”Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta”, skrev Charles Dickens för över 150 år sedan. Orden ekar igenkännligt ännu idag. Vi lever i en tid av såväl fantastiska framsteg som stor själviskhet och samhälleliga motsättningar. Vart är vi egentligen på väg?
Alfred Nobel, uppfinnare av dynamiten och initiativtagare till Nobelprisen, är säkert bekant för de flesta. Framför allt var Nobel en sann kosmopolit och världsförbättrare. Född i Stockholm, tillbringade han en stor del av sin ungdom i St. Petersburg, då huvudstad i det mäktiga ryska riket. Sedermera bosatte han sig i Paris, där han umgicks med medlemmar av den europeiska intelligentian. Globalist, skulle dagens trumpnissar kalla honom.
På många sätt var Alfred Nobel en typisk 1800-talsmänniska, för århundradet präglades av vetenskaplig och teknologisk utveckling, ekonomisk globalisering och kulturella genombrott. En tid inte helt olik vår egen, alltså.
Just nu genomgår vi en av 2000-talets stora globala kriser. Coronaviruset har på några månader spridit sig från en kinesisk fiskmarknad runt hela jorden, och såväl myndigheter, forskare som allmänheten gör sitt bästa för att hejda pandemin. Personligen anser jag att pandemin avslöjar människors verkliga jag. Är vi beredda att ta vårt ansvar som medmänniskor och globala medborgare, eller låter vi den panikstyrda själviskheten ta över?
Nobels 1800-tal var optimismens århundrade. Den världen gick förlorad i och med det första världskriget, trots att Nobelprisen försöker föra idealen vidare. Dagens situation är en annan, men en sak är klar. Våra handlingar i svåra tider har avgörande betydelse för oss alla.
Calle Koskela studerar politisk historia vid Helsingfors universitet.
Hans favoritplats i stan är nationalbiblioteket.