På världens näst största flyktingbosättning i Uganda bygger Kyrkans Utlandshjälp skolor och vidareutbildar lärare. Skola och undervisning betraktas som livräddande i krissituationer.

Skolan är en livräddare i kriser

biståndsarbete.

”Mitt barn är värdefullt precis sådant som det är.”
Skolan förändrar både föräldrarnas och samhällets inställning till personer med funktionsnedsättning.

16.1.2020 kl. 00:00

Kristiina Kartano har fyra barn, varav ett med tämligen grava funktionsnedsättningar.
– Santeri är i dag 22 år och bor på samma vårdhem som sångaren från punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivät, de har underbar musikterapi där, säger Kartano som själv varit egenvårdare för sonen i nio år.Under den tiden stod allt annat stilla, studier och jobb fick vänta. Santeri var ofta sjuk, flera gånger var han nära att stryka med i olika infektioner.

Kristiina Kartano är präst i Dickursby församling i Vanda. Foto: Nina Österholm

– Men vi var ett stort team runt Santeri, underbara terapeuter. När alla är engagerade med såväl hjärna som hjärta i ett barn så uppstår en särskild gemenskap som bär, och det behövs verkligen. Det krävs otrolig uthållighet hos föräldrarna att ta hand om ett barn med stora specialbehov. Man måste gång på gång anknyta på nytt till barnet, tåla omgivningens blickar och den långsamma utvecklingen. Ingen förälder borde lämnas ensam i den situationen, säger Kristiina Kartano.


Barnen göms undan
Människor med olika former av funktionshinder finns över hela världen men vården och acceptansen för ett avvikande beteende eller utseende varierar mellan kulturer. I december besökte Kristiina Kartano Uganda i östra Afrika i egenskap av förtroendevald i Helsingfors församlingar. Där fick hon bland annat besöka Apo Army Primary School, en skola som samlar 200 döva, stumma, barn med Downs syndrom och många andra funktionshinder.

– Vi är ganska övertygade om att det finns betydligt fler än 200 barn i trakten som skulle förtjäna en plats på skolan, men barn med funktionsnedsättningar göms fortfarande delvis undan av familjerna eftersom man skäms för dem, säger Moreen Akankwasa på Kyrkans Utlandshjälp.

Majoriteten av utlandshjälpens anställda i Uganda är själva ugandier, precis som Moreen Akankwasa som arbetar med utbildningsfrågor. Foto: Nina Österholm

Skolan är inte enbart för elever med särskilda behov utan barnen är integrerade i en vanlig grundskola. Skolan å sin sida samlar elever både från lokalsamhället och från flyktingbosättningen Bidibidi, som ligger i närheten av skolan.

– Det första steget är att försöka hitta föräldrarna, sprida kunskap och försöka övertyga föräldrarna om att barnen är trygga i skolan trots sina funktionsnedsättningar, säger Akankwasa.
Det är också viktigt med upplysning för de andra elevernas föräldrar eftersom det på många platser lever kvar en tro att funktionsnedsättningar är smittsamma.

– Som förälder till ett barn med specialbehov är risken alltid stor att du blir ensam med både din sorg och dina frågor. Som flykting är du extra sårbar ifall du förlorat kontakten till släkten och vänner som du kanske vanligtvis skulle fråga om hjälp och råd, säger Kristiina Kartano.

Hon tror ändå att en skolplats kan vara den avgörande bekräftelse som ger livet en ny mening och riktning för såväl barnet som familjen.
– Sorgen över det handikappade barnet är inte längre överväldigande när du får erfara att någon annan bryr sig om barnet, om familjen och er framtid. Någon annan delar din känsla av att just ditt barn är viktigt och värdefullt, att ditt barn förtjänar en skolplats. Det är livsavgörande, säger Kristiina Kartano.

Skolan räddar liv
Bidibidi är ursprungligen en liten by i norra Uganda som år 2016 förvandlades till världens näst största flyktingbosättning sedan nära 300 000 sydsudaneser flytt undan oroligheterna på andra sidan gränsen. Kyrkans Utlandshjälp är en av många organisationer som arbetar på bosättningen och den finländska organisationen fick nyligen ansvaret för implementeringen av all skolundervisning på hela flyktingbosättningen.

– Ni finländare har ju den bästa undervisningen i världen, har vi hört, säger Severino Taban Ayo som jobbar för Kyrkans Utlandshjälp med att stöda och vidareutbilda lärarkåren.
Ayo, som själv är matematiklärare till utbildningen, flydde från inbördeskriget i Sudan till Uganda på 1980-talet. Han fortsatte sin egen skolgång på flykt och fick med tiden möjlighet att studera också på högskolenivå.

– Om det blir fred i Sydsudan i dag så åker jag hem i morgon. Hemma är alltid hemma och de allra flesta flyktingar längtar ständigt tillbaka, säger Severino Taban Ayo. Foto: Nina Österholm

– Om vi någonsin ska kunna bygga upp vårt land igen så behöver vi en utbildad befolkning, säger Ayo.
Han är övertygad om att landets problem skulle gå att lösa vid förhandlingsbordet ifall man satsade mer på utbildning av befolkningen.

