En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



Kyrka. Kyrkostyrelsen föreslår för kyrkomötet att över 16 år fyllda församlingsmedlemmar som grupp skulle få initiativrätt till stiftsfullmäktige. 22.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Finländarnas psalmkunskaper är relativt skrala, bedömer de själva. I en undersökning från år 2008 uppfattar 24 procent av dem som svarat att deras psalmkunskaper är mycket dåliga. 22.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Ett antal föräldrar kritiserar i en anonym insändare i Österbottens Tidning ungdomsarbetet och skriftskolan i Karleby svenska och ger församlingen två veckor tid att förklara sina mål och metoder. 21.9.2010 kl. 00:00

Samhälle. En ung kvinna med två små barn, sjuåriga Dren och fyraåriga Dorsa, har sökt kyrkoasyl i Betelkyrkan i Oravais. 21.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Nya tider kräver nya psalmer. Under tre gudstjänster får Radio Vegas lyssnare ta del av nyskrivna psalmer. Psalmerna är resultatet av ett projekt kallat Sakral verkstad. 21.9.2010 kl. 00:00

Samhälle. Både Kyrkans Utlandshjälp och Finska Missionssällskapet lyfter fram matsäkerheten i sina huvudkampanjer i år. 19.9.2010 kl. 00:00

Kultur. Söndagen 19.9.2010 firas Åbodagen för 50:e gången. I kyrkan bjuds det på musik och rundvandring. 19.9.2010 kl. 00:00

Världen. Församlingen i Slätthög i Småland håller bönevaka inför svenska kommunalvalet. 17.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Församlingarna i Nykarleby bör gå samman. Det anser gemensamma kyrkofullmäktige efter omröstning. 16.9.2010 kl. 00:00

Människa. Ett missionärsbarn som levt sina första år i Tanzania får flytta till Afrika igen. Nya Afrikakapitel kan börja eftersom kapitlet om barndomslandet är avslutat. Men resan fram till den punkten har varit lång. 16.9.2010 kl. 00:00

Samhälle. I år är folkhögskolan Lärkkullas internat och lektionssalar fullsatta. Man har redan blivit tvungen att hyra lägenheter åt studerande inne i Karis centrum, bäddplatserna på stiftsgården räcker inte till. 16.9.2010 kl. 00:00

Människa. När Irja Askola var åtta år dog hennes far. Familjen flyttade från Villmanstrand till Lauritsala. Mitt i den främmande och otrygga nya världen styrde hon stegen till kyrkan – och hittade hem. 16.9.2010 kl. 00:00

Marina Wiik. Jag har nyligen bytt adress och vardagsrummet i det nya hemmet svämmar över av flyttlådor. En salig röra av gamla föreläsningsanteckningar, manualer och trasiga ficklampor, men också en hel del minnen. 16.9.2010 kl. 00:00

Ledare. Biskopsvigningarna har duggat tätt det här året. Inom ett år har den evangelisk-lutherska kyrkan fått en ny biskop för det svenska stiftet, en ny ärkebiskop och i helgen skrevs kyrkohistoria med vigningen av vår första kvinnliga biskop. 16.9.2010 kl. 00:00

Ledare. Biskopsvigningarna har duggat tätt det här året. Inom ett år har den evangelisk-lutherska kyrkan fått en ny biskop för det svenska stiftet, en ny ärkebiskop och i helgen skrevs kyrkohistoria med vigningen av vår första kvinnliga biskop. 16.9.2010 kl. 00:00

– Det är fortfarande min grundtanke att förvandla orden till gärningar, att det inte bara ska se bra ut på ytan.

gemenskap. Hanna Mithiku vill att kyrkan ska leva som den lär och att förkunnelsen om alla människors lika värde ska synas i församlingsarbetet. Det har fått henne att ställa upp som förtroendevald, och i dag är hon ordförande för gemensamma kyrkofullmäktige i Helsingfors. 25.7.2019 kl. 08:30
–  Skuld och skam är frågor som kommer upp hela tiden. Inför livets största vändpunkter formas frågorna i våra innersta djup, säger Barbro Eriksson.

sjukhuspräst. I det kyliga, kliniska kaos som sjukhus och sjukdom kan innebära finns det personer som bygger altaren och andas empati. 25.7.2019 kl. 08:30
Kyrkan möter människor i livets höjdpunkter och dalar. Ofta är mötet gott, men ibland blir det en besvikelse.

förrättningssamtal. ”Nästan terapeutiskt” och ”rutinmässigt” är ord människor använder för att beskriva samtalet med prästen inför sin bröllopsdag, sitt barns dop eller en anhörigs jordfästning. De flesta har positiva erfarenheter, men hos några har mötet lämnat en besk eftersmak. 24.7.2019 kl. 10:57
Maria Åkerblom gjorde redan som ung sensation som sömnpredikant. Oravais teaters version av Under liten himmel inleds med den första dramatiska predikan från sjuksängen.

teater. På Kyroboas möter vi en predikant som är osympatisk redan från början. Under liten himmel är en obehaglig berättelse om maktmissbruk och svårigheten att säga ifrån. 11.7.2019 kl. 14:55

ledarskap. Teemu Laajasalo leder ett brokigt stift där församlingarna trots sina skillnader ställer samma fråga: Hur kan vi tala om evangeliet så att det blir relevant för människor i dag? 11.7.2019 kl. 00:01