Vad lär man sig av Lotta på Bråkmakargatan? Att det ibland är blod på födelsedagen och att man behöver ha en tant Berg.
Vad lär man sig av Lotta på Bråkmakargatan? Att det ibland är blod på födelsedagen och att man behöver ha en tant Berg.

Om varför det inte gör nånting att mjölken surnar på väg hem från butiken

barnböcker.

Vad kan de bästa barnböckerna lära oss? Massor. Sofia Torvalds skriver om hur man klarar blod på födelsedagen, bitande rävar, lejon som vaktar bäckar och mjölk som blivit sur.

22.1.2020 kl. 14:15

1. När det är blod på födelsedagen

Lotta på Bråkmakargatan firar födelsedag med att låna tant Bergs cykel och susa ner för Bråkmakargatan. Det slutar med att cykeln brakar in i häcken och Lotta flyger över den, och landar med huvudet före i en av tant Bergs rosenbuskar. Mitt favoritcitat lyder: ”Blod”, skrek Lotta så att det hördes över hela Bråkmakargatan. ”Det är blod på min födelsedag!”

Det här är så som livet är. Ibland är det helt enkelt blod på födelsedagen. Blodet är alla besvikelser som kom just när du trodde du fått till det. Blodet är alla gånger du känt att du varit fel sort, i fel sällskap. Blodet är att känna sig otillräcklig, blodet är att känna sig för stor för att rymmas in i ett rum där du trodde du hörde hemma, blodet är att vara osynlig.

Men grejen är att du oftast – förr eller senare – hittar en tant Berg som kan plåstra om åtminstone något av dina sår. Ibland måste du själv leta upp henne: Hallå! Kan du vara min tant Berg?

Och ibland måste du vara din egen tant Berg, för det finns ingen annan lämplig kandidat för rollen. Livet har lärt mig att det är viktigt att hitta sin inre tant Berg, en kvinna som är klok, erfaren, har plåster och dessutom en cykel som jag kan susa ned för backar med trots att jag vet att det antagligen slutar illa.
Vi har alla skrapat upp våra knän ibland. Det är när vi jämför våra ärr som vi kommer närmare varandra.

Bok: Visst kan Lotta cykla. Text av Astrid Lindgren och bild av Ilon Wikland.

2. När man blir biten av en räv

En gång är lilla syster Kanin ute och plockar blommor. Då möter hon en räv som nosar på henne och tänker på kaninkorv med ketchup. Nu är det slut! tänker hon, snart har en kaninfamilj blivit av med sin söta lillasyster. Hon är inte modig. Räven biter henne, och då blir hon arg. ”Ska du bita folk, din röde dummer?” Hon tar ett skutt, ett mäktigt hopp. Hon springer. Bästa citatet: ”Hon kan det! Vilken glädje i fötterna! Hon springer som en vind när hon blir arg.”

Ibland är vi fega och ibland är vi modiga. Själv har jag märkt att det är lättast att vara modig när jag blir arg. Det är den känslan som får mig att höja min röst när jag ser att någon blir felbehandlad. Oftast är det lättare att bli arg över att någon annan behandlas fel än att reagera på att man blir biten själv.
Vi har alla varit med om situationer då vi tänkt att det blir kaninkorv med ketchup av oss. Ibland har vi kanske låtit räven äta upp en bit: en själens arm, ett jagets ben. Men sedan har vi stigit upp och gått, och vi har sprungit, och vi har faktiskt fått upp farten, det har inte alls varit så där som det är i drömmarna ibland: att man springer och springer men inte kommer någonvart.

När jag är ute och motionerar brukar jag intervallöpa. Det betyder att jag går raskt, och ibland – ofta när jag ser en backe – springer jag upp för den så hårt jag kan. Det är underbart. Det finns nästan inget så underbart som att springa så hårt man orkar. Alla tradiga tankar försvinner, allt det där som bet sig fast och klämde åt på något ställe där det gjorde riktigt ont. Det enda som räknas är att springa som en vind.
Ibland måste man bli skadad för att kunna springa ordentligt, och ibland måste man bli arg. Men grejen är att springa, springa snabbt, som om man hade en hungrig räv efter sig, i en fast förvissning om att man är snabbast i världen.