Skola och undervisning har nyligen börjat räknas till de stödåtgärder som betraktas som livräddande i krissituationer. Näst efter de primära basbehoven som mat, hälsovård och tak över huvudet följer skolgång.
– En trång skola i ett tält är ändå mångfalt bättre än ingen skola alls. Klassrum, lärare, lektioner och föräldramöten är samtidigt trygga platser, vuxna förebilder, rutiner och sammanhållning, en stabil punkt i den i övrigt ofta kaotiska tillvaro som flyktingar lever i, säger Helena Sandberg, som arbetat som utbildningsspecialist för Kyrkans Utlandshjälp i östra Afrika under flera år.

Ändå är undervisning och skolbyggen ingen prioriterad mottagare av donationer bland de organisationer som arbetar vid krishärdar runtom i världen. Endast 2,1 procent av det humanitära stödet går i dag till skol- och undervisningsrelaterade projekt.

– Genom skolan och lärarna kan man också förändra ett helt system och tankesätt, säger Helena Sandberg som jobbat mycket med det hon kallar för ”mjuka komponenter” i undervisningen.

Helena Sandberg var den första finlandssvenska volontären för Lärare utan gränser. Foto: Nina Österholm

Det handlar om attitydarbete, om respekten för barn och alla människors lika värde och rättigheter.
– Staten granskar skolorna, man rankar dem och utför kontroller. Ifall staten förändrar sitt tillvägagångssätt och sitt bemötande av rektorer och lärare åt ett mer uppmuntrande och understödjande håll, förändras också lärarnas attityder gentemot varandra och barnen. Lärarna känner sig mindre pressade och vågar i sin tur vända sig till barnen med en mer uppmuntrande och understödjande attityd istället för kontroll och bestraffningar, förklarar Sandberg.

Hundra i klassen
En vanlig skoldag i norra Uganda börjar mellan sju och halv åtta på morgonen. Då sopar eleverna klassrummet och städar skolgården. Klockan åtta är det namnupprop under träden på gården, i en del skolor hissas också flaggan och man sjunger nationalsången tillsammans. Sedan inleds dagens första lektioner. Det kan vara allt mellan 45 och 200 elever i ett normalstort klassrum, många i våra ögon små skolbyggnader har långt över tusen elever.

– Lärarna har få möjligheter att se eller hjälpa den enskilda eleven, man föreläser så gott det går och låter klassen upprepa efter läraren, berättar Helena Sandberg.

På Apo Army Primary School börjar dagen med väckning och morgonmål. Eftersom vägarna är dåliga och avstånden långa har man valt att från och med i år inhysa barnen med specialbehov i själva skolannexet. Det är möjligt med hjälp av understöd från FN:s flyktingorganisation UNHCR som står för 200 elevers inackordering på skolan.

– Vi hämtar dem hemifrån när terminen börjar och för hem dem efter terminens slut, vi har tre terminer, berättar Moreen Akankwasa.

Föräldrarna får besöka barnen fritt under terminen, men få har i praktiken möjlighet att röra sig långa vägar inom flyktingbosättningen som till sin yta är större än Helsingfors.

Akankwasa tror ändå att gemenskapen på skolan betyder mycket för elevernas självkänsla.
– Du ser och förstår att du inte är ensam med dina utmaningar och det ger hopp.

Alla lärare på skolan kan teckenspråk, det finns ramper och toaletterna är handikappanpassade.
– Specialeleverna har egna assistenter som repeterar skolstoffet med eleverna och läser läxor, berättar Moreen Akankwasa.
Tyvärr finns det ännu ingen elektricitet på skolan, så läxorna måste vara färdiga innan mörkret faller mellan sex och sju på kvällen.

Kämpar för acceptans
Kristiina Kartano är både hoppfull och frustrerad efter besöket på Apo Army Primary School.
– När jag vet hur mycket olika hjälpmedel i form av exempelvis appar och spel som det finns i dag, sådant som jag sett att specialbarn har nytta av, så känns det otroligt frustrerande att de här barnen inte ens har elektricitet om kvällarna. Mycket av deras kapacitet förblir outnyttjad.

Samtidigt gläds hon över attitydarbetet som hela samhället får till godo genom att erbjuda alla barn möjlighet till skola och utbildning.

– Alla samhällen behöver fundera över var problematiken kring personer med specialbehov egentligen ligger. Är det den enskilda människan som är problemet eller samhället omkring som är oförmöget att acceptera olikheter?

Hon tror på kamratstöd och ”empowerment”, exempelvis i form av föräldraföreningar och olika inofficiella nätverk.
– När jag som vit västerlänning och dessutom präst visade bilder på min pojke för en afrikansk mamma med ett handikappat barn så kunde hon inte tro sina ögon. Att vita kvinnor också kan få handikappade barn! Om vi tror på alla människors lika värde, om vi tror att alla människor är skapade till Guds avbild, då måste vi fortsätta kämpa också för de människor som inte är exakt som alla andra. Det är som ordspråket säger, att det blir väldigt tyst i skogen om bara de fåglar som sjunger bäst får höras.


