En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



Samhälle. Kyrkan deltar i Assembly-festivalen för digital kultur som hålls på Hartwall Arenan 4–7 augusti. 5.8.2011 kl. 00:00

Världen. Israeliska antikvitetsmyndigheter inbjuder folk att adoptera delar av dödahavsrullarna, skriver Christian Today. 6.8.2011 kl. 00:00

Ledare. I rapporterna från Jokela och Kauhajoki utpekades internet som den största enskilda orsaken till skolskjutningarna. Utan möjligheten till kontakt med andra extremt tänkande skulle unga män aldrig få det tankestöd som behövs för ”going postal” – det fenomen som unga mäns massmord på oskyldiga uppkallats efter de första skjutningarna som inträffade på det amerikanska postverket. 4.8.2011 kl. 00:00

Sofia Torvalds. ”Nu måste vi planera”, brukar jag säga, och då brukar min man se ut som om jag skulle ha sagt att jag ska testa mina nya tumskruvar på honom. Jag tycker om att veta när jag ska vara var, ungefär vilken tid middag och lunch serveras och vem som ska tillreda den. Han tycker att man kan ta livet som det kommer. 4.8.2011 kl. 00:00

Samhälle. Kyrkligt aktiva ungdomar är mer toleranta mot sina muslimska jämnåriga än icke-troende, skriver Kotimaa24. 2.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Gammallaestadianerna i Vasanejden bygger ett nytt samlingshus i Korsnäståget i Vasa. 1.8.2011 kl. 00:00

Världen. Den norska regeringen har öppnat en elektronisk kondoleansbok på nätet. 28.7.2011 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkans Ungdoms årliga sommarläger pågår som bäst i Pieksämäki. De omkring 700 lägerdeltagarna trivs i den tryckande värmen under det sex dagar långa lägret. 28.7.2011 kl. 00:00

Kyrka. Den norska kyrkans ledande biskop Helga Haugland Byfuglien värms mitt i sorgen av omvärldens förböner. 25.7.2011 kl. 00:00

Världen. Läget i östra Afrika beskrivs som det värsta på 60 år. 22.7.2011 kl. 00:00

Ledare. 21.7.2011 kl. 00:00

May Wikström. En sen kväll i den hetaste tiden lägger jag mig i hängmattan. Buren av luft och ett par meter randigt tyg är det lätt att slappna av och låta blicken segla med tornsvalorna i det blå högt, högt ovanför. 21.7.2011 kl. 00:00

Kultur. Den amerikanske gospelartisten Andrae Crouch besöker Finland i slutet av juli. 21.7.2011 kl. 00:00

Kyrka. Domkyrkoförsamlingen i Borgå var först ute med ett färdigt förbönsformulär för samkönade par som ingått partnerskap. Tillsvidare har det inte behövts. 20.7.2011 kl. 00:00

Kyrka. 500 år efter reformationen lyfter både den katolska och den lutherska kyrkan fram Martin Luther. 19.7.2011 kl. 00:00

Frivilliga från Pargas IF får kundens köplista av församlingen, sedan packar de ner varorna och kör dem till rätt adress.

hemleverans. När fotbollsträningarna lades ner började Pargas IF:s frivilliga köra ut varor till äldre som behöver hjälp med att handla mat. 7.4.2020 kl. 15:16

gospel. Vi tog oss ett snack med dirigenten Elna Romberg, och frågade hur det är att leda en gospelkör på distans. 6.4.2020 kl. 15:44

biskopens påskhälsning. Så här tänkte vi nog inte att vi skulle fira påsk. Vi blev alla begränsade på något sätt. 6.4.2020 kl. 16:55
Även om vissa av novellerna är skrivna i jagform är de inte självbiografiska. ”Jag har skapat ett fiktionaliserat jag”, säger Axel Åhman.

Mansroller. Novellformatet lockade fram berättelser om att växa upp och om de spår uppväxten lämnar i oss. Axel Åhman har skrivit om människor i Österbotten som försöker leva upp till förväntningar som de tror att omgivningen ställer på dem. 7.4.2020 kl. 14:12
I år firar Tobias Zilliacus påsk hemma i Helsingfors.

Påsktraditioner. Skådespelaren Tobias Zilliacus säger att det fanns en tyngd i att spela Jesus även om han inte själv är troende. Den här våren har coronaläget pausat hans arbete och påsken blir inte samma avbrott som vanligt. 7.4.2020 kl. 10:00