På världens näst största flyktingbosättning i Uganda bygger Kyrkans Utlandshjälp skolor och vidareutbildar lärare. Skola och undervisning betraktas som livräddande i krissituationer.

Skolan är en livräddare i kriser

biståndsarbete.

”Mitt barn är värdefullt precis sådant som det är.”
Skolan förändrar både föräldrarnas och samhällets inställning till personer med funktionsnedsättning.

16.1.2020 kl. 00:00

Kristiina Kartano har fyra barn, varav ett med tämligen grava funktionsnedsättningar.
– Santeri är i dag 22 år och bor på samma vårdhem som sångaren från punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivät, de har underbar musikterapi där, säger Kartano som själv varit egenvårdare för sonen i nio år.Under den tiden stod allt annat stilla, studier och jobb fick vänta. Santeri var ofta sjuk, flera gånger var han nära att stryka med i olika infektioner.

Kristiina Kartano är präst i Dickursby församling i Vanda. Foto: Nina Österholm

– Men vi var ett stort team runt Santeri, underbara terapeuter. När alla är engagerade med såväl hjärna som hjärta i ett barn så uppstår en särskild gemenskap som bär, och det behövs verkligen. Det krävs otrolig uthållighet hos föräldrarna att ta hand om ett barn med stora specialbehov. Man måste gång på gång anknyta på nytt till barnet, tåla omgivningens blickar och den långsamma utvecklingen. Ingen förälder borde lämnas ensam i den situationen, säger Kristiina Kartano.


Barnen göms undan
Människor med olika former av funktionshinder finns över hela världen men vården och acceptansen för ett avvikande beteende eller utseende varierar mellan kulturer. I december besökte Kristiina Kartano Uganda i östra Afrika i egenskap av förtroendevald i Helsingfors församlingar. Där fick hon bland annat besöka Apo Army Primary School, en skola som samlar 200 döva, stumma, barn med Downs syndrom och många andra funktionshinder.

– Vi är ganska övertygade om att det finns betydligt fler än 200 barn i trakten som skulle förtjäna en plats på skolan, men barn med funktionsnedsättningar göms fortfarande delvis undan av familjerna eftersom man skäms för dem, säger Moreen Akankwasa på Kyrkans Utlandshjälp.

Majoriteten av utlandshjälpens anställda i Uganda är själva ugandier, precis som Moreen Akankwasa som arbetar med utbildningsfrågor. Foto: Nina Österholm

Skolan är inte enbart för elever med särskilda behov utan barnen är integrerade i en vanlig grundskola. Skolan å sin sida samlar elever både från lokalsamhället och från flyktingbosättningen Bidibidi, som ligger i närheten av skolan.

– Det första steget är att försöka hitta föräldrarna, sprida kunskap och försöka övertyga föräldrarna om att barnen är trygga i skolan trots sina funktionsnedsättningar, säger Akankwasa.
Det är också viktigt med upplysning för de andra elevernas föräldrar eftersom det på många platser lever kvar en tro att funktionsnedsättningar är smittsamma.

– Som förälder till ett barn med specialbehov är risken alltid stor att du blir ensam med både din sorg och dina frågor. Som flykting är du extra sårbar ifall du förlorat kontakten till släkten och vänner som du kanske vanligtvis skulle fråga om hjälp och råd, säger Kristiina Kartano.

Hon tror ändå att en skolplats kan vara den avgörande bekräftelse som ger livet en ny mening och riktning för såväl barnet som familjen.
– Sorgen över det handikappade barnet är inte längre överväldigande när du får erfara att någon annan bryr sig om barnet, om familjen och er framtid. Någon annan delar din känsla av att just ditt barn är viktigt och värdefullt, att ditt barn förtjänar en skolplats. Det är livsavgörande, säger Kristiina Kartano.

Skolan räddar liv
Bidibidi är ursprungligen en liten by i norra Uganda som år 2016 förvandlades till världens näst största flyktingbosättning sedan nära 300 000 sydsudaneser flytt undan oroligheterna på andra sidan gränsen. Kyrkans Utlandshjälp är en av många organisationer som arbetar på bosättningen och den finländska organisationen fick nyligen ansvaret för implementeringen av all skolundervisning på hela flyktingbosättningen.

– Ni finländare har ju den bästa undervisningen i världen, har vi hört, säger Severino Taban Ayo som jobbar för Kyrkans Utlandshjälp med att stöda och vidareutbilda lärarkåren.
Ayo, som själv är matematiklärare till utbildningen, flydde från inbördeskriget i Sudan till Uganda på 1980-talet. Han fortsatte sin egen skolgång på flykt och fick med tiden möjlighet att studera också på högskolenivå.

