En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



Kyrka. Anvisningar för prästernas klädsel är godkänd liksom en ny arbetsordning för biskopsmötet. 15.9.2010 kl. 00:00

Samhälle. – Skolornas religionsundervisning har en nyckelställning då det gäller att stärka den ömsesidiga respekten, säger biskop Repo. 15.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. När det är några dagar kvar att ställa upp kandidater i församlingsvalet visar det sig att församlingarna lyckats olika bra med att rekrytera unga kandidater. 14.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Den 31 oktober kan familjer låta döpa sitt barn tillsammans med andra barn i församlingarna i Vanda. På det här sättet vill församlingen flytta fokus från storstädning och matlagning till själva dopet. 13.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. I dag, söndag, vigs Irja Askola, Finlands första kvinnliga biskop, i Helsingfors domkyrka. 12.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. – Det sker hela tiden en skapelse och den ska också ske i kyrkan. Vi måste kunna erbjuda människorna ett möte med det heliga, säger Juanita Fagerholm-Urch. 11.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkhelgen i Karleby, som nu ordnas tredje året i följd, väcker blandade känslor. 10.9.2010 kl. 00:00

Människa. Sune Häggblom är uppfödd och har levt hela sitt liv i Björsby i Jomala på Åland. Föräldragården ligger bara ett stenkast från huset där han i dag bor med dottern Mia. I barndomen åkte han av bara farten med grannfamiljens många barn och deras föräldrar på väckelsemöten och trevliga lägerveckor. 9.9.2010 kl. 00:00

Nina Österholm. I vår kokvrå på jobbet saknades länge skedar. Och vilket tröstlöst projekt det är att försöka få i sig lunchsoppan med gaffel. Att dricka direkt från tallriken och hoppas på att ingen ser är nästan bättre, men med risk för ärter i näsan som Lisabet. Skeden är helt klart ett underskattat redskap. 9.9.2010 kl. 00:00

Ledare. Det är insamlingstider. Kampanjer och huttrande sparbössefolk utmanar vår goda vilja. ”Jag kan fast ge hundra mark. Men då vill jag ha ett foto på mottagaren med min hundralapp i handen. Före det ger jag inte ett penni.” 9.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. 97 procent av de riksdagsledamöter som hör till kyrkan tänker rösta i församlingsvalet i november. 9.9.2010 kl. 00:00

Kultur. I höst kan man bli muslim på tv. Men var blev den kristna dokusåpan? 8.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. På hösten året före du fyller 15 år inbjuder församlingen dig till att gå i skriftskola. Nu har anmälningarna till skriftskolorna 2011 startat. 8.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Närpesborna har nu en direktkanal från kyrkan till sin tv-apparat. Genom en robotkamera i kyrkan kan de följa gudstjänsterna hemma i tevesoffan. I söndags inleddes sändningarna. 7.9.2010 kl. 00:00

Samhälle. Det är fortsättningsvis tillåtet att läsa bordsbön i grundskolorna i Karleby, Kronoby och Jakobstad. I skolorna verkar man ta beslutet med jämnmod. 7.9.2010 kl. 00:00

sorg. Jan-Erik Nyman hade varit präst i ett år när han förrättade sin första jordfästning. Det svåraste som präst har varit att möta den sorg som kommer oväntat – och att inte gömma sig bakom yrkesrollen när sorgen kommer nära. 27.6.2019 kl. 10:20

sorg. Sorgen är inget att skämmas över – eller att vara stolt över, säger Fritjof Sahlström. Den är en del av livet. Men han tror vi behöver våga dela berättelser och ge rum för sorgen i vardagen. 27.6.2019 kl. 10:00

sorg. Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder och om hur man talar om för sina barn att deras mormor inte kommer finnas hos dem. Hon tror det är nödvändigt att tala med barn om döden – för henne var det en viktig bit i den egna sorgeprocessen. Samtidigt måste vi ge dem hopp. 27.6.2019 kl. 10:00
Emina Arnautovic
jobbar som Sfp:s kontaktchef i Österbotten. Hon pendlar till jobbet i Vasa från hemmet 
i Närpes.

livsberättelse. En natt under Bosnienkriget drevs Emina Arnautovic genom en svår frontlinje. Granaterna regnade ner runt henne och dottern hon bar i sin famn. – Då tänkte jag att om jag överlever måste jag göra något av mitt liv. 11.7.2019 kl. 12:00
"Musik är inte matematik", säger Nina Åström. Musiken är mer än summan av sina delar.

musik. ”Jag är ju bara från Kokkola”, kan Nina Åström tänka när hon rör sig bland musikvärldens stora eller spelar i ett fängelse. Efter trettio år i branschen och ett femtontal skivor ger hon ut sitt första album på svenska. 28.6.2019 kl. 15:34