En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



Kaffet har en viktig plats i vår kyrkokultur.

Hyreskontrakt hindrar Lutherstiftelsens gudstjänstgemenskap i Jakobstad från att ha kyrkkaffe. 28.2.2012 kl. 10:44
Kay Vikström i smedjan.

Den bibliska bilden av krukmakaren ligger nära till hands när man ser smeden i arbete. Den jämförelsen har också Kay Vikström gjort. 28.2.2012 kl. 09:49

Oppositionens kandidat i presidentvalet i Senegal leder knappt. 27.2.2012 kl. 16:53
Närbild besöker Borgå domkyrka för att ta en titt på värdefulla föremål.

Borgå kyrkliga samfällighet har kartlagt 450 kulturhistoriskt värdefulla föremål. 25.2.2012 kl. 12:00
Teologiska fakulteten vid Åbo Akademi.

Varför vill ingen studera teologi? Det är en fråga som teologiska fakulteten kämpar med när antalet nya studerande minskar. 24.2.2012 kl. 08:40
Dance+Pray är den första mässan med elektronisk musik i Finland.

Finlands första mässa med elektronisk musik firas i Mikaelskyrkan i Åbo. 23.2.2012 kl. 10:37
Ari Nissinen och Irja Askola utmanar finländarna att ekofasta.

I dag inleds inte bara kyrkoårets fastetid, utan också kampanjen Ekofasta som pågår till och med den 8 april. 22.2.2012 kl. 13:49

Ingemar Klemets har valts till kaplan i Oravais kapellförsamling. Klemets som var den enda sökande valdes enhälligt av kapellrådet på tisdagskvällen. 22.2.2012 kl. 06:07

Borgå. Enligt en tilläggsutredning skulle det lättare för Borgå kyrkliga samfällighet att hitta köpare för kursgården i Pellinge än för kursgården i Karijärvi. 21.2.2012 kl. 16:02

Jari Jolkkonen har valts till biskop i Kuopio stift. 20.2.2012 kl. 18:23
Shalhevetjahcentret skapar fred på gräsrotsnivå

På söndag riktas kollekten i Borgå stift till Finska Missionssällskapets Shalhevetjahcenter i centrala Jerusalem. Shalhevetjah fungerar som en mötesplats för bland annat kristna palestinier, messianska judar och gästarbetare från Thailand och Kina. 18.2.2012 kl. 08:00
Peppe Öhman inspirerade bloggare på bloggdagen.

Blogg. Var personlig, våga uttrycka åsikter och var nyfiken. Det är en bra grund för en intressant blogg. 15.2.2012 kl. 21:01

Valresultatet för åländsk lekmannarepresentant i stiftsfullmäktige klarnade i eftermiddag. 15.2.2012 kl. 20:55

När det nya kyrkomötet samlas till sin första session i Åbo i maj är största delen av de invalda nya. 15.2.2012 kl. 13:17

Präströsterna för stiftet är nu räknade. Bägge prästombuden är män och kommer från Österbotten. 15.2.2012 kl. 11:09

Läger i Pieksämäki brukar betyda hundratals människor på ett litet område, därför fattades tidigt beslutet att inte ordna lägret i sommar.

Pieksämäki. Det anrika sommarlägret fick inhiberas i år, istället uppmärksammar Kyrkans Ungdom lägerveckan med digitalt program. 28.7.2020 kl. 12:18
José Salomé Pina är konstnären, men vilken kvinna
porträtterar han?

frågesport. Sara, Bilba, Hanna? Deborah eller Abigail? Gör vår frågesport! 21.7.2020 kl. 20:39
Fred Wilén är tf. kyrkoherde i Matteus församling.

Kolumn. Ibland har jag varit med om att ordna katakombmässor på skribaläger. Det handlar om att vi leker oss in i de första kristnas vardag som förföljda trossyskon. 22.7.2020 kl. 17:36
»Jag avundades deras förmåga att gå in i ett rum och genast känna sig välkomna.«

Sofia Torvalds

avund. Vi skäms över vår avund, men alla är vi avundsjuka. Avund kan göra oss bittra, men den kan också sporra oss. Säg mig vad du avundas så ska jag säga dig vad du längtar efter. 18.7.2020 kl. 19:00
– Vi hoppades att vi på något vis skulle få syn på de människor som inte själva göra väsen av sig men som har det jobbigt just med ensamhet, säger Johannes församlings kyrkoherde Johan Westerlund.

ensamhet. Vad kan vi göra för att motverka din ensamhet? frågade församlingen. Lågtröskelverksamhet och målgruppstänk var ett par av svaren. 16.7.2020 kl. 18:00