Boken om lilla syster Kanin av Ulf Nilsson och Eva Eriksson.

3. När man är törstig men ett lejon sitter i vägen

I Silvertronen, en av de sista böckerna i C.S. Lewis Narnia-serie, beger sig Eustace och Jill ut för att hitta kung Caspians son, prins Rilian. Det finns ett ställe i boken där Jill är mycket törstig och hittar en bäck, bara för att upptäcka att bäcken vaktas av ett lejon. Hon ber lejonet lova att inte göra något med henne om hon närmar sig bäcken och dricker, men han lovar ingenting. Mitt favoritcitat:
”Jag vågar inte komma och dricka”, sade Jill.
”Då kommer du att dö av törst.”
”Men oj”, sade Jill och tog ännu ett steg närmare. ”Jag måste väl försöka hitta någon annan bäck, då.”
”Det finns ingen annan”, sade Lejonet.

Som de flesta vet är lejonet Aslan i Narnia-böckerna en Jesusgestalt. Ett lejon är ett djur vi instinktivt värjer oss för, och det är just här som allegorin fungerar så bra. Vilka Jesusbilder vi än går omkring med har de flesta av oss gått igenom perioder då vi helt enkelt inte vågar dricka på grund av det där lejonet. Vi är rädda för att bli uppätna och inte längre vara oss själva. Vi är rädda för att förvandlas så mycket att vi inte längre älskar det vi brukade älska.

Jag vet precis när jag själv undviker bäcken: när jag har en känsla av att jag har mycket bättre koll på hur livet borde se ut än vad jag inbillar mig att Gud kan ha. Men jag tycker också att det är tröstande att det inte finns någon annan bäck. Jag kommer att gå omkring och törsta och känna mig otillfredsställd, men förr eller senare kommer jag att göra som Jill: närma mig vattnet trots lejonet, ta ett steg till, och ett steg till, och sedan böja mig ner och dricka. Och det kommer att förvandla mig, och vid det laget kommer jag att vara så törstig att jag låter mig förvandlas.

Silvertronen av C.S. Lewis

4. När man räddar mjölken men den blir sur

Jag lärde mig Tove Janssons ”Hur gick det sen?” utantill när jag var mycket liten, och jag kan fortfarande läsa upp den ur minnet. Jag minns känslan av fasa när Mumintrollet skickas ensam till mjölkbutiken, köper mjölken, och sedan möter Gafsan, klättrar över bummelstenar och blir dammsugen av en ivrig hemul. Och sedan, det ljuva, underbara slutet, där Muminmamman sitter i gräset och rensar vinbär i en hatt, och hälsar på sin stackars, utslitna son med orden: ”Välkomna! sa hon. Hej! Aha, där har vi mjölken – det var bra! Nu tar vi varsitt litet glas och gör ett bull- och mjölk-kalas!” Men när de alla går in i Muminhuset för att dricka av mjölken sitter den fast. Jag minns den förbryllade känslan när jag såg på bilden på kannan som det faktiskt inte kom någon mjölk ur, hur man än hällde. Jag kunde inte fatta hur det gått till. Jag minns att jag tyckte det var orättvist.

Bästa citatet:
”Ack! När mjölken skulle hällas ur
så satt den fast, för den var sur!
Men Muminmamman sa med kraft:
Vi dricker hädanefter saft!”

Idag älskar jag det här stället för att Muminmamman inte gör något nummer av äventyret. Det är glömt, det är borta, det behöver inte förklaras eller ältas. Samtidigt tycker jag så synd om Mumintrollet att hjärtat skrynklas ihop – varför får han inte berätta allt? Vet hon inte hur hemskt det var? Men jag gillar också att hon inte vet. Hon kan inte veta, och hon kommer aldrig att förstå.

