Gunnevi Styrström växte upp i Lemland, under en tid då det inte fanns på kartan att bli präst om man var kvinna. Ändå kände hon ett kall växa fram. Hon studerade teologi i Uppsala och prästvigdes i Uppsala domkyrka.
– Jag har älskat att vara präst, jag har älskat hela paketet. Inte en sekund har jag ångrat att jag valde det här jobbet. Jag är otroligt tacksam att jag tog den här vägen, säger hon idag, någon månad efter sin avskedspredikan.
Under sin tid i Sverige jobbade hon först i Gästrikland, sedan som kyrkoherde i Vallentuna i Stockholm. Att lämna Stockholmsförsamlingen för Hammarlands församling på Åland var ett enormt steg. Vallentuna församling hade ju fler medlemmar än hela Åland hade invånare.
– När jag kom till Åland tänkte jag att nu blir det färre förrättningar – men det gick inte så. Jag hade lätt att komma in i samhället som ålänning. När folk tog kontakt med mig var det för att det fanns en anknytning: de kanske kände mina bröder eller hade fiskat med min kusin.
Det viktigaste för henne har varit förrättningarna – och arbetet med ungdomar.
– Ungdomarna har format mig. De har en viss ärlighet. Även på den tiden då prästerna hade mer auktoritet än de har idag sa ungdomarna vad de tyckte. Den dialogen har varit utvecklande. Det betyder att jag hela tiden haft ett motstånd, fått tänka om. Och det är nyttigt.
Det har betytt mycket också för hennes predikningar: att hela tiden hitta de ord som har täckning i verkligheten.
– Där har ungdomarna varit viktiga. Du kan inte ta till någon teologi med dem, du måste omvandla den till någonting konkret och påtagligt, som har betydelse för människors liv här och nu.
Den finaste erkänsla hon fått kom från en ung man som hon ofta träffat på Lemböte lägergård. När han begav sig ut i världen och kom hem igen, sa han: ”Vet du Gunsan, när jag står i olika situationer i livet, tänker jag alltid att vad skulle Gunsan ha gjort.”
– När jag hör något sånt, då växer den här tanten några meter. Det är en erkänsla att jag betytt någonting.
När Gunnevi Styrström tänker på ålänningarnas relation till kyrkan tänker hon att de vet var kyrkan finns när de behöver den. Sedan år 2010 har hon jobbat som kaplan i Mariehamn.
– De senaste åren har jag unnat mig att vara kaplan, för att kunna njuta av att vara präst. I Mariehamns församling finns en förväntan och glädje bland församlingsborna, och då är det roligt att jobba.
Hon har alltid jobbat mycket och gärna, men i höstas gick hon in i väggen.
– Jag, som alltid gått på lust och vilja! Jag förlorade all ork, och det hjälpte inte att vila. Så jag var tvungen att söka hjälp.
Nu har hon gått i pension och tackar fortfarande nej till de flesta förrättningar.
– Det har varit tufft att lära mig säga nej. Men jag har varit tvungen. Annars blir jag aldrig riktigt bra.
Hon har haft stor glädje av att hon läser mycket.
– När jag gick in i väggen kunde jag skapa mig en egen värld där jag låg i sängen och läste.