ett barn med Downs syndrom.

De ville veta om hon var intresserad av att bli fosterförälder, och de behövde snabbt besked. Barnet skulle födas samma vecka.

– Jag bara hummade och lyckades inte säga så mycket under samtalet. Vad vet jag om Downs syndrom tänkte jag.

Hon googlade, hon ringde samma kväll en bekant som är mamma till en flicka med Downs syndrom.

– Men det här beslutet tar man inte med huvudet. Egentligen visste jag genast när jag fick frågan vad jag skulle svara.

Hon fick samtalet en måndag, på onsdag eftermiddag satte sig Therese på tåget för att hälsa på på sjukhuset.

Den nyfödda pojken hade blivit opererad, tolvfingertarmen hade justerats.

– Han låg ensam i en slags kuvös i ett rum. Jag fick inte hålla honom då, på grund av operationen.

Går det att beskriva hur det kändes att se honom för första gången?

– Nej, säger hon. Det går inte att beskriva.

– På tåget tillbaka var jag livrädd.

– På tåget tillbaka var jag livrädd. Beslutet var fattat, jag ångrade inget, men jag tänkte: Vad ger jag mig in på? Jag kommer att ha ansvaret för ett litet mirakel.

I en månad reste hon två timmar för att hälsa på och två timmar hem igen.

– Jag jobbade intensivt på tåget, sedan satt jag på sjukhuset och bara höll honom, i timmar.

Efter en månad flyttade Frans hem till Therese i Helsingfors.

De biologiska föräldrarna

Therese Almén berättar sin historia samtidigt som hon ger Frans, som nu är ett och ett halvt, gröt och mjölk, byter en blöja. Han äter och skrattar, protesterar om han inte får fruktpurén han vill ha. Ser på oss med mörkblå begrundande ögon.

De biologiska föräldrarna valde att inte se Frans efter förlossningen.

– De har sina orsaker, och de har kämpat mycket med det här.

Therese och föräldrarna träffades kort efter förlossningen hos Rädda Barnen.

– Det var ett bra samtal, och de sa att han inte kan få ett bättre hem än hos mig.

Kring nio månader senare ringde de och frågade om de får hälsa på hos Therese.

– Alltså timmarna innan de kom ... På ett rationellt plan insåg jag att det här är ett viktigt steg i deras process. Men jag tänkte: De kan ju inte se honom och inte vilja ha honom. Nu kommer de att ta honom ifrån mig.

Hon valde att inte ha honom i famnen när hans biologiska mamma, pappa och några år gamla storebror ringde på dörren.

– Jag tänkte att jag kan inte chocka dem på det viset. Så han blev kvar i vardagsrummet. Jag gick in i köket och kokade kaffe och lät dem hälsa på honom i fred. De grät när de såg honom.

Hon berättar att medan Frans och hans storebror bekantade sig med varandra, obekymrat så som barn kan, lät hon föräldrarna styra samtalet.

– De hade en massa frågor. Vad han äter, om jag får stöd, vad vi gör på dagarna. Nu efteråt känns det fint att vi sågs.

Efter det hälsade de på ytterligare en gång.

– Frans storebror hade sagt att han vill ge sin lillebror en bil.

Hon pekar på en blå bil som en liten pojke kan sitta på och köra.

– Den hade varit storebroderns favoritleksak, nu ville han ge den till sin lillebror.

Hon tror att det alltid kommer att finnas en kontakt mellan familjerna.

– Frans storebror kommer ju att bära honom med sig i livet.

En sak hon vill betona är att Frans inte är en ersättare för Mio och Leo.

– Jag ser honom som deras bror. Jag talar om hans syskon på samma sätt som om hans biologiska föräldrar och bror. Som en naturlig del av vårt liv.

Frans heter egentligen något annat.

Ulrika Hansson



Förutom de få bibelställen som finns är det våra egna föreställningar som beskriver himlen allra bäst.

Vad tänker vi egentligen om himlen? Nedan några utdrag ur tidningsartikeln. Fem personer med olika bakgrund har svarat. 9.5.2013 kl. 12:00
Ungdomsverksamheten med bas i Grankulla metodistkyrka var smått legendariskt på sin tid. FOTO: Malin Aho

Reagera genast, kontakta ledningen, kräv åtgärder och se till att offren får hjälp. Det är några råd från dem som rett ut sexuella övergrepp inom sina organisationer. 9.5.2013 kl. 10:00

Kyrkpressen utkommer som vanligt också efter den 17 maj. 3.5.2013 kl. 21:41
Tjänsten och spänsten är ledord i Erik Liljeströms memoarer. FOTO: Johan Sandberg

Erik Liljeström har gjort en intressant resa medan han skrivit sina memoarer. Jag har levt om mitt liv, säger han. 5.5.2013 kl. 12:00
Förlåtelse i parförhållandet – finns det gränser för förlåtelse? Sunita och Timothy funderar tillsammans. Foto: Matti Palmu

