Nära järnvägsstationen i Bennäs ligger huset där Roger Eriksson växte upp. Hans mamma såg till att dörren till deras hus alltid var öppen.
– Alla fick komma in, men de som var onyktra fick sitta i farstun.
Hon var söndagsskollärare i byns baptistförsamling Betel. Hans pappa hörde till lutherska kyrkan.
Som barn blev både Roger och systern döpta och som åttaåring gick han i två söndagsskolor och två juniorklubbar. Skillnaderna mellan samfunden var inget han märkte som barn. Båda söndagsskolorna leddes av två tanter och följde samma upplägg. Med baptismen följde en del stränga regler: dans var förbjudet, liksom film.
– Jag glömmer aldrig hur dåligt samvete jag hade när jag varit och sett på ”Finlands järnvägar 100 år”, säger han och skrattar.
Senare kunde han känna igen det här hos ungdomar från väckelserörelserna som satt i hans klassrum.
I tonåren fick syskonen själva välja sin väg. Roger blev konfirmerad, hans syster döptes i Betaniaförsamlingen i Jakobstad.
Ögonblicken som avgjorde
Han hade tagit studenten, fullgjort sin värnplikt och skulle börja läsa på inträdesprovet i biologi – och konstaterade: oj, vad mycket tentamenslitteratur, hur ska jag orka?
– Så öppnade jag Kyrkpressen och där stod: ”Ansökningstiden till Teologiska fakulteten går ut. Antagning på basen av betyg.”
– Jag visste inget om vad teologi var när jag började. Man skulle studera, det var det viktiga.
Var det en slag vägledning? Det vet han inte. Det var först efteråt hans mamma berättade att han redan som femåring sagt ”jag ska bli präst”.
– Men jag blev ju inte präst, och det har sin historia.
Det var efter det första året som religionslärare i Sursik – där han undervisat varenda klass i högstadiet och alla i gymnasiet – som de ringde från domkapitlet och frågade om han ville bli prästvigd.
– Jag var så totalt slut så det fanns inte en chans. Och varför skulle jag bli prästvigd? Jo, de hade behov av vikarier i Pedersöre prosteri den sommaren. Så jag tackade nej.
Andra gången var det den nyblivna biskopen Erik Vikström som erbjöd honom prästvigning om han kom till Borgå och höll en lektion i gymnasiet. Det blev aldrig av och biskopen konstaterade senare: Det var inte din väg i livet.
"Men jag blev ju inte präst, och det har sin historia."
Även efter pensionen tycker han om att följa med var hans elever hamnat. För några år sedan fick han åka till Ständerhuset i Helsingfors och ta emot en utmärkelse för förtjänstfullt arbete. Då räknade han att det var ett fyrtiotal teologer som någon gång suttit på hans religionstimmar – idag är de ännu fler. Bland dem finns till exempel nuvarande biskopen Bo-Göran Åstrand, flera kyrkoherdar, doktorer och blivande doktorer.
– 2005 eller 2006 var jag på en religionslärardag. Vi var tjugo anmälda till kursen – åtta var före detta studerande från Pedersöre gymnasium.
Något av det han är mest stolt över är de kvinnor med rötterna i Pedersöre prosteri som blivit präster, trots att de kommer från en trakt som klassas som ganska konservativ.
Han hade på radion i klassrummet när kyrkomötet röstade om kvinnor kunde bli präster. Första gången blev det nej – då klappade pojkarna i klassen i händerna.
– Andra gången var det flickorna som applåderade.
"Då jag öppnade dörren till klassrummet och började förberedelserna för första lektionen var det nästan alltid någon som kom in och hade någonting att prata om eller som bara ville sitta där."
Roger Erikssons motto som lärare var att man bara behöver kunna motivera sina elever, då gör de resten själva. En givande diskussion är kanske viktigare än att hinna igenom allt som står i lektionsplanen. Han har ett kännspakt skratt som är bekant för alla före detta elever. Något av det han saknar mest med lärarjobbet är de möten som kunde uppstå under tidiga morgnar och raster.
– Då jag öppnade dörren till klassrummet och började förberedelserna för första lektionen var det nästan alltid någon som kom in och hade någonting att prata om eller som bara ville sitta där. Man fanns där och ibland utbytte man några tankar.
Han är fortfarande fullt sysselsatt, med styrelseuppdrag för Kårkulla och Folkhälsan, som viceordförande i gemensamma kyrkofullmäktige och nu även som representant i organisationskommittén som arbetar med församlingsfusionen i Pedersöre.
– Det är bra att ha något kvar. Det skulle ha blivit så abrupt om jag skulle ha slutat med allting på en gång. Då kan det hända att jag skulle ha börjat intressera sig för sådant som varför kommunen inte sköter diket här utanför huset.
I kommunpolitiken har han tackat för sig.
– Jag tror jag var en bättre lärare än politiker, jag var nog för snäll som politiker. Men jag har haft nytta av att veta vad som hänt i samhället och kunnat knyta an till det i min undervisning.
Född och bosatt i Bennäs. Tidigare lärare i religion och psykologi. Med och organiserar nya Pedersöre församling.