En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



Kyrka. Domkapitlet i Tammerfors beslöt för en dryg vecka sedan att frånta teol.dr. Matti Väisänen hans prästrättigheter. 17.8.2010 kl. 00:00

Världen. För första gången på 88 år har kristna fått fira mässa i Sumelaklostret i Turkiet. 16.8.2010 kl. 00:00

Kultur. Texten i sången har en avgörande betydelse för Debbie-Ann Bax när hon sjunger. En lovsång är inte bara en sång för henne, den är snarare en trosbekännelse. 13.8.2010 kl. 00:00

Magnus Lindholm. Augustis åskkvalmiga 
nätter står i bjärt kontrast till den gångna vinterns stelfrusna livslandskap där jag, med professionell hjälp, gjorde djupdykningar i redan bortgångna släktingars kamp och kriser. 12.8.2010 kl. 00:00

Ledare. I början av sommaren sågs knipan med dödsförakt vandra ner med sina nykläckta dunungar till vattnet. Det har hänt att fåglarna marscherat tvärs igenom gatukorsningar och trafiklarm. 12.8.2010 kl. 00:00

Människa. Gunilla Nymanders klienter har lärt henne att se glädjen i det lilla och att börja snurra sina pärlor i tid. 12.8.2010 kl. 00:00

Kyrka. Domkapitlet i Tammerfors stift beslöt vid sitt möte den 11 augusti att teologie doktor Matti Väisänen förlorar prästämbetet. 11.8.2010 kl. 00:00

Kyrka. Många finländare som flyttar utomlands noterar inte sin identitet som finländare och lutheraner förrän de flyttat. Utomlands fyller även den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland ett behov. 11.8.2010 kl. 00:00

Kyrka. Enstaka bibelord lösryckta ur sitt sammanhang kan ge snedvridna utslag på det religiösa, sexuella och ekonomiska området inom väckelserörelser. Tillåter ledarna dessutom ingen kritik inom rörelsen ligger det nära till hands att det hela barkar åt skogen. 11.8.2010 kl. 00:00

Världen. Händelsen med de mördade biståndsarbetarna i Afghanistan bekymrar också samarbets- och missionsorganisationer i Finland, även om de två finlandssvenska biståndsarbetare som finns i Kabul inte svävar i någon direkt fara. 10.8.2010 kl. 00:00

Kyrka. Sjömanskyrkan har betjänat finländare utomlands i 135 år. 9.8.2010 kl. 00:00

Kyrka. I många församlingar är det tradition att ge förstaklassisterna möjlighet till välsignelse innan skolan börjar. 8.8.2010 kl. 00:00

Kultur. Ögonen förmedlar sinnesupplevelser mellan liv och död för sommarens konstpublik. 6.8.2010 kl. 00:00

Övriga. – Pappaaa, varför är det murar oss emellan och vad är mitt eget knutna jaa-ag? 5.8.2010 kl. 00:00

Ledare. Jämställdhet mellan olika samlevnadsformer kan skapas bara genom att en könsneutral äktenskapslag skrivs in i nästa regeringsprogram. 5.8.2010 kl. 00:00

Anna Övergaard är en samhällsengagerad teologistuderande. Hon trivs i kyrkorummet där historia, kulturarv och traditioner förenas.

profilen. Kan man vara både präst och politiskt aktiv? Ja, svarar Anna Övergaard i Nykarleby. Hon anser att kyrkan primärt har ett samhälleligt uppdrag. 31.5.2019 kl. 09:58
Valarbetet lärde Johan Kvarnström att möta människor.

politiker. Småbarnspappan Johan Kvarnströms nya jobb är att vara riksdagsledamot. Han var en liten planta som stod intill ett stort träd, och nu måste han klara sig ensam. 29.5.2019 kl. 10:24

vm-guld. I Helsingfors ringer kyrkklockorna i dag måndag 27.5 när Finlands ishockeylandslag landar på Helsingfors-Vanda flygfält vid fyratiden. Med klockringningen önskar församlingarna i huvudstaden VM-guldmedaljörerna välkomna hem igen. 27.5.2019 kl. 16:42

utdelning. Nitton personer har beviljats bidrag ur Gunvor och Bo Skogmans fond, meddelar Kristinestads svenska församling. Det största bidraget gick till evangeliföreningen, som ska skaffa ett nytt digitalt piano till sin lägergård. 24.5.2019 kl. 14:09

kyrkostyrelsen. Skarp kritik riktas mot valet av hög chef till Kyrkostyrelsen. De som anser att den kvinnliga sökanden var klart mer kompetent luftar misstankar om diskriminering. Samtidigt undrar en del om det var fel åsikt i vigselfrågan som avgjorde valet."Alla i plenum gjorde sin egen bedömning", säger ärkebiskop Tapio Luoma. 24.5.2019 kl. 10:06