– Om det blir fred i Sydsudan i dag så åker jag hem i morgon. Hemma är alltid hemma och de allra flesta flyktingar längtar ständigt tillbaka, säger Severino Taban Ayo. Foto: Nina Österholm

– Om vi någonsin ska kunna bygga upp vårt land igen så behöver vi en utbildad befolkning, säger Ayo.
Han är övertygad om att landets problem skulle gå att lösa vid förhandlingsbordet ifall man satsade mer på utbildning av befolkningen.

Skola och undervisning har nyligen börjat räknas till de stödåtgärder som betraktas som livräddande i krissituationer. Näst efter de primära basbehoven som mat, hälsovård och tak över huvudet följer skolgång.
– En trång skola i ett tält är ändå mångfalt bättre än ingen skola alls. Klassrum, lärare, lektioner och föräldramöten är samtidigt trygga platser, vuxna förebilder, rutiner och sammanhållning, en stabil punkt i den i övrigt ofta kaotiska tillvaro som flyktingar lever i, säger Helena Sandberg, som arbetat som utbildningsspecialist för Kyrkans Utlandshjälp i östra Afrika under flera år.

Ändå är undervisning och skolbyggen ingen prioriterad mottagare av donationer bland de organisationer som arbetar vid krishärdar runtom i världen. Endast 2,1 procent av det humanitära stödet går i dag till skol- och undervisningsrelaterade projekt.

– Genom skolan och lärarna kan man också förändra ett helt system och tankesätt, säger Helena Sandberg som jobbat mycket med det hon kallar för ”mjuka komponenter” i undervisningen.

Helena Sandberg var den första finlandssvenska volontären för Lärare utan gränser. Foto: Nina Österholm

Det handlar om attitydarbete, om respekten för barn och alla människors lika värde och rättigheter.
– Staten granskar skolorna, man rankar dem och utför kontroller. Ifall staten förändrar sitt tillvägagångssätt och sitt bemötande av rektorer och lärare åt ett mer uppmuntrande och understödjande håll, förändras också lärarnas attityder gentemot varandra och barnen. Lärarna känner sig mindre pressade och vågar i sin tur vända sig till barnen med en mer uppmuntrande och understödjande attityd istället för kontroll och bestraffningar, förklarar Sandberg.

Hundra i klassen
En vanlig skoldag i norra Uganda börjar mellan sju och halv åtta på morgonen. Då sopar eleverna klassrummet och städar skolgården. Klockan åtta är det namnupprop under träden på gården, i en del skolor hissas också flaggan och man sjunger nationalsången tillsammans. Sedan inleds dagens första lektioner. Det kan vara allt mellan 45 och 200 elever i ett normalstort klassrum, många i våra ögon små skolbyggnader har långt över tusen elever.

– Lärarna har få möjligheter att se eller hjälpa den enskilda eleven, man föreläser så gott det går och låter klassen upprepa efter läraren, berättar Helena Sandberg.

På Apo Army Primary School börjar dagen med väckning och morgonmål. Eftersom vägarna är dåliga och avstånden långa har man valt att från och med i år inhysa barnen med specialbehov i själva skolannexet. Det är möjligt med hjälp av understöd från FN:s flyktingorganisation UNHCR som står för 200 elevers inackordering på skolan.

– Vi hämtar dem hemifrån när terminen börjar och för hem dem efter terminens slut, vi har tre terminer, berättar Moreen Akankwasa.

Föräldrarna får besöka barnen fritt under terminen, men få har i praktiken möjlighet att röra sig långa vägar inom flyktingbosättningen som till sin yta är större än Helsingfors.

Akankwasa tror ändå att gemenskapen på skolan betyder mycket för elevernas självkänsla.
– Du ser och förstår att du inte är ensam med dina utmaningar och det ger hopp.

Alla lärare på skolan kan teckenspråk, det finns ramper och toaletterna är handikappanpassade.
– Specialeleverna har egna assistenter som repeterar skolstoffet med eleverna och läser läxor, berättar Moreen Akankwasa.
Tyvärr finns det ännu ingen elektricitet på skolan, så läxorna måste vara färdiga innan mörkret faller mellan sex och sju på kvällen.

Kämpar för acceptans
Kristiina Kartano är både hoppfull och frustrerad efter besöket på Apo Army Primary School.
– När jag vet hur mycket olika hjälpmedel i form av exempelvis appar och spel som det finns i dag, sådant som jag sett att specialbarn har nytta av, så känns det otroligt frustrerande att de här barnen inte ens har elektricitet om kvällarna. Mycket av deras kapacitet förblir outnyttjad.

