Therese Almén säger att många sagt till henne att hon är tuff och stark. Det är adjektiv hon inte själv skulle beskriva sig med: – Det handlar om kärlek från min sida. Kärlek till barn. Kärlek till människor överlag, kärlek till livet.
Therese Almén säger att många sagt till henne att hon är tuff och stark. Det är adjektiv hon inte själv skulle beskriva sig med: – Det handlar om kärlek från min sida. Kärlek till barn. Kärlek till människor överlag, kärlek till livet.

Ur den djupaste sorgen steg en pojke fram

längtan.

Therese Almén har alltid vetat att hon vill bli mamma. Det blev en sorgkantad vandring mot den drömmen. Hon förlorade två barn i fosterstadiet. Men sedan dök en liten pojke upp, som visade sig behöva henne, och hon honom.

8.4.2020 kl. 00:00

Inget blir sig riktigt likt igen efter att sjukskötaren stannar upp under en ultraljudsundersökning, blir tyst och ser intensivt på skärmen.

– Vad är det, vad är det? tänkte jag. Men hon säger inget, utan kallar dit mer personal, berättar Therese Almén.

Hon var gravid i trettonde veckan, och något var fel. Först efter ett och ett halvt dygn blir hon intagen för närmare undersökningar.

– Det var de längsta timmarna i mitt liv. Jag minns att jag hela tiden tänkte: hoppas det ”bara” är Downs syndrom.

Men det visar sig att den lilla flickan, som Therese kallar Mio, är för sjuk för att kunna överleva, och fostervattnet minskar hela tiden. Abort är det enda alternativet som återstår, säger läkaren.

– Men jag funderade ändå väldigt länge. Det är inget lätt beslut.

Leo

Tiden går. Therese Almén känner att hon blir äldre, att det inte blir allvar av hennes relationer. Hon bestämmer sig för att bli förälder på egen hand och kontaktar en fertilitetsklinik. Efter många försök blir hon gravid och lyckan är enorm.

– Jag bestämde mig för att inte oroa mig. Jag tänkte att nu njuter jag bara av att vara gravid även om jag vet att vad som helst kan hända.

I vecka 27 händer det som inte får hända. Inga rörelser, inga hjärtslag.

– Jag blir direkt skickad vidare med taxi till sjukhus. Jag är i upplösningstillstånd.

Lille Leo, för hon vet att det är en pojke, lever inte längre.

– Världen rasade. Jag tänkte: det här klarar jag inte.

Hon måste genomgå en naturlig förlossning, och på sjukhuset vill de genast få igång förloppet. Therese Almén är språklärare, och studentdimissionen skulle äga rum följande dag.

– Jag vill ju lägga mössor på mina studenter. Det blir så mycket jobb för mina kolleger, sa jag. Man är så plikttrogen.

Men alla måsten nedprioriteras och förlossningen sätts igång genast. Hela sex dagar är hon intagen på sjukhus innan förlossningen startar.

– Inte en sekund av den tiden är jag ensam.

– Inte en sekund av den tiden är jag ensam. Mina vänner byter sina arbetsturer, gör upp turlistor om vem som ska vara hos mig. De är med mig natt och dag, sover i en säng bredvid min. De läser högt för mig, masserar mina fötter, kramar mig. I den värsta av stunder blir jag som inlindad i bomull.

Sorgen

– Jag vet inte om man kan säga att man kommer över förlusten av ett barn. Sorgen och saknaden finns och kommer alltid att finnas. Men de tar sig olika uttryck när man väl kommit igenom den fruktansvärda och bedövande första fasen, säger Therese Almén.

Det kändes viktigt att få ordna en begravning för Leo. I kapellet vid Mejlans sjukhus tog Therese och hennes närmsta familj och vänner avsked av den efterlängtade lilla pojken. Medan de andra gick hem till Therese lägenhet tog hon och hennes pappa en annan väg.

– Jag bar lådan till bilen och pappa körde mig till krematoriet i Sandviken. Pappa, som är åkeriägare, har aldrig kört så försiktigt som då. En av de värre stunderna var då jag satte mig i bilen med honom efter att ha fört in Leo och lådan till krematoriet. Pappa var helt förstörd. Det som kändes oerhört jobbigt för mig under den här tiden var att se hur nedbrutna mina föräldrar var. Det kändes som att jag hade velat skydda dem.