Kommentar: Nina Österholm



Kriget frågar inte hur du mår

Jag minns en filmsnutt som började med ett ungt par, snygga, lyckliga, kvinnan tydligt gravid. Plötsligt förbyttes landskapet och de sprang över ett fält, hoppade över en flod och klättrade i berg, fortfarande vackra men i panik. Kontrasten var skarp gentemot den harmoni som rådde i öppningsscenen.

Kriget frågar inte hur du mår, om du är gravid eller ifall du har ett barn med specialbehov. Bland världens flyktingar finns alla sorters människor, också sjuka eller med olika funktionsnedsättningar. Som flykting är du automatiskt utsatt. Har du dessutom en funktionsnedsättning är du dubbelt så sårbar.

I december besökte en grupp anställda och förtroendevalda från Helsingfors församlingar Uganda och några av de projekt som Kyrkans Utlandshjälp har i landet. Tillsammans understöder församlingarna våra missions- och biståndsorganisationer med nästan tre miljoner euro per år – i klartext betyder det att en del av din kyrkoskatt går till skolbyggen och lärarlöner i Uganda. Tack för att du är med!

Inkluderande och likvärdig utbildning av god kvalitet och livslångt lärande för alla är ett av FN:s globala mål för hållbar utveckling. Det här är särskilt utmanande gällande flyktingar där bara lite över hälften i dagens läge får grundskolutbildning. Och klart att det är knepigt, en skola fylld med ofta traumatiserade barn med olika bakgrunder och föräldrar som tvingats lämna sina hem och liv bakom sig är ingen lätt helhet att organisera.

Ändå finns där så mycket potential, hopp för den enskilde, möjlighet att bygga både framtid och fred. Hur kan vi låta bli att ta den chansen till förändring?

Som mamma frågar jag mig förstås om det är idealiskt att barnen med funktionsnedsättningar skiljs från föräldrarna för att gå i skolan. Jag funderar också med vilka förhandsinställningar ett ”skolsystem” kommer. Även om lärarna är ugandier måste biståndsorganisationernas närvaro och ledarskap påverka innehållet och utformningen av undervisningen i någon mån.

Men kriget frågar kanske inte heller efter den idealiska lösningen. Man väljer den för stunden bästa utvägen för de flesta. Då kanske det blir internat – kanske hemlängtan och ensamhet men utbildning, en ny gemenskap och acceptans. I bästa fall blir det fred

Nina Österholm



litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00

homosexualitet. Tjugo ledare inom några av kyrkans väckelserörelser säger nej till biskoparnas kompromiss i frågan om samkönat äktenskap. Uttalandet tar avstånd från homosexualitet helt och hållet. 21.3.2024 kl. 09:21

Teologiska fakulteten. – Det finns en stark längtan efter att tro på något mer. Vad ”mer” är, det är vad vi försöker ta reda på inom teologin. Det säger Björn Vikström. 18.3.2024 kl. 10:42

AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet sammanträdde på måndagen. 18.3.2024 kl. 16:47

Änglar. Marika Salomaa pausade anställningen som personaladministratör och satsade på att bli keramiker. Nu tillverkar hon tröstänglar som Matteus församling delar ut till personer som förlorat en anhörig. 18.3.2024 kl. 08:00

kyrkoherdeinstallation. Hård vind gjorde att förrättarna vid kyrkoherdeinstallationen i Saltvik inte kom i land på Åland. 17.3.2024 kl. 11:15

pilgrimsvandring. St Olav Ostrobothnia certifierades i maj både som en del av St Olavsleden och som europeisk kulturrutt. Vid alla officiella pilgrimsleder ska det finnas minst ett pilgrimscenter, och St Olav Ostrobothnias första center är i Trefaldighetskyrkan. 11.9.2024 kl. 15:19

BORGÅ STIFT. Domprostjobbet i Borgå blir ledigt från advent 2025 när Mats Lindgård lämnar jobbet. 10.9.2024 kl. 18:47

Bidrag. Bo och Gunvor Skogmans minnesfond är en allmännyttig fond för kristen verksamhet i Finland och utlandet. 10.9.2024 kl. 14:20

betraktat. ”Kom ihåg att ni kan berätta om alla era problem till Jesus”, säger barnledaren under miniorandakten. Jag är nio år och lyssnar uppmärksamt medan lågan från andaktsljuset i mitten av ringen fladdrar. Bredvid ljuset på golvet ligger den lilla ljussläckaren av metall. Snart ska någon av barnen få använda den när andaktsstunden är slut. Det är inte min tur idag. 8.9.2024 kl. 15:09

BISKOPSMÖTET. Biskop Mari Leppänen fick stöd av centrala namn i biskopsmötet. Hon ville rösta ut Sley och Kansanlähetys som bygger nätverk för dem som motsätter sig kvinnor som präster. Vid mötet som hölls på Åland föll rösterna 7 – 3. 6.9.2024 kl. 10:25

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet