I butiken Lundagård i Jakobstad. Aja Lunds samlande är både jobb och hobby.

Våra saker blir konservburkar för våra känslor

samlare.

Man ska inte samla skatter på jorden, men tänk om sakerna är terapi, lek, möten och känslobehållare?

7.12.2019 kl. 11:13

– Min pappa dog när jag var tolv. Jag hade en idyllisk barndom, men då gick idyllen sönder, säger Aja Lund, fotograf, konstnär och samlare.

Efter sin pappas död samlade hon ihop de föremål hon förknippade med sin pappa och satte dem i en rödrosig chokladask som han hade haft på nattduksbordet.
– Jag tog det ganska rationellt då, kanske som ett skydd. Men sorgen efter pappa har kommit etappvis och följt mig hela livet: jag sörjer lite i taget.

Hon har alltid samlat. Först servetter, stenar, tepåsar, idag allt från dockskor till pianotangenter. I sina föremål förvarar och sparar hon sina känslor. Föremålen bär på det som det inte finns ord för, men de möjliggör också möten kring det som det inte finns ord för. I sin bok Jag är en samlare, jag vill ha mer! berättar hon om sitt eget samlande, men också om andras.
– Det intressanta är att samlandet och samtalen om föremålen ofta leder fram till något ganska svårt. Jag har aldrig varit särskilt mån om att ta reda på fakta eller historia om mina föremål. Jag kopplar inte mitt intellekt till föremålen, utan min känsla. Det är som med kärleken, det är någon sorts magi i det.

Hon tror att många samlare gömmer känslorna bakom sina föremål genom att intellektuellisera. Det är en njutning att umgås med sakerna och då vill man kanske inte prata sönder den. Att samla på föremål handlar inte bara om att gilla antikviteter eller om att tvångsmässigt omge sig med berg av grejer.
– Jag anser att föremålen gör oss personliga. De kan också vara väldigt kontaktskapande. För mig är samlandet en sorts terapi. Men det finns också en lättsamhet och lek i samlandet, något som inte alls är problematiskt utan handlar om lust.

Föremålen kan också berätta något om en händelse eller relation som varit viktig för oss.
– Föremålen blir som konservburkar för något berörande som vi varit med om.

För Aja Lund står sakerna för något positivt. Hon vill ha alla sina saker även om hon samtidigt kan känna att det är betungande att ha så mycket.
– Jag hinner inte vara med alla mina saker!

När hon träffar människor som ska göra sig av med saker – till exempel när de ska städa upp i sina föräldrahem och sälja rubbet – märker hon att det är väldigt känsliga situationer man kommer in i.
– Det är mycket sorg. När vi reder upp ett hem, när vi flyttar eller går vidare, kan sorg över sådant som vi inte fick representeras av föremål. Vi möts av känslan att livet kanske inte blev som vi hoppats på. Då tar vi ett föremål som ersättning för den känslan.

Hon kan inte svara på frågan om vilka föremål som är hennes viktigaste. Det skulle vara som att svara på frågan vilket barn som är hennes favoritbarn.
– Att jag samlar på så mycket material – trä och tyg och metall – kan jag uppleva som belastande. Jag lever i en mitt-i-livet-insikt om att livet är ganska kort. Jag har samlat väldigt mycket fram tills nu, och nu har halva livet gått och jag måste börja avsamla mig. Mitt materialsamlande påminner mig om min egen dödlighet.

För boken fotograferade hon till exempel sina samlingar av penslar och porslinsskärvor.
– Så satte jag dem på ekorosklasset, och jag var så nöjd! Men sen var jag där och plockade bort dem och satte dem in i förrådet igen.

Skärvorna fick stanna för att hon hade en fotoidé för dem. Med penslarna var det mer diffust.
– De är så fina, så vackra, jag har umgåtts med dem. Jag har egentligen inte ångest, men jag har mycket känslor: mycket sorg och saknad och drömmar och längtan och passion i mig. När jag målar – och jag målar mycket – då bearbetar jag allt det, jag målar in mina tankar och känslor i väggar, golv och tak hemma hos oss. När jag målar pratar jag kanske högt, jag kanske ber, jag kanske gråter, jag kanske lyssnar på en podd, jag kanske pratar i telefon med en vän. Mycket målande har gjorts i hemmet, som är en viktig plats för mig. Att inreda, att hålla på med hemmet, är mitt sätt att uttrycka någon form av omsorg och kärlek när jag kanske inte alltid klarar av att göra det i ord och handling.

I Bibeln står det att man inte ska samla skatter på jorden. Tänker du på det någonsin?

– Jag är uppvuxen med en stark bibeltro och tar seriöst på bibelordet, så för mig är det där ett problem som jag inte direkt har ett svar på. Visst kan jag se på sakerna som en form av missbruk och beroende, men jag kommer också till att det är mänskligt. Vem av oss har inte någon form av beroende?

Hon samlar ju inte på sakerna bara för att ha dem. För henne är de avkoppling, lek, något som förenar henne med andra.
– Jag kan ju också vara med Gud med mina saker.