Det blev familjen och vännerna som blev avgörande för att hon skulle orka.

– De ringde, skickade meddelanden, hälsade på, undrade om jag ville göra än det ena, än det andra. Deras tankar, böner och stöd är jag evigt tacksam för.

Hon bestämde sig också för att inte väja.

– Jag ville leva i sorgen när Leo dog.

– Jag ville leva i sorgen när Leo dog. Annars kommer allt tillbaka som en bumerang.

Senare hölls urnnedläggning i Kvevlax, där Therese Almén vuxit upp.

– Alla ritualer fick stor tyngd. De kändes viktiga och som en del i hela sorgeprocessen.

I Kvevlax finns också en gravsten med både Mios och Leos namn, även om Mios aska finns i Furumo i Vanda.

– Efter att ha talat med andra som varit med om samma sak beslöt jag att ha en gravplats.

Ett telefonsamtal

Långt senare kom dagen när Therese Almén tog kontakt med Rädda Barnen och anmälde sig till en kurs för att bli fosterförälder. Kursen skulle ta nästan ett år.

– Kursledarna sa att biologiska föräldrar oftast väljer en kärnfamilj till sina barn, men de uppmanade mig att gå den i alla fall.

Några månader efter avslutad kurs väntade ett missat samtal och ett textmeddelande i hennes telefon.

– Det var från min kontaktperson på Rädda Barnen. Kan du ringa mig så fort som möjligt, stod det. Till all tur såg jag det efter sista lektionen för dagen. Jag sökte upp ett tomt klassrum. När jag ringde upp sa hon: Det kommer att födas ett barn med Downs syndrom.

De ville veta om hon var intresserad av att bli fosterförälder, och de behövde snabbt besked. Barnet skulle födas samma vecka.

– Jag bara hummade och lyckades inte säga så mycket under samtalet. Vad vet jag om Downs syndrom tänkte jag.

Hon googlade, hon ringde samma kväll en bekant som är mamma till en flicka med Downs syndrom.

– Men det här beslutet tar man inte med huvudet. Egentligen visste jag genast när jag fick frågan vad jag skulle svara.

Hon fick samtalet en måndag, på onsdag eftermiddag satte sig Therese på tåget för att hälsa på på sjukhuset.

Den nyfödda pojken hade blivit opererad, tolvfingertarmen hade justerats.

– Han låg ensam i en slags kuvös i ett rum. Jag fick inte hålla honom då, på grund av operationen.

Går det att beskriva hur det kändes att se honom för första gången?

– Nej, säger hon. Det går inte att beskriva.

– På tåget tillbaka var jag livrädd.

– På tåget tillbaka var jag livrädd. Beslutet var fattat, jag ångrade inget, men jag tänkte: Vad ger jag mig in på? Jag kommer att ha ansvaret för ett litet mirakel.

I en månad reste hon två timmar för att hälsa på och två timmar hem igen.

– Jag jobbade intensivt på tåget, sedan satt jag på sjukhuset och bara höll honom, i timmar.

Efter en månad flyttade Frans hem till Therese i Helsingfors.

De biologiska föräldrarna

Therese Almén berättar sin historia samtidigt som hon ger Frans, som nu är ett och ett halvt, gröt och mjölk, byter en blöja. Han äter och skrattar, protesterar om han inte får fruktpurén han vill ha. Ser på oss med mörkblå begrundande ögon.

De biologiska föräldrarna valde att inte se Frans efter förlossningen.

– De har sina orsaker, och de har kämpat mycket med det här.

Therese och föräldrarna träffades kort efter förlossningen hos Rädda Barnen.

– Det var ett bra samtal, och de sa att han inte kan få ett bättre hem än hos mig.

Kring nio månader senare ringde de och frågade om de får hälsa på hos Therese.

– Alltså timmarna innan de kom ... På ett rationellt plan insåg jag att det här är ett viktigt steg i deras process. Men jag tänkte: De kan ju inte se honom och inte vilja ha honom. Nu kommer de att ta honom ifrån mig.

Hon valde att inte ha honom i famnen när hans biologiska mamma, pappa och några år gamla storebror ringde på dörren.

