En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



– Ska man blöda inför en publik för att folk ska förstå smärtan? Vad betyder det för oss att vi hela tiden ska öppna såren bara för att visa att de finns? säger Jasmine Kelekay.

rasism. Jasmine Kelekay växte upp med tre kulturer, flyttade till USA för att studera och forskar nu i rasism. 22.10.2021 kl. 11:12
Anders Blomberg (Foto: privat)

Kolumn. Det finns platser som ger rum för andlighet och eftertanke. Inom keltisk fromhet kallas sådana platser för ”thin places” – ställen där det är lätt att höra Gud tala. 15.10.2021 kl. 09:30
De starkaste barnböckerna är de där det öppnas en dörr mellan parallella världar.

BARNBÖCKER. Monica Vikström-Jokela är aktuell med barnboken Hurdan är himlen? 14.10.2021 kl. 17:36
Jan-Erik Nyberg jämför sitt arbete som familjerådgivare med gitarrens klangbotten.

relationer. På familjerådgivningsbyråerna är krigstraumat inte längre samtalsämne nummer ett. Inget har ersatt kriget i det avseendet, men Jan-Erik Nyberg har sett att vår tids krav på individen blivit ett allt större problem. 14.10.2021 kl. 15:18
Sheila Liljeberg-Elgert, Urpu Sarlin, Kira Ertman och Jannika Lassus.

TVÅSPRÅKIGHET. Efter två veckor på jobbet sade den nya kommunikatören i Esbo svenska församling upp sig. – Arbetsmängden är så stor att det är omöjligt att göra ett gott jobb, säger företrädaren Sheila Liljeberg-Elgert, som också befarar en nedmontering av det svenska. 13.10.2021 kl. 16:45
Nirupam Smart och hans fru Heidi har lärt sig att be om hjälp och att berätta om familjens situation.

utmaningar. När Nirupam Smarts första dotter föddes blev livet kaotiskt och familjen fick leva ett ögonblick i taget. Att få ett barn med specialbehov har skakat om hans tro – men också gjort honom mera tacksam. 13.10.2021 kl. 11:18
– Jesus kommer inte att fråga om vi skrev in våra uppgifter i kyrkans bokföringssystem Kipa i tid eller om vi skrev in statistiken rätt. Han kommer att fråga vad vi gjorde för våra minsta, säger Linda Wahrman.

ungdomar. Linda Wahrman mötte illamående, panikångest och social ångest på sommarens konfirmandläger i Borgå. – Det var som att gå omkring och släcka små bränder hela tiden. 12.10.2021 kl. 08:40
Det är redan möjligt och upp till varje församling att ta i bruk MobilePay för att möjliggöra mobilkollekter.

kollekt. I en insändare i förra veckans KP ställdes frågan om det går att betala kollekt på elektronisk väg. Sixten Ekstrand, som är direktör vid Kyrkans svenska central, svarar i veckans KP att de arbetsgrupper som utrett frågan föreslår att församlingarna använder applikationen MobilePay. 12.10.2021 kl. 08:30

diakoner. På diakonvigningen i Borgå domkyrka den 10 oktober utökades Borgå stifts diakoner med fyra nya diakoner. 11.10.2021 kl. 10:09
Anders Gabriel Sundström bor i Jomala med sin familj.

jomala. För Anders Gabriel Sundström är musik en metafysisk upplevelse. – Jag är en västerländsk romantiker, hemma i kyrkor och katedraler. 8.10.2021 kl. 16:00
Jan Olov Fors får hålla gudstjänst i en nyrenoverad kyrka i Tölö i Helsingfors.

kyrkoherde. Efter 27 år som präst på Kungsholmen i Stockholm har Jan Olov Fors landat i Olaus Petri församling i Helsingfors. För honom var teologistudierna
en resa på okänd mark och en port till ett jobb som han älskar.
 – Varje möte är oändligt värdefullt. 8.10.2021 kl. 15:16
John Vikström hoppas att hans inre människa utvecklats under åren. – Men inte vet jag hur mycket klokare jag blivit! tillägger han.

Bokaktuell. John Vikström är aktuell i höst med boken Det handlar om frihet. Han fyller också 90 år i oktober: – Det känns lite overkligt, men jag får finna mig i det, säger han. 30.9.2021 kl. 20:13
Simon Ekstrand kör elbil, för miljön.

KLIMATET. Tanken om miljön och ekonomin är gemensamma nämnare till varför Simon Ekstrand kör elbil och Niclas Sjöskog biogasbil. Ekstrand har ännu en tredje orsak: intresset för teknik. – Visst känns det bra att veta att inget kommer ut ur avgasröret när jag kör, säger han. 29.9.2021 kl. 18:21
Det har funnits tider då de båda ifrågasatt förhållandet, kanske mest på grund av saker de själva gått igenom.

parrelation. Maria och Tomas Höglund har varit tillsammans i över 25 år. De är väldigt olika, men de är vänner. De har haft kriser i sitt äktenskap, men tillsammans känner de sig starkare. När de tävlade i Voice of Finland var det skönaste att inte vara ensam. 29.9.2021 kl. 09:22
Sarah Tiainen är tjänstledig från din pastorstjänst i Metodistkyrkan i Jakobstad.

ansvar. Sarah Tiainen är ny koordinator för Ansvarsveckan. – Jag har en liten personlig dröm om att göra Ansvarsveckan och Ekumeniska Rådet lite mer kända på finlandssvenskt håll. 28.9.2021 kl. 18:48

Johan Kanckos landar efter många år som präst i Esbo och en kort period som präst i Vasa som kyrkoherde i Solfs församling.

kyrkoherdeval. Johan Kanckos, t.f. församlingspastor i Vasa svenska församling, valdes i söndags till ny kyrkoherde i Solfs församling. Han fick 71,6 procent av rösterna. 14.8.2023 kl. 15:10
Som traditionen bjuder samlades samlades de unga till en grillfest på lördag kväll.

UNGDOMAR I KYRKAN. På Sommardagarna 2023 samlades ungefär 100 deltagare för sol, hav, mat, bastu, strand, andakt, vila, värme, stämning, party, musik, smågrupper, mässa, gemenskap, glass och varma klippor på Lekholmen. 13.8.2023 kl. 16:59
Ett medvetet val av Jenni Haukio att inte tala om våra minoriteter? undrar teologiprofessor Björn Vikström.

rasism. Recenserade presidentfrun Jenni Haukios memoarbok som ”förvånansvärt smal” i invandrarfrågan. 30.11.-0001 kl. 00:00
Emmanuel Acquah konstaterara att fler röster måste höjas mot rasismen. Annars går Finland en hård framtid till mötes.

rasism. Integreringen av utlandsfödda i arbetslivet har förbättrats i Finland, men den rasistiska retoriken och den strukturella rasimen frodas. – Jag ger 200 procent för att bidra till samhället, men debatten just nu får mig att känna mig som en exotisk utlänning, säger Emmanuel Acquah. 9.8.2023 kl. 14:26
Hanna och Jonathan Lemmetti har trivts i Vanda – men nu väljer de Australien.

BÖN. De träffades vid en lärjungaskola. Idag har de fem barn och har precis flyttat från Finland till Australien. Hur lever man ett familjeliv där allt går på Jesus villkor? 3.8.2023 kl. 11:18