Den här historien handlar om att bege sig ut på ett äventyr som visar sig vara onödigt. Om man ändå kunde dricka saft, vad var då poängen men allt det där rännandet genom mörka skogar och bummelstensfält? Poängen var äventyret, poängen var ansträngningen. Hur många gånger i livet har vi inte gett oss ut på en lång och farlig färd till absolut ingen nytta? Älskat människor som inte älskade oss tillbaka, gjort oss en massa besvär över saker som löste sig av sig själva, oroat oss för katastrofer som aldrig kom?

Jag har lärt mig någonting av varenda gång. Jag lärt mig att vilken känsla som helst surnar om man skvalpar omkring med den för länge. Ibland är det enda sättet att veta att gå hela vägen och sedan försöka hälla något ur kannan.
Jag har också behövt den där ena personen – ofta en god vän – som tittat på mig och sagt: Det gör ingenting att mjölken surnade. Du kan faktiskt dricka saft.
Och sedan har jag suckat (för jag ville ju ha mjölk egentligen), och sedan har jag druckit saft, och det har visat sig vara hur gott som helst.

Hur gick det sen? av Tove Jansson

Sofia Torvalds



– Det är klart att om läget fortsätter så får det konsekvenser också på lång sikt. Frågan är hur stora de är, säger Sixten Ekstrand.

permitteringar. Kyrkans officiella linje är att församlingarna och kyrkan inte ska permittera sina anställda utgående från den erfarenhet vi har av coronaviruset idag. 23.3.2020 kl. 17:56
Rolf Steffansson är verksamhetsledare för Finska Missionssällskapet.

pandemi. Alla missionärer som tillhör riskgrupper har kallats hem från fältet. För övrigt får de som vill stanna i arbetsområdet välja att stanna frivilligt. 23.3.2020 kl. 16:48
Staden och församlingarna hjälps åt för att nå de äldre som blivit isolerade på grund av coronaepidemin.

Seniorer. Undantagstillstånd råder och äldre personer uppmanas hålla sig hemma och undvika att röra sig ute bland folk. Helsingfors-hjälpen, som är församlingarnas och stadens gemensamma projekt, inledde sin verksamhet i fredags. 23.3.2020 kl. 15:41
Lotta Keskinen mötte ett Kambodja bakom turistkulisserna.

utvecklingsarbete. Lotta Keskinen reste till Kambodja och Thailand för att få se de utvecklingsprojekt som församlingarna understöder. 25.3.2020 kl. 00:01

Permitteringsvarsel. Coronaviruset har föranlett Pedersörenejdens kyrkliga samfällighet att varsla permitteringar av hela personalen. Samarbetsförhandlingarna inleds nästa vecka. 19.3.2020 kl. 16:20
Nya direktiv: fler än tio får delta i jordfästningar, om de är nära anhöriga.

jordfästning. Det begränsade deltagarantalet vid kyrkliga förrättningar har väckt många frågor. Nu är direktiven reviderade: nära anhöriga får delta även om de är fler än tio personer. 18.3.2020 kl. 20:05
Brändö-Kumlinge församling är en liten församling, där kyrkoherden får sköta tekniken själv.

strömning. Att strömma andakter och gudstjänster är nytt i många församlingar, men Kent Danielsson satte igång genast, även om han är nybörjare. 18.3.2020 kl. 16:08
Mikael Kurkiala har vuxit upp i Finland men flyttade till Sverige under studietiden.

Modernitet. Mikael Kurkiala är kulturantropologen som länge trodde att kyrkans språk och ritualer tillhörde de andra – inte honom. I dag är han omvärldsbevakare för Svenska kyrkan och tycker att kyrkan tillhör alla, inte bara de troende. 18.3.2020 kl. 12:43
Den här bilden är tagen i St. Marys Church i Dingle, Irland. Där firar kyrkorna tillsvidare mässa, men inte med fler än 100 personer.