– Jag tänkte att jag kan inte chocka dem på det viset. Så han blev kvar i vardagsrummet. Jag gick in i köket och kokade kaffe och lät dem hälsa på honom i fred. De grät när de såg honom.

Hon berättar att medan Frans och hans storebror bekantade sig med varandra, obekymrat så som barn kan, lät hon föräldrarna styra samtalet.

– De hade en massa frågor. Vad han äter, om jag får stöd, vad vi gör på dagarna. Nu efteråt känns det fint att vi sågs.

Efter det hälsade de på ytterligare en gång.

– Frans storebror hade sagt att han vill ge sin lillebror en bil.

Hon pekar på en blå bil som en liten pojke kan sitta på och köra.

– Den hade varit storebroderns favoritleksak, nu ville han ge den till sin lillebror.

Hon tror att det alltid kommer att finnas en kontakt mellan familjerna.

– Frans storebror kommer ju att bära honom med sig i livet.

En sak hon vill betona är att Frans inte är en ersättare för Mio och Leo.

– Jag ser honom som deras bror. Jag talar om hans syskon på samma sätt som om hans biologiska föräldrar och bror. Som en naturlig del av vårt liv.

Frans heter egentligen något annat.

Ulrika Hansson



Nina Sjölander tycker att arbetet som verksamhetsledare ger väldigt mycket tillbaka.

ungdomar. Nina Sjölander arbetar nästan alla fredagar klockan 15–22. Det är inte betungande, utan veckans höjdpunkt. Mötet med de unga gör jobbet värdefullt. 22.3.2023 kl. 18:00
– Vi är upptagna av den fullkomliga döden, säger Hilkka Olkinuora.

eutanasi. Hilkka Olkinuora vill inte vara någon dödsängel. Men hon vill att människor lagligt ska kunna ha möjligheten att dö värdigt. 22.3.2023 kl. 16:18
Korsholms kyrka – nu blir nya församlingsstrukturer aktuella i Korsholms kyrkliga samfällighet.

AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Clas Abrahamsson ska utreda en ändring i församlingsstrukturerna i Korsholms kyrkliga samfällighet. Dessutom utannonserade domkapitlet i måndags kyrkoherdetjänster i Pedersöre och i Solf. 22.3.2023 kl. 11:12
Agneta Lavesson gillar böcker och att läsa. Det ser man inte minst på hennes välfyllda bokhylla.

UTANFÖRSKAP. Som barn fick Agneta Lavesson höra av sina föräldrar att hon var en olyckshändelse och att de inte velat ha några barn. De levde ett isolerat liv på den skånska landsbygden och Agneta förbjöds ha kontakt med andra barn. 23.3.2023 kl. 12:00
– Ifall stora förmögenheter verkligen hade provocerat oss hade väl fler politiska partier försökt göra något åt saken? säger doktorand Axel Vikström.

profilen. Axel Vikström är forskare vid Örebro universitet. Vårt sätt att skildra de superrika bidrar till att normalisera ekonomisk ojämlikhet, säger han. 21.3.2023 kl. 18:50
Vid församlingsvalet sade 60 procent av kandidaterna sig sympatisera med Anna Maja-Henrikssons SFP och 11 procent med Peter Östmans Kristdemokraterna

riksdagsvalet. Kyrkpressen träffade SFP:s Anna-Maja Henriksson och KD:s Peter Östman, vars partier är de populäraste inom kyrkan på svenska. Dubbelintervjun slutade i att regeringens företrädare gav oppositions­ledamoten en kram. 20.3.2023 kl. 19:00
Den kyrkliga samfälligheten i Helsingfors hade pengar i krisande Credit Suisse.

FINANSFÖRVALTNING. Förvaltningsdirektören kan inte svara på varför Helsingfors kyrkliga samfällighet förvaltar medel genom finansvärdepapper i Schweiz. 16.3.2023 kl. 16:10
Konfirmandundervisningen har bibehållit sin popularitet.

Konfirmander. Under det första coronaåret 2020 sjönk antalet deltagare i konfirmandundervisningen i evangelisk-lutherska kyrkan, men 2021 vände trenden, en trend som fortsatte under 2022. 15.3.2023 kl. 18:16
– Vi har ingen tid att förlora utan vi ledigförklarar tjänsten på nytt den tjugonde mars, säger Åstrand.

