En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



Kyrka. Dialogpredikan och studentkör i vårens tv-gudstjänster. 25.3.2011 kl. 00:00

Kultur. Musik- och symbol-arvet kring Jungfru Maria har inspirerat mosaikkonstnären Minna Floman och Novenakören till ett tvärkulturellt samarbete. 25.3.2011 kl. 00:00

Kultur. Finlandssvenska gospelsångare ger passionsberättelsen nytt liv. ”7 dygn i Jerusalem” har engagerat över 100 korister och musiker i Österbotten. 24.3.2011 kl. 00:00

Kyrka. Biskop Björn Vikström tar avstånd till kampanjen Stå på dig! men vill inte heller sätta munkavle på folk. 24.3.2011 kl. 00:00

Människa. När Daniel Stephens var ung var skidåkning hans gud. Men så ledde Gud in honom på ett annat spår. 24.3.2011 kl. 00:00

Kyrka. Fader Guy Barbier, 89, har ett annorlunda jobb: att befria människor från onda andar. 24.3.2011 kl. 00:00

Sofia Torvalds. Häromdagen fick jag veta att julkortsfotona med leende ungar i tomtemundering kan väcka starka aggressioner hos den som är barnlös. Jag har själv, aningslöst, knäppt de där fotona år efter år, utan att reflektera över vilket budskap jag sänder ut. Vill jag skryta? Vill jag informera alla om hur mina barn ser ut, så att mina vänner kan hälsa på dem på gatan? 24.3.2011 kl. 00:00

Ledare. I huvudet på var och varannan just nu snurrar frågorna om vart världen är på väg. Jordbävningar och kärnkraftverksolyckor. Uppror med blodiga följder för civilbefolkningen i arabvärlden. Vart? Varför? 24.3.2011 kl. 00:00

Samhälle. Samtliga ordföranden för regeringspartierna vill bevara religionsundervisningen i skolorna, rapporterar Kyrklig tidningstjänst. 23.3.2011 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkostyrelsen föreslår för kyrkomötet att kyrkoherdar i första hand väljs genom indirekt val. 23.3.2011 kl. 00:00

Kultur. Hur ska morgonandakten Andrum sitta bättre i radioflödet? Det var en fråga som diskuterades under andaktsredaktörernas utbildningsdag. 23.3.2011 kl. 00:00

Samhälle. Ärkebiskop Kari Mäkinen uttryckte i går sitt stöd för de homosexuella, med anledning av tidningen Nuottas kampanj Älä alistu (Stå på dig). 23.3.2011 kl. 00:00

Samhälle. Den här veckan påminner Röda Korset om att fördomar är problemavfall och erbjuder ett sätt att göra sig av med dem. 23.3.2011 kl. 00:00

Kultur. När den stora finlandssvenska musikfesten Ta i Ton går av stapeln i Åbo görs det i samarbete med Borgå stifts barnkörsstämma. 22.3.2011 kl. 00:00

Samhälle. Kristdemokraterna förutspår att partiet kommer att få mer röster från gammellaestadianerna än i tidigare riksdagsval. 22.3.2011 kl. 00:00

Vad lär man sig av Lotta på Bråkmakargatan? Att det ibland är blod på födelsedagen och att man behöver ha en tant Berg.

barnböcker. Vad kan de bästa barnböckerna lära oss? Massor. Sofia Torvalds skriver om hur man klarar blod på födelsedagen, bitande rävar, lejon som vaktar bäckar och mjölk som blivit sur. 22.1.2020 kl. 14:15
Teemu Laajasalo är biskop i Helsingfors. Bilden är från hans biskopsvigning.

besök. En delegation ledd av biskopen i Helsingfors Teemu Laajasalo mötte påven Franciskus vid en privat mottagning i Vatikanen. 17.1.2020 kl. 14:00
På världens näst största flyktingbosättning i Uganda bygger Kyrkans Utlandshjälp skolor och vidareutbildar lärare. Skola och undervisning betraktas som livräddande i krissituationer.

biståndsarbete. ”Mitt barn är värdefullt precis sådant som det är.” Skolan förändrar både föräldrarnas och samhällets inställning till personer med funktionsnedsättning. 16.1.2020 kl. 00:00
Emma Audas disputerar idag med en avhandling om kyrkans äktenskapssyn.

doktorsavhandling. Positionerna är låsta, vi måste börja tala om äktenskapet på ett nytt sätt, säger Emma Audas, som idag disputerar med en avhandling om kyrkans äktenskapssyn. 16.1.2020 kl. 10:51
Att lyssna på samma låt som någon annan kan skapa en känsla av gemenskap – likaså att dela en konsertupplevelse med främlingar.

gemenskap. Våra gemenskaper ser kanske inte längre ut som de gjorde förr, men fortfarande handlar de om att vi ser varandra och delar samma upplevelser. 16.1.2020 kl. 00:01