Samtidigt gläds hon över attitydarbetet som hela samhället får till godo genom att erbjuda alla barn möjlighet till skola och utbildning.

– Alla samhällen behöver fundera över var problematiken kring personer med specialbehov egentligen ligger. Är det den enskilda människan som är problemet eller samhället omkring som är oförmöget att acceptera olikheter?

Hon tror på kamratstöd och ”empowerment”, exempelvis i form av föräldraföreningar och olika inofficiella nätverk.
– När jag som vit västerlänning och dessutom präst visade bilder på min pojke för en afrikansk mamma med ett handikappat barn så kunde hon inte tro sina ögon. Att vita kvinnor också kan få handikappade barn! Om vi tror på alla människors lika värde, om vi tror att alla människor är skapade till Guds avbild, då måste vi fortsätta kämpa också för de människor som inte är exakt som alla andra. Det är som ordspråket säger, att det blir väldigt tyst i skogen om bara de fåglar som sjunger bäst får höras.


Kommentar: Nina Österholm



Kriget frågar inte hur du mår

Jag minns en filmsnutt som började med ett ungt par, snygga, lyckliga, kvinnan tydligt gravid. Plötsligt förbyttes landskapet och de sprang över ett fält, hoppade över en flod och klättrade i berg, fortfarande vackra men i panik. Kontrasten var skarp gentemot den harmoni som rådde i öppningsscenen.

Kriget frågar inte hur du mår, om du är gravid eller ifall du har ett barn med specialbehov. Bland världens flyktingar finns alla sorters människor, också sjuka eller med olika funktionsnedsättningar. Som flykting är du automatiskt utsatt. Har du dessutom en funktionsnedsättning är du dubbelt så sårbar.

I december besökte en grupp anställda och förtroendevalda från Helsingfors församlingar Uganda och några av de projekt som Kyrkans Utlandshjälp har i landet. Tillsammans understöder församlingarna våra missions- och biståndsorganisationer med nästan tre miljoner euro per år – i klartext betyder det att en del av din kyrkoskatt går till skolbyggen och lärarlöner i Uganda. Tack för att du är med!

Inkluderande och likvärdig utbildning av god kvalitet och livslångt lärande för alla är ett av FN:s globala mål för hållbar utveckling. Det här är särskilt utmanande gällande flyktingar där bara lite över hälften i dagens läge får grundskolutbildning. Och klart att det är knepigt, en skola fylld med ofta traumatiserade barn med olika bakgrunder och föräldrar som tvingats lämna sina hem och liv bakom sig är ingen lätt helhet att organisera.

Ändå finns där så mycket potential, hopp för den enskilde, möjlighet att bygga både framtid och fred. Hur kan vi låta bli att ta den chansen till förändring?

Som mamma frågar jag mig förstås om det är idealiskt att barnen med funktionsnedsättningar skiljs från föräldrarna för att gå i skolan. Jag funderar också med vilka förhandsinställningar ett ”skolsystem” kommer. Även om lärarna är ugandier måste biståndsorganisationernas närvaro och ledarskap påverka innehållet och utformningen av undervisningen i någon mån.

Men kriget frågar kanske inte heller efter den idealiska lösningen. Man väljer den för stunden bästa utvägen för de flesta. Då kanske det blir internat – kanske hemlängtan och ensamhet men utbildning, en ny gemenskap och acceptans. I bästa fall blir det fred

Nina Österholm



PERSONEN. – En finsk soldat utbildas inte till att döda utan till att försvara, säger Cecilia Alameri, som är teolog och löjtnant i reserven. 12.10.2022 kl. 18:59

FÖRSAMLINGSVALET. Ett öppet klimat i församlingen, där kyrkoherden är tydlig, öppen och mottaglig för förslag och motförslag. Det har skapat en bra utgångspunkt för församlingsvalet i Åbo. Petra Lindblad har suttit i arbetsgruppen som har vaskat fram många nya kandidater. 12.10.2022 kl. 10:00

ekumenik. Ortodoxa Maria Mountraki från Helsingfors blir en av 150 som leder arbetet i Kyrkornas världsråd. 11.10.2022 kl. 10:00

FÖRSAMLINGSVALET. – Det är dags att se över kyrkans oändligt krångliga valsystem, anser Siv Sandberg som är en av Svenskfinland ledande sakkunninga på demokratifrågor. 11.10.2022 kl. 15:59

Helsingfors. Den vacklande ekonomin i Matteus församling i Helsingfors blir inte bättre av att svenska församlingar i huvudstaden fusioneras. Driv på att höja skatte­öret i stället, föreslås i en rapport till domkapitlet. 6.10.2022 kl. 15:04

