En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



Samhälle. Kustannus-Oy Kotimaa överklagar anbudsförfarandet kring tidningen Kirkko ja kaupunki till marknadsdomstolen. Enligt klagan uppfyller anbudsförfarandet inte EU-direktiv. Anbudsgivarna ska inte heller ha känt till bedömningskriterierna, rapporterar Kotimaa24. 17.10.2011 kl. 00:00

Kyrka. Oravais önskan om att få bli kapellförsamling har gått i uppfyllelse. Kapellförsamlingen inleder sin verksamhet den 1 januari 2012, det har domkapitlet redan stadfäst. 17.10.2011 kl. 00:00

Människa. Anita Krogell-Lehtinen sköter om sin kusin Gun flera gånger i veckan. Hon gör det trots att hon vet att det kanske hindrar Gun från att få mer vård.– Jag kan inte lämna henne. Det skulle vara som att lämna en bebis på gatan. 14.10.2011 kl. 00:00

Människa. – Min identitet finns i Kristus och därför kallar jag mig kristen, säger hon. Jag brukar undvika att kalla mig laestadian även om mitt andliga hem finns där. 13.10.2011 kl. 00:00

Marina Wiik. Det hettar till kring kaffebordet. Vi diskuterar Facebook och åsikterna går isär. 13.10.2011 kl. 00:00

Ledare. Förra veckan bjöd på en dag vikt för två eldsjälar - en slags utdelning till två geniala människor som livets oförutsägbara vägkrökar serverat en tuff match, rent fysiskt. Den ena fick litteraturvärldens förnämsta pris. Den andra dog. Båda beundras och hyllas nu av otaliga fans, om än med sorgens och glädjens motsatta förtecken. 13.10.2011 kl. 00:00

Samhälle. – Det är som ett vanligt hembesök hos en församlingsmedlem. Bara den yttre miljön är annorlunda. 12.10.2011 kl. 00:00

Världen. Också Evangeliföreningens missionsområden har drabbats av torkan i östra Afrika. Missionsstationen Rukongo i Kenya ligger i ett krisområde. 12.10.2011 kl. 00:00

Människa. Den iranske pastorn Youssef Nadar-Khani som anklagas för apostasi, och som både ärkebiskopen och FMS direktor vädjat för, skulle enligt uppgifter hängas igår måndag. Det förnekar nu iranska ambassaden i Finland. 11.10.2011 kl. 00:00

Kyrka. Ulrik Sandell installerades i söndags till kyrkoherde i Grankulla svenska församling. 11.10.2011 kl. 00:00

Kyrka. Helsingforsbor som vill gifta sig utan större åthävor kan göra det 11.11.2011 i Prismas parkeringshall i Gamlas, rapporterar tidningen Vartti. 11.10.2011 kl. 00:00

Kyrka. Biskop Björn Vikström vill bryta dödläget i ämbetsfrågan. 11.10.2011 kl. 00:00

Kyrka. Kimitoöns församling har många fastigheter och dessutom står gråstenskyrkan i Västanfjärd inför en renovering, rapporterar Åbo Underrättelser. 10.10.2011 kl. 00:00

Kyrka. Över femtio personer deltog i församlingens Må bra-dag i Ekenäs i helgen, rapporterar Västra Nyland. 10.10.2011 kl. 00:00

Världen. Tjugofyra personer dödades och 200 skadades då koptiska kristna drabbade samman med säkerhetsstyrkor i Kairo på söndag. Det var de värsta oroligheterna i Egypten sedan  den förra presidenten Hosni Mubarak avsattes i februari. 10.10.2011 kl. 00:00

Det blir en utmaning att få ungdomarna att hålla avstånd till varandra under lägren.

konfirmandläger. Blir det konfirmandläger i sommar, som vanligt? En del församlingar ordnar alla läger som planerat, andra inte. 15.5.2020 kl. 10:39

domkapitlet. På grund av coronaepidemin sammanträder inte stiftsfullmäktige alls i vår. Det slog domkapitlet fast vid sitt sammanträde idag. 14.5.2020 kl. 16:28
Fred Wilén blir kaplan i Kyrkslätt i höst.

val. Fred Wilén, tf kyrkoherde i Matteus församling, blir kaplan i Kyrkslätt. 13.5.2020 kl. 08:52
Ditte Sandholm och Marlen Talus träffades regelbundet och ringde
otaliga samtal när Ditte mådde dåligt.

Bekräftelse. Andas in, andas ut. Det har ungdomsarbetsledare Marlen Talus sagt till Ditte Sandholm under otaliga nattliga samtal. Ditte hade så svår ångest att hon ville dö. – Om inte du hade funnits hade jag inte levt i dag, säger Ditte till Marlen. 11.5.2020 kl. 19:20
Ulrika Hansson och Sofia Torvalds skriver om det svåraste uppdrag de haft: moderskap.

mammalandet. Att vara mamma är att träna sig i ofullkomlighet. Att vara mamma är att vara starkast i världen. Två mammor med olika lång erfarenhet skriver om hur de klarat livets svåraste och vackraste uppdrag. 9.5.2020 kl. 18:00