Att skriva en bok om samlandet har varit svårt, för det känns egocentriskt, som om hon framhävde sig själv och provocerade – vilket hon också gör.
– Men jag vill bjuda på det personliga för att skapa möten och berättelser. Jag tror ju inte att vi ska leva genom saker utan gå bortom dem och söka människomöten, och Gud. Eller i omvänd ordning …

Egentligen tror hon att vi ska börja med att söka Gud.
– Men jag är väldigt dålig på det. Där finns det mycket skuld och dom i mig, i att jag hela tiden misslyckas så mycket med allt jag tror på. Men jag övar mig på att gå mot nåden och kärleken.

Sofia Torvalds



sjukdom. Isak Snellman och Johanna Sundqvist-Snellman är i 20-årsåldern, men har redan tvingats hanterat nästan tio år av sjukdom tillsammans. De har blivit vana vid att ställa om och leta lösningar – men oron, tröttheten och dialysen har de alltid med sig. 26.3.2025 kl. 14:22

Lokalt. Tacos och lovsång står naturligtvis på programmet när Replot församling bjuder till Tacom och lovom-söndagar i församlingshemmet. 25.3.2025 kl. 16:48

hopp. – Hopp är inget som kommer till oss som en skänk från ovan, säger Heidi Juslin-Sandin. Tvärtom menar hon. 24.3.2025 kl. 18:48

psykologi. När Trump skällde ut Zelenskyj i Vita huset betraktade den kristna terapeuten Markku Veilo scenen med intresse. – Det var ett klassiskt exempel på hur en människa reagerar utifrån sina känslolås och inte klarar av att bete sig vuxet, säger han. Men vi har alla en del i oss som exploderar eller imploderar oväntat – och den kan vi jobba med. 20.3.2025 kl. 10:01

Begravningsplatser. Runt om i Svenskfinland finns små begravningsplatser som drivs av föreningar eller sammanslutningar. Två begravningsplatser stöds av den lokala församlingen eller samfälligheten. 19.3.2025 kl. 10:00

KRISTEN YOGA. Stillhetens yoga utövas i dag i var femte församling i den evangelisk-lutherska kyrkan. Yogans ursprung utanför kristendomen och Europa väcker fortfarande frågor. Ny forskning ska titta på varför. 18.3.2025 kl. 10:00

film. Filmen om den tyska teologen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer är bioaktuell i vår. Filmen är skrämmande relevant i en tid då auktoritära ledare på nytt utmanar vårt civilkurage. Ylva Eggehorn, svensk poet, författare och Bonhoeffer-översättare, tycker att filmen är angelägen just idag. 17.3.2025 kl. 18:39

BISTÅND. När han fick e-post om att allt amerikanskt bistånd stoppas var Wycliffe Nsheka i chock.– Jag har jobbat med bistånd i Uganda i 23 år, och aldrig upplevt något liknande. 12.3.2025 kl. 12:42

Lokalt. Bibeldag med Jesu föräldar som tema ordnas i Solf. Det är länge sedan vi haft nån bibelfördjupningsgrej, konstaterade styrelsen för Kyrkans ungdoms krets i Solf–Sundom och gjorde slag i saken för att rätta till det. 11.3.2025 kl. 15:33

Kolumn. I många år kände jag att jag inte hörde hemma någonstans. Jag växte upp i södra Afrika, dit mina farföräldrar hade åkt för missionsarbete. När vi flyttade tillbaka till Finland hade jag länge svårt att svara på frågan varifrån jag kommer. 11.3.2025 kl. 13:30

Personligt. För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. 10.3.2025 kl. 14:54

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32

kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37

sjukdom. Isak Snellman och Johanna Sundqvist-Snellman är i 20-årsåldern, men har redan tvingats hanterat nästan tio år av sjukdom tillsammans. De har blivit vana vid att ställa om och leta lösningar – men oron, tröttheten och dialysen har de alltid med sig. 26.3.2025 kl. 14:22

Lokalt. Tacos och lovsång står naturligtvis på programmet när Replot församling bjuder till Tacom och lovom-söndagar i församlingshemmet. 25.3.2025 kl. 16:48

hopp. – Hopp är inget som kommer till oss som en skänk från ovan, säger Heidi Juslin-Sandin. Tvärtom menar hon. 24.3.2025 kl. 18:48

psykologi. När Trump skällde ut Zelenskyj i Vita huset betraktade den kristna terapeuten Markku Veilo scenen med intresse. – Det var ett klassiskt exempel på hur en människa reagerar utifrån sina känslolås och inte klarar av att bete sig vuxet, säger han. Men vi har alla en del i oss som exploderar eller imploderar oväntat – och den kan vi jobba med. 20.3.2025 kl. 10:01

Begravningsplatser. Runt om i Svenskfinland finns små begravningsplatser som drivs av föreningar eller sammanslutningar. Två begravningsplatser stöds av den lokala församlingen eller samfälligheten. 19.3.2025 kl. 10:00