FÖRLOSSNING. Redan som sjuåring visste Johanna Holmäng att hon ville bli barnmorska. Hennes jobb är hennes kall. Varje dag möter hon stor förväntan, men vissa gånger också bottenlös förtvivlan. – Ibland måste jag gå från sorgens rum in i glädjens, då är det inte lätt att hålla masken, säger hon. 28.9.2022 kl. 13:31

PREPPERPRÄST. När Sverige inte hade ett enda stridsflygplan att sända upp då Ryssland övade kärnvapenanfall gick det upp för prepperprästen Jonas Ahlforn i Örebro att det inte räcker att bunkra upp toalettpapper som förberedelse för en samhällskris. 29.9.2022 kl. 11:00

BORGÅ STIFT. Efter pandemin har det varit svårare att få till dop. Begravningar och minnesstunder har förändrats. Vid prästernas synodalmöte i Åbo sade biskop Bo-Göran Åstrand att kyrkan inte blir som förut – också dess särställning som folkkyrka ifrågasätts nu i riksdagen. 29.9.2022 kl. 00:00

SYSKON. Kjell Westö och Mårten Westö är bröder, författare och spelar i samma band. De har ärvt ett depressivt stråk, men hanterar det på olika sätt. Den ena är intensiv, den andra är lugn. Den ena ber ibland, den andra köpslog en gång med Gud och blev avslöjad som spelare. 28.9.2022 kl. 10:38

BORGÅ STIFT. 21-åriga Moa Eklund har skapat logon för Borgå stifts hundraårsjubileum. – Sedan jag flyttade till Helsingfors har jag fått upp ögonen för gemenskapen i stiftet, säger hon. 26.9.2022 kl. 19:09

KRISTEN BILDKONST. Den svensk-israeliska konstnären Birgitta Yavari-Ilan åkte för 50 år sedan ut ur Vetlanda i Småland i sin ljusblå Volkswagen för att bosätta sig i Jerusalem. För en generation i Norden har hon stått för ett kristet bildspråk kring tro, kärlek och glädje. 27.9.2022 kl. 19:00

Åbo akademi. Genusforskaren och teologen Cecilia Nahnfeldt blir sannolikt ny professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi. Fakultetsrådets val ska ännu formellt bekräftas av universitetets ledning. 27.9.2022 kl. 16:52

FÖRSAMLINGSVALET. I Esbo, Grankulla och Vanda blir det inget församlingsval på svenska i höst. Orsak: för få kandidater. I Esbo var Jannika Lassus valombud för den enda kandidatlista som nu besätter alla 26 platser med 26 kandidater – i landets största svenska församling. 23.9.2022 kl. 11:32

ALZHEIMER. När Hanna Jensens mamma fick en minnessjukdom blev mamman aktiv, företagsam, pratsam – och väldigt ilsken. – Det fanns en tid då jag var så frustrerad att jag inte ville se henne i ögonen, men idag ser jag på mamma med varm blick. 22.9.2022 kl. 16:15

JÄMSTÄLLDHET. Kyrkostyrelsen har beviljat kyrkans pris för jämställdhet och likabehandling till biskop emerita Irja Askola. 22.9.2022 kl. 15:09

Konst. – Mycket hellre analyserar jag en film som handlar om tvivel jämfört med en färdigtuggad berättelse om tro, säger filmkritikern Silja Sahlgren-Fodstad. 5.2.2024 kl. 15:15

laestadianer. Över 3 000 finlandssvenska laestadianer är involverade i diskussioner om att rörelsen ska ta steg ur den evangelisk-lutherska kyrkan. I allt större utsträckning kommer man att hålla nattvard och konfirmation i sina egna bönehus. Alternativet att grunda en egen kyrka är ändå inte aktuellt. 30.1.2024 kl. 14:04

ungdomens kyrkodagar. Jennifer Enqvist är en av de delegater som är på väg till UK i år. Hon vill se församlingarna bli bättre på att inkludera barnen, kyrkans framtid. 29.1.2024 kl. 12:22

Teologi. Tron måste ges vidare med en öppen hand, inte en knuten näve. – Barn kan också tänka teologiskt, säger den svenske teologen Joseph Sverker. 26.1.2024 kl. 09:00

LIVSÅSKÅDNING. Kevin Holmström är en sökare som tror att det mesta är vårt eget fel och vår egen förtjänst, men som ibland vill hålla någon i handen. 24.1.2024 kl. 16:42

I samarbete med Kyrkans central för det svenska arbetet