– Det är stämningen här som gjort att jag är här för fjärde året i rad. Gemenskapen är helt otrolig. Människor är öppna och välkomnande. Du kan gå fram och prata med vem som helt och kanske få en kompis för livet, säger Walter Wallén som är en av programledarna i år.
På programmet finns workshops, andakter, mässor, fritid och kvällsshower med bland annat olika band.
Han ser fram emot eftermiddagens programpunkt.
– Vi har en ny biskop som ska vara på scen. Få se hur Bo-Göran Åstrand gör sig. Björn Vikström har kastat sig in i programmet tidigare år och bjudit på sig själv. Om vi har velat göra en video med honom så har han sagt: Okej, vad ska jag göra?
Det är lite nervöst att vara programledare.
– Men säger man lite fel så är det inte hela världen. Publiken här är väldigt förlåtande så det känns tryggt.
Wallén blir avbruten mitt i intervjun av ett gäng ungdomar som kommer och anmäler sin kompis till Open stage. Vi har en frivillig, utbrister de!
– Ni har ett offer, säger Walter Törnwall med lidande min.
Men han lovar ställa upp och uppträda när scenen är öppen för frivilliga stjärnor.
Vad ska du uppträda med?
– Stand up. Jag ska berätta torra vitsar säger han.
Biskopen som ensam skolpojke
”BeeeGeeee!” ekar det på stora scenen och femhundra ungdomar ropar och tjoar när Bo-Göran Åstrand äntrar scenen likt en rockstjärna med hårdrock dundrande i högtalarna. Programledarna utklädda till Teletubbies välkomnar honom .
Biskopen berättar lite om sig själv, att han växte upp på en svinfarm, och att han tyckte så mycket om grisarna att han gav dem namn.
– Det blir nog ingen svinfarmare av Bo-Göran, hörde jag min pappa säga en gång. Men jag har aldrig ångrat mitt val att bli präst.
Bo-Göran Åstrand berättar om två personer som gjort avtryck, temat för årets Höstdagar, på honom. Av sin farmor fick han viktiga livsvisdomar.
– Hon sa så här: Kom ihåg! Gör aldrig skillnad på människor för alla är lika mycket värda. Och du ska inte döma någon för du vet inte hur de har det.
Biskopen uppmanade ungdomarna att inte heller döma sig själva.
– Stanna upp någon morgon när du gör dig i ordning för skolan, och säg till dig själv: Jag är fin!
Det är knäpptyst i salen när biskopen berättar om sin tid i Sursik högstadium i Pedersöre. På skärmen bakom honom visas ett foto på skolbyggnaden.
– Det där regnskyddet ni ser på bilden, där finns ett långt, brunt järnrör. På det järnröret satt jag ensam, rast efter rast. Jag minns hur asfalten såg ut, hur buskagen och blommorna såg ut, för jag satt och tittade på allt varje dag. Jag tittade också på alla de andra som pratade och skrattade och var tillsammans.
Men en dag hände något.
– Efter nästan ett år satte sig en kille bredvid mig. Han frågade från vilken by jag kom och vi pratade lite. Sedan gick han, och jag tänkte att det var ju roligt att få prata en stund. Men nästa dag kom han tillbaka, och så fortsatte det rast efter rast. Jag fick komma med i hans gäng. Och jag minns tydligt dagen då han kom hem till mig och hälsade på, hur han satte sig bredvid mig i skolbussen. Det var första gången på väldigt länge som någon satt bredvid mig. Jag tror inte att jag skulle stå här i dag om han inte hade kommit och satt sig bredvid mig på det där järnröret. Du kan göra avtryck i någons liv, om du inte gör skillnad på människor och om du inte dömer.
Biskopen fick rungande och långa applåder.
Närpesbor överallt
Från Närpes har kring 100 ungdomar kommit ner till Toijala och Höstdagarna. Ett gäng närpeskillar ska strax delta i eftermiddagens workshop. De ska gymträna. Som på många ungdomsjippon så är nattsömnen inte högprioriterad.
– Jag har sovit en timme i natt ungefär, säger en av dem.
Varför så lite?
– Vi hade fullt upp med annat, film och sånt, säger han finurligt.
”Bra sjack, bra stämning!” tycker de om Höstdagarna så här långt. ”Jo!”, svarar de med en mun på frågan om de tänker komma igen nästa år.
Ett stort gäng flickor, också de från Närpes, deltar i Höstdagarna för första gången i år. De sammanfattar sina intryck så långt med ”Kul, råddigt, mycket folk!”
De har nyss deltagit i två olika workshopar där de fått spela brädspel och lära sig mer om hjälpledarverksamhet.
Musikal och madrasser
Daniel Jakobsson, ungdomsarbetsledare i Matteus församling i Helsingfors, hastar förbi med en madrass i högsta hugg.
Hur går det?
– Stressigt, svarar han och skrattar.
Han har dessutom hunnit skriva en musikal före Höstdagarna. Den har namnet Avtryck. Musikalen övas in av ungdomar i workshoppar under lördagen och framförs på söndag.
– Den handlar om en tjej som har Avici som idol och hur hon påverkas av hans död. Musikalen bygger på hans låtar, säger Jakobsson.
Beväringar
Dagens lunch är lasagnette. Det är sorl, skratt och slammer med bestick kring långborden när hundratals ungdomar äter sig mätta. Utanför matsalen står Andreas Nykvist från Kristna beväringsgruppen och kollar att alla har höstdagsarmbandet kring handleden. Ingen har försökt smita in utan armband än, försäkrar han.
– Vi är här för att hjälpa talkoarbetarna. Vi hjälper till i köket bland annat.
Han har själv varit vanlig deltagare på Höstdagarna tidigare.
– Jag diggar stämningen här!
Från 200 till 1000 deltagare
Patricia Högnabba sitter i styrelsen för Höstdagarna, som arrangeras av Förbundet kristen skolungdom.
– Jag säger samma sak varje år. Det bästa med Höstdagarna är att de görs av ungdomar för ungdomar. Jag är lika förvånad varje gång att ungdomar kommer redan på torsdag och bär madrasser och stannar längre på söndag och städar undan.
Hon har varit med och arrangerat Höstdagarna i många år och har sett uppslutningen variera.
– Från att deltagarna var nere i 200 för ett antal år sedan fick vi upp antalet till över 1000. Nu har vi kring 600 på plats. Vi måste hålla programmet brett, så här finns allt från andakter och bibelstudier till tv-spel, fotboll och cupcakebakning.