Som kyrkoherde och småbarnspappa funderar jag ofta hur jag på bästa sätt skall förmedla tron till våra barn.
Hur talar jag om Gud med barnen, och framförallt: Vilken gudsbild förmedlar jag till barnen genom mitt sätt att leva?
Blir betoningen på regler, strikthet och korrekt uppförande? Eller blir betoningen i min fostran på att ge mina barn en trygg och älskande fadersfamn som de får vila i, och därmed lättare uppleva även sin himmelske Fader som en trygg famn?
Förstås måste inte dessa två aspekter motsäga varandra. Regler och gott uppförande är ju inte dåligt i sig. Men om kristen tro reduceras till en morallära så har det gått snett.
Sann kristendom är inte morallära. Sann kristendom är relation. Personlig relation mellan Gud och människa.
För att barnen skall komma in i och förbli i den relationen, tror jag vi som är kristna föräldrar måste förmedla Gud som den trygga famn de får vila i. Betoningen måste ligga där, inte på regler.
Ett exempel är då man har med sig barnen i gudstjänsten. Vilken attityd har vi till barnen i gudstjänsten? Tycker vi det är en katastrof om de inte är knäpptysta? Eller ger vi dem rum att ha lite liv och rörelse?
Nu menar jag inte vi skall låta barn flippa ur totalt i kyrkan. Det skall vara en värdighet i det hela. Men jag tror det är viktigt att vi tänker efter vad vi ger barnen för känsla av kyrkobesök: Blir deras huvudupplevelse att det handlar om strikthet och förbud? Eller upplever barnen att de är älskade och bekräftade i gudstjänsten?
Som kristna tror vi på en villkorslös kärlek från Gud. Lyckas vi vuxna förmedla denna villkorslösa kärlek till barnen i gudstjänsten? Eller ger vi dem känslan av att Guds kärlek är något som bör förtjänas? Tål att tänkas på.
Jesu liknelse i Luk. 15:11-32 får vara riktmärke för en rätt kristen fostran: ”Fadern sade till honom: ’mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.’” (Luk 15:31). Vår Gud är en trygg famn.
Daniel Norrback är kyrkoherde i Kristinestads församling.