En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



Mikaela Björk är prästfru, trebarnsmamma, teolog och kock.

Kolumn. Förr eller senare kommer vi alla att avlövas, skriver Mikaela Björk. 15.10.2020 kl. 16:20
Brenda Serralde Luna är född i Xochimilco som är en del av Mexico City. Namnet betyder platsen där det blommar.

Förändring. Brenda Serralde Luna föddes i Mexico City men bor i Borgå. Hon har upplevt en jordbävning, plötslig fattigdom och stor kärlek. Det svåraste var när hon förlorade sin mamma. 15.10.2020 kl. 15:33
Bakom försäljningen döljer sig många år av kämpande för att bevara det svenska församlingshemmet.

Försäljning. Efter många års kämpande för att bevara församlingshemmet, men utan gehör, ger man nu upp den tanken. – Vi måste kunna gå vidare och utreda andra alternativ, säger Mats Lindgård. 15.10.2020 kl. 15:04
Josefin Silén hade tänkt bo kvar i Sverige ett tag – men möjligheten att stå på scen som Mary Poppins kunde hon inte tacka nej till.

teater. När Josefin Silén står på musikalscenen i Mary Poppins gestalt är hon sval, lätt bitsk och värdig. Men i verkliga livet har hon insett att det är fruktansvärt tråkigt att alltid vara cool och stark. 14.10.2020 kl. 18:20

val. Inom utsatt tid har den ledigförklarade kaplanstjänsten i Pedersöre församling sökts av två personer. 14.10.2020 kl. 17:18
Kyrkoherdarna Daniel Norrback, Camilla Svevar och Mikael Forslund har fått göra om församlingens program på kort varsel.

restriktioner. Offentliga tillställningar och allmänna sammankomster med fler än tio personer är förbjudna i Vasa sjukvårdsdistrikt till slutet av oktober. Församlingarna följer samma direktiv. Tre kyrkoherdar vittnar om en viss coronavana – men också om coronatrötthet. 14.10.2020 kl. 13:58
Kyrkpressens layoutare Malin Aho och John Bark jobbar med Kyrkpressens formatbyte.

Kyrkpressen. Veckans nummer av Kyrkpressen innehåller två mindre förändringar. Den ena är estetiskt och den andra är kopplad till formatet. 13.10.2020 kl. 16:20
Tinca Björke är informatör i Mariehamns församling.

Lokalt. Hej då perfektionisten! säger Tinca Björke, informatör i Mariehamns församling. 14.10.2020 kl. 08:00

Höst. "När peppen och inspirationen är borta är det ofta människorna runt omkring oss som blir stödet." 14.10.2020 kl. 00:01
Även om sommarens läger innebar många nya åtgärder fanns en bra grund för att klara av de åtgärder som krävdes för att kunna genomföra säkra läger, säger Rebecka Stråhlman.

konfirmandarbete. Under sommaren har unga haft roligt och känt sig trygga i skriftskolan. Det här framgår av en enkät som 16 000 ungdomar svarat på. De unga gav skriftskolan det nationella skolvitsordet 9-. 8.10.2020 kl. 16:24
Samfällighetens ledningsgrupp har även gett anvisningar om att deltagare i församlingarnas gudstjänster och övriga evenemang ska använda ansiktsmask.

covid-19. Begränsningarna baserar sig på beslut fattade av Vasa stads social- och hälsovårdsnämnd den 5 oktober och är i kraft till och med den 25 oktober. Samfällighetens ledningsgrupp har också gett anvisningar om att deltagare i församlingarnas gudstjänster och övriga evenemang ska använda ansiktsmask. 5.10.2020 kl. 22:26
Ida-Maria Pekkarinen längtar inte tillbaka till frisörsalongen.

profilen. Hon kom till Helsingfors som svar på någon annans bön. Frisören blev ledare för lärjungskolan. Nu vill Ida-Maria Pekkarinen skaffa mandat att fortsätta i en uppgift som känns som hennes. 1.10.2020 kl. 17:04
Tua och Frank Mäenpää säger att deras relation idag bygger på att de aktivt arbetade med att förlåta och bygga 
ny tillit.

parrelation. Tua Mäenpääs man Frank hade i flera år varit otrogen mot henne. Idag präglas Frank och Tua Mäenpääs relation av lugn och trygghet, men vägen till ett nytt liv tillsammans har varit lång. 1.10.2020 kl. 10:08
Malena Björkgren är flyktingkoordinator i Åbo svenska församling. Hon vet hur ensam en människa kan vara, och vad kontakt betyder.

Åbo. Åbo svenska församling arbetar aktivt för flyktingar. – Jag har insett hur ensam en människa kan vara, och hur mycket kontakt betyder, säger Malena Björkgren. 1.10.2020 kl. 11:37
Patricia Högnabba har en förmåga att lyfta fram unga och inspirera dem, heter det i motiveringarna till utmärkelsen.

Utmärkelse. Församlingspastorn Patricia Högnabba i Matteus församling i Helsingfors har beviljats Kyrkans förtjänsttecken för barn och ungdomsverksamhet. Priset delades ut idag vid Forum för kyrkans fostran. 30.9.2020 kl. 15:29

Åland. I Getakören är den yngsta sångaren fem år och de äldsta pensionärer, huvudsaken är att ha roligt – och kören dirigeras av rullstolsbrukaren Miina Fagerlund som dirigerar med ansiktet när armarna inte orkar. ”Graven är tom!” ska de sjunga triumferande i påsk. 5.4.2023 kl. 14:15
Påskens ord har en intressant historia där folklig och religiös tradition går hand i hand.

ORD. Räck upp handen den som vet varifrån dymmelonsdagen fått sitt namn! Och visste du att memman kanske också propsar på att vara lite religiös om man tittar långt tillbaka i tiden? Ifall du aldrig fått koll på när påsken infaller: Skyll på de tidiga kristna! 5.4.2023 kl. 11:54

KOLUM. Biskopens påskhälsning är en inbjudan att vandra vägen tillsammans och med Gud. 8.4.2023 kl. 08:00
– Det är lättare att sjunga med unga än med vuxna, säger Ragnhild Hiis Ånestad.

gospel. Gospelgurun Ragnhild Hiis Ånestad leder gospelkören Oslo Soul Children. Hon besöker Helsingfors i april för en körfestival för barn och unga. 3.4.2023 kl. 08:00