– Att i den här åldern hitta en glad och varm medmänniska som man tycker om känns fantastiskt. Jag känner en stor trygghet och äkta kärlek, säger Gösta Steffansson.
– Känslorna är de samma vilken ålder man än är i. Det känns precis som i ungdomen, även om det tar sig uttryck på lite annat sätt, säger Ann-Britt Gustafsson.
De har båda mist sina äkta hälfter för ett antal år sedan.
Ann-Britt berättar att hon hade tänkt att hon ska vara ensam resten av livet när hon blev änka. Ingen av dem sökte efter en ny livskamrat.
– Men efter att vi började umgås har flera av våra vänner sagt: Vi tänkte för länge sen att ni skulle passa så bra ihop. Men de var mycket finkänsliga och sa inte ett ord till oss, berättar hon.
Fjärde gången gillt
De har känt varandra sedan ungdomen och rört sig i samma kretsar, bland annat sjungit i samma kör i många år. I somras blev de ett par.
– Jag frågade henne: Kommer du på kaffe? Nej, jag kan inte, svarade hon. Tre gånger frågade jag och varje gång sa hon nej. Sedan plötsligt ringde hon mig och frågade om jag kommer på kaffe. Jo, jag kommer svarade jag, berättar Gösta och skrattar.
Numera är de förlovade. De hade inte förstått hur mycket de har gemensamt innan de blev ett par.
– Vi behövde inte hitta en frekvens, den fanns genast där, säger Ann-Britt.
De tar långa promenader, tycker om att jobba på vedbacken, sjunger i kyrkokören och har många andra aktiviteter. Men mycket ligger på is nu på grund av coronaviruset.
– Vi kommer att sakna församlingen. Vi har så fina och varma anställda i Sibbo, säger Gösta.
De har fått ställa in ett besök hos Ann-Britts dotter i Österbotten på grund av virussituationen. Och de håller sig mest kring hemknutarna nu; han bor i Nickby och hon i Norra Paipis.
– Samtidigt blir närheten och värmen mellan människor mer påtaglig när man är hänvisad till varandra, konstaterar Ann-Britt.
– Vi försöker också uppmuntra människor i vår närhet som är ensamma. Det är viktigt att inte lämna någon ensam, säger Gösta.
Att komma vidare
Att våga vara lycklig, utan att tänka om det är tillåtet, har inte varit problematiskt.
– Vi har pratat mycket och kan prata öppet om våra tidigare äkta hälfter. Jag fick ett så fint avsked av min fru, och fick en fin sorgetid. Jag fick lämna henne i Guds händer. När döden skiljer oss åt måste vi leva vidare, säger Gösta.
– Jag har likadana upplevelser. Jag fick ta avsked. Och när tiden är mogen kan man gå vidare. I början hade det inte gått, men efter några år är det lättare.
– Och så går vi till gravarna tillsammans och tänder ljus, säger de båda samtidigt.
De har en sammanlagd skara på åtta barn, 17 barnbarn och ett barnbarnsbarn.
– Våra familjer har varit positiva och visat glädje över att vi hittat varandra, säger Gösta.