coronaepidemin. I hela Europa kämpar kyrkorna med samma problem: hur ska man ha kontakt med församlingsmedlemmarna, men samtidigt skydda dem från att bli smittade av coronaviruset? 17.3.2020 kl. 17:27
Biskop Bo-Göran Åstrand vill poängtera att församlingen finns där för alla medlemmar som behöver den.

coronaepidemin. Kyrkliga förrättningar sköts nu med undantagsarrangemang: högst tio kan delta. Till gudstjänst samlas församlingen inte fysiskt. – Men vi har inte släckt lamporna, säger biskop Bo-Göran Åstrand och hoppas på fungerande tekniska lösningar ute i församlingarna 16.3.2020 kl. 21:06
Kyrkorna stängs för gudstjänstgemenskap, men hålls öppna för stillhet och bön.

undantagstillstånd. Nu råder undantagstillstånd i Finland. Gudstjänsterna fortsätter, men utan att församlingen är närvarande i kyrkorummet. 16.3.2020 kl. 19:21
Anita Ismark bar korset vid ingångsprocessionen.

biskopsvisitation. Coronavirusets effekter slog till med full kraft under helgens biskopsvisitation i Korsnäs. Stora delar av det program som planerats fick inhiberas och kvar blev bara biskop Bo-Göran Åstrands träff med förtroendevalda samt söndagens högmässa och påföljande visitationsstämma som ”bakades ihop” till en programpunkt. 15.3.2020 kl. 15:15
Petrus församlings kyrkoherde Daniel Björk och Pedersöre församlings kyrkoherde Kaj Granlund har båda varit tvungna att pausa mycket av verksamheten i sina församlingar.

coronaepidemin. En stor del av församlingarnas verksamhet tar paus under den närmaste tiden. Gudstjänster och förrättningar sköts, men i något anpassad form för att minska risken för smittspridning. Både i Pedersöre församling och i Petrus församling i Helsingfors betonar man att församlingen fortfarande finns till för den som behöver den. 13.3.2020 kl. 11:49
Biskop Bo-Göran Åstrands visitation i Korsnäs församling blir mycket avskalad.

epidemi. I helgen gör biskop Bo-Göran Åstrand biskopsvisitation i Korsnäs, som planerat – men i mycket avskalad form. – Nu om någonsin ska vi hålla ihop, och jag tänker att tillsammans och med Guds hjälp kommer vi igenom också det här, säger biskopen. 13.3.2020 kl. 10:02
Kyrkostyrelsen uppmanar nu alla i kyrkan att jobba på distans, om bara möjligt.

coronaepidemin. Inga resor, inga möten, jobba hemma, rekommenderar Kyrkostyrelsen i anvisningar till församlingarna och stiften med anledning av coronaviruset. 13.3.2020 kl. 09:19

Just nu verkar Johannes församling huvudsakligen i Johanneskyrkan, som i framtiden blir väldigt dyr.

SPARMÅL. Johannes församling måste spara. Igår kväll hamnade de lokaler församlingen ska använda i framtiden på det nya församlingsrådets bord. – Nu är allt helt öppet, säger kyrkoherden. 17.1.2023 kl. 16:30
Att rå om sig själv innebär bland annat att Wolfgang Falk ibland kan jobba på distans från sommarstugan i Monäs.

KARRIÄRBYTE. Han har jobbat i kyrkliga sammanhang i stort sett hela arbetslivet. Först som pastor och sedan som ekonom. Wolfgang Falk ser det som ett liv i kyrkans hägn, men i olika roller. 13.1.2023 kl. 09:33

Helsingfors. Hon vill att församlingen ska bli en öppen famn för nyfinländare. 25.1.2023 kl. 00:00

ANDETAG. Catherine Granlund är bloggen Andetags nya skribent på Kyrkpressens webbsida. – Jag kombinerar diakonijobb med skrivande och läsande, bloggandet är en andningskanal för mig. 11.1.2023 kl. 19:00

profilen. Markus Finnholm ser annorlunda på ett nytt år än han gjort tidigare i sitt liv. Efter en del motgångar har han fått sitt första riktiga jobb. 9.1.2023 kl. 08:29