En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



Kyrka. Att göra barn och unga verkligt delaktiga i församlingen är målet för Projektet Sedd & Hörd. 9.3.2011 kl. 00:00

Kyrka. Pörtom och Övermark församlingar vill gå ihop sinsemellan medan Närpes kan tänka sig alla föreslagna modeller. Det är kontentan av det utlåtande förtroendevalda i de tre församlingarna i samfälligheten i Närpes gett utredningsmännen Silvo Similä och Jan-Erik Nyman. 9.3.2011 kl. 00:00

Kyrka. Ortodoxa äktenskap slutar i skilsmässa en tredjedel oftare än lutherska och en femtedel oftare än äktenskap bland hela befolkningen, rapporterar den ortodoxa församlingstidningen Analogi. 8.3.2011 kl. 00:00

Kyrka. Den svenska prästen Anna Lindén som jobbar som präst i Hammarlands församling får inte fortsätta. Det är Hammarlands församlings kyrkoråd som tackar nej till att ha Lindén som tf kyrkoherde, skriver tidningen Nya Åland. 8.3.2011 kl. 00:00

Kultur. Affirmationer är medvetet valda, positiva instruktioner till dig själv. Minna Aaltos illustrerade affirmationer påminner henne om att optimismen är hennes ledstjärna. 8.3.2011 kl. 00:00

Kyrka. När det blir för mycket av allt som är bra blir livet för tunt. Då är det dags att gallra. Fastan inleds i dag. 7.3.2011 kl. 00:00

Samhälle. Nätverket Changemaker öppnade sin kampanj Skuldens fångar på lördagen i Helsingfors. Målet med kampanjen är att få Finland att avskriva Costa Ricas skuld, som Changemaker anser vara orättvis. 7.3.2011 kl. 00:00

Världen. På söndagen vigdes Martin Modéus och Sven-Bernhard Fast till nya biskopar i Svenska kyrkan. 7.3.2011 kl. 00:00

Kyrka. Ärkebiskop Kari Mäkinen uttalade sig om världsläget under ett besök i det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel. 7.3.2011 kl. 00:00

Människa. Är det någon som småretas med mig? Den frågan ställde sig ateisten Kim Metso då han märkte att hans flickvänner nästan alltid hade någon anknytning till den kristna tron. 5.3.2011 kl. 00:00

Kultur. Fenomenet Hillsong, som har tagit kyrkor över hela världen med storm, lämnar inte heller Svenskfinland oberört. 4.3.2011 kl. 00:00

Människa. Som utbildad teolog och ämneslärare, med bakgrund som både predikobiträde och kantor, sadlade Frank Berger om och satsade på musiken. 3.3.2011 kl. 00:00

Världen. Folkyrkan ska ha rum för alla, annars har den svikit sitt uppdrag, anser biskop Lennart Koskinen. 3.3.2011 kl. 00:00

Ledare. ”Begravningar över internet erbjuder anhöriga stor tröst. Webbutsändningen ger familj och vänner möjligheten att säga adjö. De som inte kan resa till begravningen kan se den hemma, live eller som en fördröjd utsändning på en tid som passar dem bäst – at their convenience.” Texten är översatt från en av de många amerikanska företag som i kommersiellt syfte redan erbjuder tjänster som den här. 3.3.2011 kl. 00:00

Johan Sandberg. ”Varför har män så svårt att tala om sina känslor? Gå in på www.nämnerintesitensnamn.nu och diskutera.” Min blick föll på det obetydliga typografiska elementet som avslutade tidningens reportage om ett diskussionsforum för män.  3.3.2011 kl. 00:00

– Folk frågar när jag ska hänga upp dem. Jag är ju illa tvungen att göra det. Det har blivit en tradition, säger Stefan Barkar

jul. Ibland kan det uppstå en smärre trafikstockning framför familjen Barkars hus i Forsby, Pedersöre. Bilister stannar upp för att beundra och fotografera julbelysningen på tomten. Huset som ligger längs landsväg 741 mellan Jakobstad och Lappajärvi har blivit något av en lokal sevärdhet. 19.12.2019 kl. 17:21
Mia Anderssén-Löf är kyrkoherde i Nykarleby församling.

utnämning. Det är uppenbart att vi i stiftet behöver fler kvinnor på ledande poster, säger biskop Bo-Göran Åstrand på tal om att Mia Anderssén-Löf valts till kontraktsprost i Pedersöre prosteri. 19.12.2019 kl. 17:12

profilen. Såväl biskopen som ett antal kyrkoherdar och akademiker känner honom som sin religionslärare. Egentligen ville han bli biolog, men många små ögonblick stakade ut vägen till Sursikbacken. 21.12.2019 kl. 17:15
Julen bryter av mot vardagen och slitet. Därför känns den så viktig för många av oss, säger Maria Sundblom Lindberg.

Familjejul. Kompromiss är julens ledord nummer ett, säger prästen och familjeterapeuten Maria Sundblom Lindberg. 19.12.2019 kl. 00:01
Eva Biaudet önskar sig stöd för de mänskliga rättigheterna i julklapp.

julfirande. Eva Biaudet läser julevangeliet varje jul. Hon tilltalas av moderskärleken, men påminns också om att Maria, Josef och det nyfödda barnet var en familj på flykt. 19.12.2019 kl. 00:01