En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



liitykirkkoon. Riksdagens biträdande justitcieombudsman Jussi Pajuoja har gett beslut angående klagomålet mot nätsidan liitykirkkoon.fi (gå med i kyrkan) 30.1.2012 kl. 15:22

Kyrkodagar Ungdomens kyrkodagar Kyrkomötesval. Det verkliga gränsöverskridandet under Ungdomens kyrkodagar och de allmänna kyrkodagarna kom på upploppet när de unga satte kyrkans beslutsfattare i heta stolen. 29.1.2012 kl. 11:29

Jonas Helgesson UK kyrkodagar. Stå-upp komiker Jonas Helgesson fick stående ovationer av både UK- och kyrkodagspubiken. Se video! 29.1.2012 kl. 09:57

– Måste en hjälpledare, på sin fritid, vara vän med alla konfirmander som tar kontakt på webben? 27.1.2012 kl. 17:21

kcsa UK ungdomens kyrkodagar. Känn stämningar från Vasa där över 200 ungdomar från stiftet finns samlande. Se video! 27.1.2012 kl. 14:38

Kyrkans egen ungdomsriksdag sitter samlade i Vasa. Teologiestuderande Linus Stråhlman från Borgå valdes under  morgonen till ordförande för Ungdomens kyrkodagar 2012. 27.1.2012 kl. 10:14

Guy Liagre EKK. Teologie doktor Guy Liagre från Belgien har valts till ny generalsekreterare för Europeiska kyrkokonferensen (EKK). 27.1.2012 kl. 09:40

kopimistsamfundet religion pirate bay piratrörelsen. Är Ctrl+C en helig handling? Kyrkpressen har träffat Gustav Nipe, ledare för svenska kopimistsamfundet. 26.1.2012 kl. 12:00

Sociala medier Emanuel Karlsten Facebook Twitter Andligt liv på webben. Undersökningar visar att finländska medier inte är särskilt bra på att använda sociala medier. Enligt Emanuel Karlsten, svensk journalist och mediekonsult, väntar webben också på att kyrkan på allvar ska blanda sig i den smältdegel av kommunikation som internet har blivit. 26.1.2012 kl. 09:45

tidebön app. Nu finns det en app för tideböner också på svenska. Tidegärden kan laddas ner för både läsplattor och smartphones. 25.1.2012 kl. 11:19

andligt liv på webben mediepris. Andligt liv på webben-projektet har tilldelats utmärkelsen Årets kristna mediegärning. Utmärkelsen ges av Kristna medieförbundet. 25.1.2012 kl. 16:00

Tammerfors domkapitel församlingsfusion. Kyrkostyrelsens plenum har godkänt Tammerfors domkapitels initiativ om att ändra församlingsindelningen i Tammerfors. 25.1.2012 kl. 09:36

prost Store Granlund. Biskop Björn Vikström har beviljat prostetiteln åt tjänstlediga kyrkoherden i Vasa svenska församling Tor-Erik Store och kyrkoherden i Esse församling Kaj Granlund. 24.1.2012 kl. 09:11
Illustration: Johanna Öst Häggblom

Herrens bön Fader vår Vår fader. Varför vill nästan ingen finlandssvensk församling ta till sig den nyaste översättningen av Herrens bön? 22.1.2012 kl. 08:00

Hangöskolan Folkhögskola. Den evangeliska folkhögskolan i Hangö och den evangeliska folkhögskolan i Österbotten är sedan årsskiftet sammanslagna till en gemensam skola. 20.1.2012 kl. 08:38

diakoni. Är oron över hur ekonomin ska gå ihop ett stort mörkt moln på din sommarhimmel? Ta kontakt med diakonin – där får du både akuthjälp och stöd i att reda ut situationen på längre sikt. 6.7.2020 kl. 14:40
Semestern utmanar parrelationen. I ett parförhållande kan det vara så att den ena parten behöver mer avstånd än den andra.

parrelation. Under semestern blir problem i förhållandet synligare än vanligt. 2.7.2020 kl. 15:52
Morteza Naseri gick från Kabul till Helsingfors.

asylsökande. – Vi var 55 eller 60 personer i en niometers gummibåt. Vatten slog in hela tiden. Jag kunde inte simma. Morteza Naseris väg till Finland är en berättelse om utsatthet, orättvisa och en okuvlig vilja att leva. 1.7.2020 kl. 15:40
Bilden är tagen på de tvåspråkiga ekumeniska kyrkodagar i Åbo i maj 2017.

Kyrkodagar. – Jag hoppas att alla ska tänka: Wow, nu får vi äntligen träffas ansikte mot ansikte, säger direktor Sixten Ekstrand. 30.6.2020 kl. 21:16
Jean d’Amour Banyanga är född och uppvuxen i Rwanda. Bor nu i Eckerö prästgård. Gift och har två flickor och två pojkar i åldern 5 till 14 år.

profilen. Som tolvåring var rwandiern Jean d’Amour Banyanga med om en skakande upplevelse. Efter det ville han jobba för Gud och sina medmänniskor. – Jag är historisk, säger han, som den första mörkhyade prästen i Borgå stift. 30.6.2020 kl. 20:17