KYRKOHERDETJÄNST. – Det kan ju hända att vi har den ansökningskulturen i Pedersöre av att man avvaktar och ser vad som händer, säger biskop Bo-Göran Åstrand om att ingen sökte den lediganslagna kyrkoherdetjänsten i Pedersöre församling. 14.3.2023 kl. 19:43
Kyrkoherdetjänsten i Pedersöre lockade inga sökande i första rundan.

PEDERSÖRE. Domkapitlet vid Borgå stift meddelade på fredagen att den lediganslagna kyrkoherdetjänsten i Pedersöre församling inte fått någon sökande. 10.3.2023 kl. 12:11
Just nu jobbar Eva Ahl-Waris
som diakoniarbetare i Sjundeå – här står hon vid Sjundeå kyrka.

Personligt. När Eva Ahl-Waris började studera teologi blev hon så lycklig att det förvånade henne själv. – Bara att få studera hebreiska. – Guds och änglarnas språk! Helt amazing! 9.3.2023 kl. 16:49
Boken "Den som offrar sig" är den första delen i serien ”Brottsplats Österbotten”.

DECKARE. Kyrkoherdens fru har blivit stenad till döds i den österbottniska byn Solf. Det är upptakten till deckaren ”Den som offrar sig”, skriven av Simon Ventus och Christina Gustavson. 8.3.2023 kl. 18:38
Även om Larmosjön inte är det öppna hav Stig Nykvist är van vid trivs han där ändå.

missbruk. Tidigare vann flaskan om han måste välja mellan den och hustrun. Idag väljer Stig Nykvist bort flaskan. – För missbrukare är det dagens viktigaste och svåraste val, säger han. 8.3.2023 kl. 10:50

kollekt. Kyrkostyrelsen rekommenderar Mobilepay för att samla in kollekt, de församlingar som gör det har goda erfarenheter – ändå erbjuder de flesta församlingar i Borgå stift inte den möjligheten. – Mobilepay är faktiskt lättare än att hålla på med kontanter, säger de anställda vid ekonomiavdelningen i Kyrkslätts kyrkliga samfällighet. 7.3.2023 kl. 18:59
Pauliina Kittilä och Ida-Maria Pekkarinen stortrivdes på Snoan.

petrus. När Petrus församling ordnade retreat för unga vuxna stängde Pauliina Kittilä och Ida-Maria Pekkarinen av sina telefoner för en helg. – När en bunt fixare får åka på retreat är det som att Herrens härlighet lyser över en! 7.3.2023 kl. 00:00

Himlaliv är ett program som utvecklats genom åren, men hittade sin nuvarande form för över tio år sedan.

Himlaliv. Kyrkpressen har fått information om att tv-programmet Himlaliv ska läggas ner. Annika Löfgren vid Svenska Yle säger att beslutet inte är fattat. 24.1.2024 kl. 09:58
Helene Liljeström var kyrkoherde i Sibbo svenska församling i nästan tjugo år.

medalj. Det var en överrumplad och glad Helene Liljeström som fick veta att Kyrkostyrelsens plenum beviljat henne Pro ecclesia-medaljen vid sitt möte idag. 23.1.2024 kl. 13:46
Petruskyrkan är samlingsplatsen för Petrus församling.

PETRUS FÖRSAMLING. Kyrkpressen ställde några frågor till Pia Kummel-Myrskog och Ronny Thylin som har anmält intresse för jobbet som kyrkoherde i Petrus församling i Helsingfors. 23.1.2024 kl. 07:06
Biskop Teemu Laajasalo intervjuade presidentkandidaterna.

PRESIDENTVAL. Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo intervjuade alla nio presidentkandidater på scen i sin domkyrka. ”De uttryckte alla hopp”, säger han nu efteråt. 22.1.2024 kl. 10:00
Överraskande många av presidentkandidaterna vill hålla kvar traditionen.

PRESIDENTVAL. Under presidentkandidaternas valrörelse har en symbolfråga varit: Ska presidenten i nyårstalet önskaGuds välsignelse? Så här har de svarat i valkompasser och medier. 22.1.2024 kl. 16:13