En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



gemenskapsrörelsen häkkinen. Teologie doktor Sakari Häkkinen, dekan i Kuopio stift, återvaldes till ordförande för Gemenskapsrörelsens styrelse. 8.11.2011 kl. 12:48

Vårt dagliga bröd har vi redan fått, det finns tillräckligt med mat på jorden. Ändå svälter en miljard människor. Går systemfelen att lösa? 8.11.2011 kl. 09:58

Biskop emeritus Erik Vikström firade sin 70-årsdag genom att predika i söndagens högmässa i Borgå domkyrka. Det var första gången som Vikström predikade i domkyrkan sedan den brann år 2006. 8.11.2011 kl. 09:53

Tatueringar med kristna motiv har förbjudits i den saudiarabiska fotbollsligan. Det betyder att många utländska spelare får lov att klä sig i långärmade tröjor för att täcka över sina tatueringar. 8.11.2011 kl. 09:51
Den svenska truppen i mötet består av biskop Björn Vikström, Peter Lindbäck, Åsa A. Westerlund, Henrik Perret, Helene Liljeström, Stig Kankkonen och Görel Ahlnäs.

kyrkomöte. I dag inledde det sittande kyrkomötet sin sista session. I februari väljs nya ombud för kyrkans högsta beslutsfattande organ. 7.11.2011 kl. 13:29
Marlen Talus-Puzesh.

Marlen Talus-Puzesh valdes under helgens Höstdagar till ny ordförande för Förbundet kristen skolungdom FKS. 6.11.2011 kl. 12:43
Kompbandet leder allsången på stora scenen.

Höstdagarna FKS. Ungdomssamlingen Höstdagarna pågår som bäst i Lempäälä söder om Tammerfors. 5.11.2011 kl. 15:38

Gemensamt Ansvar. De medel som samlats in via Gemensamt Ansvar används i år för att motverka ensamhet bland unga i Finland och Moçambique. 5.11.2011 kl. 07:00
Astrid Nurmivaara

Nurmivaara. Astrid Nurmivaara från Vanda har fått Folktingets förtjänstmedalj. I prismotiveringen nämns bland annat hennes kamp för att Vandasvenskarna ska få sin efterlängtade församlingsgård, Larsgården. 4.11.2011 kl. 15:31

Biskopsval Esbo. Teologie doktor Tapio Luoma, 49, har valts till biskop i Esbo stift. 4.11.2011 kl. 13:22

Sverige ångest. Präster drabbas oftare av ångest än andra yrkesgrupper i Sverige, visar en rapport från svenska Försäkringskassan. 4.11.2011 kl. 10:12

Peter Klemets. Teodicéproblemet kommer också i miniförpackning: ”Är det Gud eller djävulen som har skapat bobborna?” 3.11.2011 kl. 10:31

Svenska kyrkan. Kyrkomötet i Sverige har med röstsiffrorna 161 mot 77 gett kyrkostyrelsen i uppdrag att säkerställa att samtliga präster har vigselbehörighet. 3.11.2011 kl. 14:35
Illustration: Wilfred Hildonen

Kyrkpressens gallup visar att över hälften av församlingarna i Borgå stift är redo att leda förbön för samkönade par. Tillsvidare har förbön ordnats endast två gånger. 2.11.2011 kl. 13:41

Antalet ljus på Vasa kyrkliga samfällighets begravningsplats vid Alla helgons dag minskar år för år. 2.11.2011 kl. 15:37

Viking Norrbäck med sitt dragspel.

undantagstillstånd. Viking Norrbäck fick somna in i sitt hem i Esse omgiven av sin familj. Det var så han ville ha det. Men coronan gjorde att han inte fick den begravning han önskat. 20.5.2020 kl. 17:26

Coronapandemin. Finns det förutsättningar att skapa någon form av gemenskapsdagar för konfirmanderna i Jakobstads svenska i stället för de inställda konfirmandlägren? Den frågan söker nu kyrkoherde Jockum Krokfors svar på. 20.5.2020 kl. 16:34
– Jag är kvinna, människa, mamma, präst, maka – jag har många roller. Styrkeidrottare är bara en bland dem.

styrka. I skolan blev Salla Romo mobbad för sin storlek. När hon började styrketräna hade hon inget särskilt mål. Två år senare kunde hon kalla sig Finlands tredje starkaste kvinna. Den styrkesportande prästen har hittat det hon är född att göra, och önskar att andra skulle få uppleva detsamma. 21.5.2020 kl. 13:23
Eva Frantz är uppvuxen i Helsingfors men bor idag i Esbo.

deckardrottning. Hur gör en deckardrottning med mingelskräck? Hon vågar mingla fast hon är hur rädd som helst. 20.5.2020 kl. 14:15
– Hur vi har behandlat skapelsen visar hur vi föraktat Gud som skapare, säger Peter Halldorf.

Klimathot. Peter Halldorfs närläsning av Jeremias bok i Gamla testamentet fick honom att ta klimatnyheterna på större allvar. Det resulterade i boken Därför sörjer jorden, en bok som handlar om klimathot, ansvar och hopp. 21.5.2020 kl. 07:00