Finska Missionssällskapets familjearbete befrämjar jämlikhet. 4.5.2013 kl. 17:00
Maria petterson har blivit van med stadslivet. FOTO: Johan Myrskog

Maria Pettersson hade ingen aning om vad hon gav sig in på då hon bestämde sig för att medverka i tv-programmet Studieliv. I efterhand har hon genom alla utmaningar och nya situationer lärt sig mer om sig själv och om Gud. 4.5.2013 kl. 12:00
Carita Nyström och syrenen hemma i Korsnäs. FOTO: Dag Ågren

För författaren Carita Nyström är trädgården en plats där allt påminner om att livet går vidare. 3.5.2013 kl. 18:00
Hangö kan tvingas sälja sina fastigheter. FOTO: Arkivbild

Församlingarna sparar genom att avstå från utrymmen. Johannes församling säger adjö till Tomas kyrka, Hangö funderar på att sälja allt utom kyrkan. 3.5.2013 kl. 13:15
Sackeusgemenskapen hyr sedan många år in sig i Adventskyrkans lokaliteter i Björneborg. Arrangemanget är vanligt bland de konservativa gudstjänstgemenskaperna vilkas präster är anställda av Lutherstiftelsen. FOTO: Rolf af Hällström

Lutheraner som tänker gammaldags har hamnat i onåd hos biskoparna. Nu ska deras gudstjänstgemenskaper betraktas som främmande samfund. Många av dem firar mässan i Adventskyrkans lokaler som står tomma på söndagarna. 2.5.2013 kl. 13:56
koptiska kristna bär kistor med de män som dog under sammandrabbningarna i Khusus mellan muslimer och kristna. FOTO: LEHTIKUVA/reuters/ MOHAMED ABD EL GHANY

När det koptiska begravningsföljet kom ut ur S:t Markuskatedralen i Kairo överfölls de av ligister som kastade stenar och molotovcocktails. Den koptiska ledningen har till skillnad från tidigare nu börjat öppet kritisera regeringen. 27.4.2013 kl. 15:00
Skotten Steph Macleod sjunger tacksamhet till Gud från hela sitt hjärta. En hemlös alkoholist fick tillbaka livet och musiken. Han har precis varit i Sverige och släpper sitt fjärde album. FOTO: Kaj Aalto

Han var en briljant klassisk gitarrist redan när han var femton. Sedan sprack allt när familjen splittrades. 27.4.2013 kl. 09:00
Susan haraldson blickar framåt och njuter verkligen av sitt arbete och de människor hon har omkring sig. FOTO: Johan Myrskog

Susan Haraldson kom till Finland i slutet av 1980-talet då hon var med i en kringresande teatergrupp. Här träffade hon sin man och gifte sig. Men livet skulle snart föra med sig en verklig tragedi och Haraldson fick ge sitt allt för att inte duka under. 26.4.2013 kl. 14:14
Bjarne Strengell greppar borsten. Han kallar sig donare och tjänstgör som vikarierande arbetsledare för fastighetsskötarna i staden Jakobstad. FOTO: Johan Sandberg

Finns det klasskillnader i kyrkan och finns det rum för alla? Frågan ställde vi till en arbetare i Jakobstad. 26.4.2013 kl. 10:59
Foto: Carita Riitakorpi

Två observatörer från Borgå stift tog del av arbetet mot människohandel i Sydostasien. 25.4.2013 kl. 10:08

Beskedet om att de två kidnappade syriska biskoparna återbördats togs tillbaka. 25.4.2013 kl. 07:55

Tua Sandell bor i Istanbul  sedan sex år tillbaka.

jultraditioner. "Gemenskapen i församlingsvåningen blir det egentliga julfirandet." 16.12.2020 kl. 10:00

julafton. – Jag tror det kommer att bli en speciell stämning. Jag tror att radion blir ett surrogat för den kontakt man vanligtvis haft med släktingar, säger Kjell Ekholm. 16.12.2020 kl. 09:00
Mari Leppänen är glad, tacksam och förundrad över resultatet i biskopsvalet.

biskop. Mari Leppänen är den tredje kvinnan som blir biskop i Finlands evangelisk-lutherska kyrka – och den första med rötter i den laestadianska väckelsen. – Det har lärt mig sådant om utanförskap som jag hoppas jag får nytta av. 15.12.2020 kl. 09:18
I Jerusalem lät sig Valter Juvelius fotograferas iklädd "lokal" rekvisita.

förbundsarken. För över hundra år sedan anlände
 finländaren Valter Juvelius och 
britten Montagu Parker till Jerusalem. 
De skulle inleda utgrävningar vid Tempelberget. Deras hemliga uppdrag var att hitta förbundsarken, lådan med de budtavlor som Israels folk fick av Gud. 11.12.2020 kl. 17:47

Konspirationsteorier. Kyrkoherde Daniel Björk har blivit orolig. Han ser tecken på att vissa kristna lockas mer av auktoritära ledares konspirationstankar än av vanlig, tråkig demokrati. – Men vi måste stå emot. 11.12.2020 kl. 09:42